13

Åren gingo ...

Det såg ut som om Oscar aldrig skulle bli färdig. Den hösten, då det var femton år sedan han tagit studentexamen, rådförde sig snörmakaren med stadsläkaren. Vad var hans mening om Oscar? Femton år! Men doktorn påstod att det inte var någonting ovanligt, när man låg borta långa tider på förordnanden och blev avbruten i tentamensläsningen. Det fanns ingen direkt anledning till oro. Nej, det trodde nu inte snörmakaren för sin del heller. Men det började bli lite enformigt med alla dessa frågor från vänner och bekanta: Nå hur går det för Oscar? När blir han färdig? Är det inte på tiden snart? Doktorn förklarade att det var ingenting att bry sig om. Man fick låta mänskor prata som de ville. Avundsjukan och skadeglädjen voro mänskosläktets skötesynder. Det var bara att tiga, svälja och se tiden an. ”Och så ska fabrikören bada bastu, svettas riktigt ut, rensa systemet och ta en florshuva då och då, när det känns alltför svårt. Och så framför allt: se tiden an. Det är det viktigaste.”

Och snörmakaren lovade att se tiden an. Men det hade sig inte så lätt. Han vågade helt enkelt inte se in i framtiden. Han tänkte inte så mycket på de pengar, han redan lagt ut för Oscars studier. Det var vid det här laget allt han ägde och hade: huset var intecknat över skorstenen. Han hade till och med börjat äta på Augustas arv efter den gamle fältskärn. Den där Oscar måste han fortfara att hjälpa! Han måste bli färdig läkare och betala igen vad han var skyldig! I annat fall skulle Augusta få rätt: att han slarvat bort sina egna barns framtid för gökungens skull. Och barnen, de började nu växa upp det ena efter det andra. Tiden var snart inne, då det skulle bestämmas om vad de borde bli. Studentexamen skulle pojkarna ta, det hade han lovat både sig själv, Augusta och dem.

Den äldste, Per, var nu sexton år. Honom hade snörmakaren aldrig kunnat bli riktigt klok på. Också Charlotte, tvillingsystern, var en besynnerlig unge, fastän lättare att komma underfund med. Hon var mycket musikalisk och satt redan vid fem års ålder uppkrupen framför taffeln och spelade efter gehör. Och för övrigt var hon av kvinnkön och kunde inte bereda sin fader andra bekymmer för framtiden än det att hon möjligen aldrig skulle bli gift. Annat var det med Per. Inte bara därför att han var av mankön utan också på grund av sin säregenhet eller, för att använda snörmakarens eget uttryck, han var ”aparto”. Till det yttre var han liksom tvillingsystern en typisk Töpfer. Kroppsställningen, näsan, hakan, allt var töpferskt. Men frändskapen med den gamle fältskärn inskränkte sig inte bara till det yttre. I hans egenskap av äldsta manliga barnbarn hade gubben Töpfer redan från början utvalt honom till sin favorit. Redan då Per var tre år gammal, brukade gubben på våren och sommaren gå ut på en liten promenad med honom i bulevarden, sitta på en bänk i solen med gossen i sitt knä och underhålla honom om livet och dess mångahanda företeelser. Redan som fem-, sexåring vistades han mera hos sin morfar än hemma i den ägandes Lekholmska fastigheten. Det hände ofta att han långa tider till och med sov om nätterna i sängen hos gubben, till dess Augusta, gripen av moderlig svartsjuka, hämtade honom och tvingade honom att stanna hemma några dagar. Varefter den gamle fältskärn och swedenborgaren uppenbarade sig och bad att få ”låna” pojken för dagen. Vilket i sin ordning hade till följd att då lånet ej återställdes, fru Augusta återigen måste personligen indriva det. Vad de två individerna hade för sig i de tre låga mörka rummen med de små fönsterrutorna över barberstugan fick snörmakaren aldrig någon klarhet i. På hans förfrågan vad svärfar ansåg om pojken svarade denne:

— Jag anser i honom ett outomordentlich goudlich barn.

— Men tror svärfar att han har läshuvud?

Då gav fältskärn sin fåvitske måg en blick över glasögonen, full av förstående humor:

— Det som er goudomlich i menschen behöver intet leshouvut.

Snörmakaren kliade sig i håret:

— Ja, men vad tror svärfar?

— Jag tror icke. Jag vet. Jag vet att den Herrn Jesus endast var en zimmermans son.

