14
När snörmakaren en kvart senare lämnade regementsexpeditionen, var han en bruten man. Med det ännu våta håret klibbande mot pannan, med den förr så martialiska knävelbåren hängande som betarna på en valross och med stora våta fläckar på byxorna där fram, anträdde den eljes prydlige lille mannen den hemska promenaden hem för att stå till svars för sitt fögderi.
Den en gång i sitt raseri fruktansvärde hjälten från affären vid Kolding och kalabaliken i förstugan var som ett barn, som fått sina kläder smutsade i livets grymma barnlek och nu ingen annan tanke hade än att i panisk förskräckelse rusa hem och beklaga sig över hur hårdhänt leken varit och vilken himmelsskriande orättvisa som vederfarits honom. Han brukade ibland efteråt ångerfullt klaga över att han inte, i stället för att gå hem till fru Augusta, hoppat direkt i ån eller smugit sig upp på materialvinden och hängt sig i ett snöre i en takstol. Men kanske han hade hoppats på en smula förskoning och förlåtelse från sin hustrus sida just i anledning av denna oerhörda orättvisa. Det är till och med möjligt att han under dessa fem minuter, det tog att tillryggalägga vägen från Högvakten till hans ännu till namnet ägande fastighet, varit så fylld av den förfärande och fruktansvärda olyckans hela nyhetsbehag, att hans naiva och öppenhjärtiga temperament endast ställde ett krav på honom: att så fort benen kunde bära honom, rusa hem och berätta: ”Kan du tänka dig, vad som hänt? De har tagit leveransen från mig, från mig, som haft den i alla dessa år och min far före mig. Och nu har de gått och gett den till en Svensson i Malmö, som jag aldrig i mitt liv hört talas om.”
Och sedan han en gång bekänt allt och avlagt räkenskap, kunde han knappast ha väntat sig något annat mottagande än det, som kom honom till del. Ännu på gamla dagar var fru Augustas hjärta som en gryta med kokande gifter. Ännu en tjugu år efter kunde hennes tunna insjunkna läppar, i stunder då bitterheten över förnedringen kom hennes hjärta att koka över, återigen öppnas som slussar för en fors av hat och förakt mot denne lögnare och bedragare, som kastat henne och hennes barn i fattigdomen, mot denne ynkrygg, som med sina komediantkonster och sina stora och bullrande ord och åthävor under åratal skrämt henne till tystnad och undergivenhet. Tyst, hade han dundrat, den tomma bullerbasen, här ska va tyst som i gravens sköte ... Och hon hade låtit lura sig och trott att han var en karl, den komedianten och narren ...
15
Omedelbart efter den fruktansvärda bekännelsen övertog fru Lekholm ledningen av det hela. Och hon gjorde det enligt de metoder, kvinnan i allmänhet använder sig av, då det gäller att hålla förödelsen från hemmet: genom att organisera sparandet, begränsa, beskära, draga in. Gården övertogs av banken, själv trängde sig familjen samman i en mindre, ett litet lågt envånings trähus vid Östra bulevarden, vars enda förtjänst var, att den hade en vind tillräckligt lång för att kunna användas till spinning. Gesäller och lärpojkar avskedades: rörelsen måste nu inskränkas till förfärdigandet av snodder, fransar och snören till salongsstolar, soffor, dörrportiärer och likkistor, allt detta lilla plockeri, som snörmakaren förut befattat sig med endast för att tillmötesgå stadens honoratiores och gamla kunder. Själv hjälpte hon till med arbetet uppe på spinnerivinden, Charlotte fick sköta affären och ge spellektioner för tolv skilling i timmen, kött serverades endast två gånger i veckan, efterrätten ströks från söndagsmiddagen. Hon tog naturligtvis också hand om finanserna, förde själv böckerna och bevakade dem som draken så att Lekholm ej ens fick titta i dem. På hans lott föll endast en tolvskilling i veckan till knaster för pipan.