Svärsonen var klyftig nog att draga slutsatsen av dessa på samma gång enkla och dunkla ord: Per var son till en snörmakare. Men slutsatsen tillfredsställde honom inte. Han ville under inga omständigheter ha en religionsstiftare till son. En sådan mans osäkra öde ingick icke i hans framtidsdrömmar. Han ville veta om gubben svärfar trodde att pojken skulle bli läkare eller hovrättsråd eller borgmästare med tiden. Och ur gubbens mystiska svar utläste han fördenskull vad han önskade: i sina tankar gjorde han Per till jurist, därtill möjligen ledd av det gängse språkbruket som ger rättvisan epitetet gudomlig.

Per kom i ”storskolan”. Sina läxor läste han hos morfadern. Och allteftersom den Lekholmska gården fylldes av yngre bröder till honom blev den lilla mörka våningen över barberstugan hans hem. Till snörmakarens förvåning visade sig emellertid Per ej vara det snille, han med ledning av fältskärns profetia tänkt sig. Hans betyg höllo sig vid medelnivån, kanske snarare under än över. Snörmakaren, som i sin egenskap av broder till en civis academicus, ansåg sig utan att verka påflugen kunna närma sig skolans lärare, tillfrågade understundom dessa, vad de ansågo om hans son Per och deras svar uttryckte mera förvåning över frågans framställning än över dess formulering. Ingen av dem hade något som helst ont att säga om fabrikörens son.

— Se, saken är den, tillade snörmakaren, att jag funderar på att låta honom studera juridiken med tiden.

Bristen på förståelse från den tilltalade lärarens sida blev ännu större och utkristalliserade sig i ett kort och förvånat:

— Jaså!

Per var fyllda tretton år, då hans morfader lade sina introspektiva ögon till vila för alltid. Han fick flytta hem till den nu intecknade fastigheten vid Östra Storgatan. Men han smälte aldrig samman med miljön, kunde icke gå upp i den — tack vare modern — sträva ensemblen. Han gick för sig själv, tillknäppt som en bibel, hade inga lekkamrater, avlade varje dag ett besök vid morfaderns grav och behöll de hemligheter han till äventyrs kunde ruva på obrottsligt hemliga. I skolan höll han sig fortfarande bland medelmåttorna. Den Lidnerska knäpp, i vilken snörmakaren nu såg den enda utvägen för uppfyllandet av salig svärfars profetia, vägrade att utföra sitt mirakel i hans huvud.

Snörmakaren brukade med någonting av bitter triumfklang i rösten beklaga sig för fru Augusta:

— Per, den blir det ingenting av. Han har inte något läshuvud. Han kan aldrig bli student. Han är en riktig Töpfer både till sinn och skinn.

Men fru Augusta blev ej svaret skyldig:

— Nåja, studenter lär väl ingen av dina pojkar bli, om du och den där Oscar får hållas.

Snörmakaren slog näven i bordet:

— Här ska va tyst, säger jag. Inte ett ord om Oscar. Inte ett enda ord. Annars vet jag inte vad jag gör.

Och så lomade han av. Hans hotelser voro endast tomma ord. Vad skulle han göra med de tre andra pojkarna, om Oscar inte blev färdig snart och kunde börja betala igen? Per tjänade det inte till att bekymra sig om. Han fick bli vad han ville och kunde, sättas i lära eller gå bakom disken och bli krämare. Snörmakaren kunde tacka sin lyckliga stjärna för att han och inte den andre pojken i ordningen, Carl, var äldst. Carl var nämligen en riktig Lekholm, om inte till skinnet — för till det yttre liknade han en Töpfer — så i alla fall till sinnet. Han hade läshuvud. Hans matematiska begåvning hade redan väckt lärarnas uppmärksamhet. Den gamle lektorn i matematik hade mer än en gång hejdat snörmakaren på gatan och sagt:

— Fabrikörens pojke, den där Carl, den kommer att gå långt. Det är ett professorsämne.

Carl gick nu i sjätte nedre. Ännu hade Oscar tre år att bli färdig på. Om tre år måste han börja betala igen. I annat fall måste snörmakaren bekänna kort.

När Carl blivit flyttad till sjätte övre och Oscar trots ständiga uppmaningar i brev inte tagit examen och gång på gång bestämt men hövligt avböjt sin brors inbjudan att komma hem, så att de kunde talas vid på allvar om saken, beslöt sig snörmakaren för att göra en resa till Stockholm och själv undersöka förhållandena. Resan blev sedan berömd i den Lekholmska släktens annaler. Snörmakaren kom nämligen hem med dels en kaschmirschal åt sin hustru och dels med kvittot på inköpet av ett pianino, som så småningom skulle komma båtledes från Stockholm. Under flera år hade hon tjatat om denna schal och ett piano. Kaschmirschalen var på den tiden tecken på socialt välstånd. Den ena hantverksmästarefrun efter den andra hade fått en sådan av sina män. Men till en sådan utmärkelse åt sin fru hade Lekholm aldrig råd. Och vad pianot beträffade, så var det hans skyldighet att skaffa ett nytt: här skulle hon och Charlotte med deras musikaliska begåvning behöva sitta och hamra på ett gammalt skrälle, som hon fört med sig från föräldrahemmet, bara därför att vartenda öre skulle gå till en festprisse, som aldrig tog examen.

Vid snörmakarens återkomst fick hon emellertid både schal och piano.

Först några månader efter kom den fruktansvärda sanningen i dagen. Snörmakaren hade visserligen träffat Oscar. Men pengarna för vilka han köpt gåvorna till sin hustru hade han inte fått av honom. Dem hade han lånat av sin gamle gesällkamrat och vän snörmakaremästare Schulte på Götgatan. När han fått veta sanningen om lillebror, som han träffat på ett kyffe vid Trebackarlånggatan när han fått klart för sig, att han inte bara var förfallen utan att han aldrig i livet skulle bli varken läkare eller någonting annat nyttigt här i världen, hade han först tänkt att gå och dränka sig i Strömmen. Han tyckte att han inte hade någonting annat att göra. Hela hans liv var förspillt. Allt vad han ägde och hade och mer till hade gått all världens väg. Över tjugutusen riksdaler hade Oscar kostat honom. Tjugutusen riksdaler putz weg, som hans svärfar brukat säga, när han rakat en kund eller skurit liktornen på honon: Putz Weg! Lillebror skulle aldrig bli läkare. Pojkarna skulle aldrig bli studerade karlar. Och vad det skulle bli av honom själv visste han inte. Det enda han var fullt och fast övertygad om var det, att han aldrig skulle få en glad stund mer. Varje dag i sitt återstående liv skulle han ha Augusta över sig: Du är ett nöt, Lekholm, ett sakramenskade nöt! År ut och år in skulle han få höra detta utan att kunna ge ett ord till svar, därför att hon hade rätt. Han var ett nöt! Han hade alltid varit ett nöt. Augustas livslånga vrede — det var det enda som nu väntade honom. Hellre då Strömmen ...

Men så hade han fått en idé: Schulte på Götgatan. De hade varit gesällkamrater i den sorglösa ungdomens dagar. Lekholm hade under ett års tid konditionerat hos gamle Schulte, den nuvarande mästarens far. Han hade varit som barn i huset. Han skulle först gå upp och tala med honom. Han behövde en mänska att anförtro sig åt, lätta sitt hjärta för, för en enda gångs skull blotta sin hemska hemlighet.

Men så hade det inte blivit någonting av det heller. Schulte hade med hela sitt hus tagit emot honom som en tvillingbroder, med öppna armar, sexa och all slags välfägnad. Han hade måst flytta hem till Schultes. Det kunde inte komma i fråga att Pehr Lekholm skulle bo på hotell, så länge den Schulteska firman fanns på Götgatan. Det blev ett par dagars pokulerande både hemma och ute, hos ett par andra snörmakaremästare och på näringsställen. Snörmakaren fick aldrig sagt vad han hade på hjärtat. Det passade sig inte så här, bland burgna stockholmsborgare och skråkamrater, som ingen aning hade om annat än att Lekholm satt och skar guld med täljknivar, han som hade leverans till kunglig majestät och kronan. Kanske greps Pehr Anders själv av yrkeskamraternas välmåga, inbillade sig att han ännu inte var ruinerad, att lillebror kanske i alla fall skulle bli färdig, innan det blev för sent. Kanske hade han också suttit i sina gamla vänners lag och i själva undergångens djupaste förtvivlan skrutit över sig och sitt, vad han förtjänade, om sin ägandes gård, sina pojkar som skulle bli studenter och Oscar som snart var fullfjädrad läkare. Det är väl också antagligt att han sagt något om att han funderade på att köpa en kaschmirschal och ett nytt piano åt sin gumma, men att han inte tagit så mycket kontanter med sig. Faktum var, att han som sagt i stället för att kasta sig i Strömmen återkom hem med schalen och kvittot på pianoköpet och att han förklarade, att ingen som helst fara förelåg i fråga om Oscar. Han hade det bra och skulle snart bli färdig.