Snörmakaren fogade sig undergivet i hennes tyranni. På gamla dagar, vid de tillfällen, då Augustas slussar åter öppnade sig, kunde han försvara sig med att felet till familjens förnedring egentligen inte var hans utan hennes. Hade han bara fått tid på sig och hunnit återhämta sina krafter efter det förfärliga dråpslaget skulle han ha tagit upp konkurrensen året efter med firman i Malmö och de skulle återigen ha suttit på grön kvist. Han skulle ha kunnat låna upp pengar av vänner och bekanta för att klara räntorna med under det svåra året och på så sätt varit på fötter igen. Men detta försvar var ingenting annat än den barmhärtighetens skjorta, varmed försynen kläder dem, som ej uthärda sanningens brännande strålar. Även om han varit en man av helt andra finansiella mått skulle han ej ha kunnat förbättra sin ställning. Han hade på gamla dagar glömt en sak, som hans hustru kunde erinra honom om: han skulle aldrig ha kunnat låna upp ett enda öre. Inte bara därför att, som Augusta uttryckte det, ingen mänska på jorden skulle ha haft förtroende för ett nöt och en fåfäng narr, som var så dum att han placerade både sina egna och andras pengar (hon menade sitt eget arv) i en lyxfågels utsvävningar. Men han tycktes också ha glömt, att olyckan hänt de åren i början på sjuttiotalet, då den stora krisen och dyrtiden började. Kom han inte ihåg att räntan sprungit upp till sex procent? Hade han glömt att till och med riksbanken inte ville belåna ens statsobligationer? Mindes han inte, hur varenda mänska satt och gömde på sina slantar som om de varit guld, vilket de ju också voro. Om han hade glömt det, så kom hon ihåg det och skulle minnas det så länge det fanns liv i kroppen på henne. För hon hade mer än en gång, när musikkvartetten hade sina sammankomster, talat med major Rosenstjerna och hovrättsrådet Nolleroth om saken. De hade berättat för henne, hur det ena millionbolaget efter det andra, som bildats de sista åren, måst slå vantarna i bordet. De hade till och med förklarat för henne hur allt detta elände kom sig: det var efterverkningarna från fransk-tyska kriget, hade de sagt.
Sett från en högre synvinkel — major Rosenstjernas och hovrättsrådet Nolleroths — kunde det alltså sägas att snörmakaren, som en gång utgått som hjälte ur ett krig mot Tyskland, nu funnit sitt banesår i strid mot samma framstormande världsmakt.
Huruvida hans reflexioner ägde tillräckligt stor vingstyrka för att svinga sig upp till sådana höjder, måste lämnas osagt. Det är visserligen sant att hans hat till Tyskland växte med varje år på gamla dar. Där han satt i sin vilstol vid fönstret och genom sladderspegeln betraktade mänskolivet på gatan och bulevarden utanför, hördes han ofta mumla:
— Tyskland, det är förbannelsen här i världen.
Men dessa ord kunde likaväl fattas som ett lömskt tjuvnyp, riktat mot fru Lekholm, vilken som bekant på fädernet var av tysk börd. Åtminstone var det så fru Augusta fattade dem.
Men även om världsläget vid tiden för den Lekholmska olyckan varit ett annat, är det knappast tro ligt att snörmakaren skulle ha kunnat återerövra sin förlorade position. Han var vid det laget redan omkring de femtio och hans liv dittills hade knappast lämnat prov på den ihärdighet och förslagenhet, som kräves i en konkurrens, som just vid denna tid började ställa andra, så att säga moderna krav på en mans andliga och lekamliga utrustning.
Inför den struggle for life, till vilken framgången här i livet från och med sjuttiotalets början artade sig, sträckte snörmakaremästare Pehr Anders Lekholm självmant sina vapen. Åtminstone klagade hans hustru ännu på gamla dagar över den rentut oefterrättliga slöhet, som sedan katastrofen spridde sig som en tvinsot genom hela hans person. ”Man fick tjata på honom från morgon till kväll bara för att få den minsta lilla småsak färdig.”
Förfall och förnedring — det var den luft, snörmakaren efter detta inandades. Det han i sin krafts och sin välmakts dagar levat för, drömmen att se sina pojkar som studerade karlar och män i staten — den drömmen hade begravts under ruinerna. Nu var det för hans egen del för sent att spotta i nävarna och ta nya tag. Från Oscar kunde han heller ingenting vänta. Han gick i Stockholm som förfallen student och det påstods till och med att han tiggde på gatorna, ända till dess någon studentkamrat på ett eller annat sätt skaffade honom plats vid någon tidning i en småstad, där han framlevde ännu några år som bohem, historieberättare och källarkund. Till dess han en dag insjuknade i lunginflammation och dog.