Hur han tänkt sig att för all framtid dölja sakernas verkliga läge är svårt att säga. Förmodligen tänkte han inte alls på någon avlägsen framtid. Han levde väl som de flesta andra i en situation liknande hans — för dagen och för veckan, i någon slags vag förhoppning om att allt skulle klara upp sig till sist. Att han under de närmaste månaderna, det vill säga hela denna höst, varit en djupt olycklig mänska, ångestjagad och samvetsjäktad, framgår inte bara av hans egna bekännelser från den tiden utan också av fru Augustas uppgifter. Hon hade nämligen lagt märke till, att han hela den hösten svettades alldeles okristligt om nätterna, att han låg och vred sig som på ett halster i sängen och jämt och samt steg upp och gick ur sängkammaren och blev borta långa stunder. Han hade förklarat dessa flykter ur den gemensamma paulunen med att han bestämt fått något sattyg i magen.

Så mycket är visst, att han sökte förbättra sin ställning genom att spela på Hamburgska klasslotteriet.

— — —

Det visade sig emellertid att snörmakaren inte alltför länge behövde våndas för den dag, då han skulle tvingas att bekänna kort. Sakernas verkliga läge kommo i dagen på ett mycket enkelt och oväntat sätt.

En förmiddag strax före jul skickade nämligen regementsintendenten bud att han önskade tala med fabrikören, som snörmakaren numera enligt den nya tidens bruk kallades.

Snörmakaren visste vad det var fråga om: det gällde leveranserna till regementet. Han hade väntat på att intendenten skulle skicka efter honom vilken dag som helst. Det hela var en proformasak och undanstökad i en handvändning. Det var bara att ta på bonjouren och gå upp och buga sig för intendenten, som sa:

— Ja, vi har öppnat anbuden. Fabrikören får leveransen.

Och så tecknade man under ett papper.

Snörmakaren klättrade alltså nu, som så många år förut, ned från vävstolen, rakade och snyggade sig, tog spanskröret med elfenbenshundhuvudet och gav sig i väg till högvakten, steg in på regementsexpeditionen, bugade för intendenten Berghoff och nickade åt styckjunkare Sundberg, som satt vid pulpeten mittemot.

Jo, det var mycket riktigt fråga om leveransen. Och saken var den, att han inte kunde få den för nästkommande år. Det låg till på det sättet, att en snörmakerifirma i Malmö, Albert Svensson, kommit in med betydligt lägre anbud. Han hade haft leveranserna åt Kronprinsens husarer och Skånska husarerna i flera år och nu ville han tydligen ha de här också. Kunde göra dem mycket billigare.

Det var då snörmakaren svimmade. Han skulle ta upp pincenén, som han hade i högra övre fickan i den svarta sammetsvästen. Han skulle titta på firman Svenssons papper, som intendenten lagt framför honom. Men just då han skulle sätta pincenén på sin kroknäsa, vacklade han till och föll omkull som ett bylte på golvet. Intendenten och styckjunkare Sundberg fingo lyfta upp honom och bära honom bort till den långa skinnsoffan under general Cardells porträtt. Kalfaktorn rusade fram med en karaff och hällde över honom.

Då han kvicknade till, sökte intendenten trösta honom. Han hade ju inte förlorat leveransen för tid och evighet. Han kunde komma tillbaka ett annat år med lägre anbud, så skulle det gå bra igen. Och för resten stod han ju inte på bar backe, han som hade ett stort stenhus och pengar på banken efter vad det sades och en bror som snart skulle bli läkare.

Då lär snörmakaren, som rest sig upp i sittande ställning i soffan, med vattnet rinnande över ansiktet ned på bonjour, sammetsväst och byxor, ha sett upp på intendenten med en blick, som styckjunkare Sundberg förklarade sig aldrig kunna glömma så länge han levde. Och snörmakaren hade sagt:

— Kapten, jag är ruinerad.

Då hade kaptenen vänt sig till styckjunkare Sundberg och med en djup rörelse i rösten sagt:

— Stackars djävel ...

— — —