Snörmakarens pojkar fingo reda sig själva. Per hade redan innan katastrofen inträffade, satts i snickerilära. Och de tre yngre, Carl, en Lekholm till sin begåvning och som var ett verkligt matematiskt snille, Anders, som ärvt sin mors musikaliska talang och Lekholmarnas goda huvud och Fredrik, som ännu var för ung för att ha hunnit sticka fram lejonklon ... Nu fingo de bli vad de helst kunde eller ville, hantverkare, bodbetjänter, vad som helst ... Det ena smällde lika högt som det andra. För honom själv var det likgiltigt. Huvudsaken var att de kommo ut i världen så fort som möjligt. Ty det var trångt i den lilla träkåken vid Östra bulevarden: bara två rum och kök.
Carl, det matematiska snillet, lämnade i vredesmod hemmet och gick till sjöss. Det var hans mening att så småningom studera till sjökapten. Men efter ett år var han tillbaka: han tålde inte sjön. Och så hände det förfärliga, det som så att säga satte kronan på den Lekholmska familjens förfall: denne Carl, om vilken snörmakaren hoppats så mycket, tog värvning vid artilleriet som simpel knekt. Därmed var familjens förfall ohjälpligt beseglat. Så djupt hade den sjunkit, så svindlande hastigt hade det gått, att snörmakaren bara en handfull år efter det han haft en bror som var fältläkarestipendiat med löjtnants rang, måste hälsa sin son som simpel värvad. Han som en gång drömt sig att få vandra på stadens gator flankerad av sina fyra söner, hovrättsrådet, läkaren, borgmästaren och vad det nu var Fredrik skulle bli, han skulle nu, om han velat visa sig ute i deras sällskap ha flankerats av sin son snickargesällen och artilleristen ...
Förnedring och förfall, det var vad han väntade sig av sina återstående dagar, som han hoppades Gud i sitt allvisa råd skulle göra så få som möjligt för den stackars toffelhjälten, han, hjälten från affären vid Kolding, nu erkände för sig själv att han blivit.
Det var också ett enahanda liv som blev hans. Och fru Augusta gjorde vad i hennes förmåga stod för att ge honom en försmak av helvetet. Det var emellertid knappast denna försmak som gjorde honom till en gudfruktig och kyrksam man på äldre dagar. Snarare föranleddes hans kyrksamhet av hans sällskapssjuka. Katastrofen hade berövat honom allt umgänge med medmänskorna i den form och i den atmosfär, han hittills älskat det, i oset av biffstekar och ångan från rykande toddar. Hans betryckta ekonomiska ställning och Augustas drakfingrar kring portmonnän avskuro honom från alla sådana glädje- och högtidsstunder. De första åren hade han kanske inte heller haft lust att, glad bland de glada och mosig bland de mosiga, föra sin förnedring och sin familjs till torgs. Han blev en ensam man. Och för en person med hans utpräglade mänskovänlighet och sällskapssjuka måste denna ensamhet ha varit det tyngsta straffet att bära. Och mot den fanns det endast en lättnad: kyrkobesöken. I kyrkan kunde en man i hans ställning trängas med sina medmänskor, känna deras armbågar mot sina, insupa doften av deras kroppar vid ingången och ut gången och växla de ord med dem, varefter hans själ trängtade. Kyrkobesök var till och med en sak, som anstod en man, drabbad av olyckan såsom han blivit. Nedsjunken i bänken, befriad från fru Augustas tjat, på samma gång ensam och i sällskap, kunde han försjunka i sig själv, och det förunderliga öde, som vederfarits honom, därför att han följt ett av Skriftens vackraste bud: att älska sin nästa såsom sig själv. Och det budet hade han fyllt vad lillebror beträffar. Lydnaden för det budet hade visserligen gjort honom till en olycklig och slagen man. Men olyckan och dråpslaget voro blott en prövning från den Högste. En gång skulle upprättelsens timme slå, den stunden komma, då ordet blev verklighet, som säger:
”De yttersta skola varda de främsta och de främsta de yttersta.”