16

Familjen Lekholms fall lämnade inga som helst spår efter sig annat än i familjemedlemmarnas egna sinnen. Inte ens i en liten stad på en fem- sextusen invånare kunde den för någon längre tidrymd sysselsätta allmänhetens tankar och tungor. Mest saknade man snörmakaren vid de kollationer, han under sin välmakts dagar aldrig försummat att bevista. Hans frånvaro berövade sammankomsterna ej så litet av deras skämtsamma inslag.

Driftkuckuns och narrens roll i sällskapslivet är inte så lätt att fylla. För att spela den med glans och brio fordras av rollinnehavaren alldeles särskilda egenskaper, som var för sig kanske ej äro så sällsynta, men som ytterst sparsamt uppträda i den väl avvägda förening, som är nödvändig för att göra narren till en förstaplansfigur. Det fanns ingen i det övriga småborgerskapet i staden, vare sig i hantverksföreningen, i handelskåren, bland skarpskyttarna eller månadsbadarna, som i sin person förenade snörmakarens naiva entusiasm, hans speciella fåfänga, hans krutdurksexplosiva retlighet, hans liktornsömma rädsla för stötar mot sin värdighet, hans säregna idealitet, som identifierade de händelser i vilka han deltagit med hans egen lilla person,

Därför saknade man honom. Och saknaden framkallade i detta som i så många andra fall en omvärdering av hans personliga värde. I saknadens och det förflutnas rosenskimmer förvandlades det löje, åt vilket han gett upphov, till egenskaper, av vilka han själv varit bärare. Inför minnet framstod han, alltsom tiden framskred, mer och mer som en humorist av sällsynt slag. Det hade alltid varit skämt och skratt i hans sällskap. Alltså måste han själv innerst inne ha varit en rolig karl, en lustig kurre, en tokig fan, med någonting av humorns glans utstrålande från sin lilla kroknäsiga och knävelbårsprydda gestalt. Yngre generationer av hantverkare och köpmän hörde hans egna jämnåriga tala om tillställningar och sammankomster på den tid, då gamle Lekholm stod i sitt flor, som en tid av oförglömlig glädje, sprittande humör och rungande skrattsalvor. Till Lekholms glansdagar förlades alla episoder, som undandrogo sig de personliga erfarenheterna på feststämningens och skämtets område. Det faktum att han ett tjogtal gånger något kullrig under fötterna följts av några spefåglar till sitt hem och sin maka, växte ut till stora processioner med den karske snörmakaren i spetsen, svängande sitt spanska rör till angrepp mot satkäringen. Den omständigheten att han en kväll uppe på Schweden sagt till någon kumpan: ”Om jag inte fått Augusta till hustru hade jag i stället fått frid”, präglades till ett ordstäv: ”Frid sa Lekholm, gick hem till käringen.” Ordstävet citerades på sin tid långt utom stadens gränser, då i ett herrsällskap äktenskapets vinst- och förlustkonto debatterades.

— — —

Men också för snörmakaren slog en gång den världsliga upprättelsens timme. Han var då omkring sjuttio.

En dag i början på oktober skulle hans majestät Oscar den andre med sönerna Gustav och Carl avlägga ett besök i staden. Stationshuset var prytt med kungens krönta namnchiffer och behängt med långa granrisgirlander. Alléer av flaggor hade rests längs huvudgatorna. Inne på perrongen väntade länets hövding i spetsen för landsstaten, hovrättspresidenten följd av hovrättsstaten, regementschefen med officerskåren. Utanför paraderade ett batteri med förspända kanoner, längre bort bildade elementarskolans lärjungar samt flick- och folkskolornas elever häck och ännu längre bort mot Stora Torget fylkade sig stadens invånare i mångdubbla led.

Det var en strålande höstdag, ett kungaväder med sol, majestätisk kyla och en vind lagom att fånga flaggdukarna och breda ut deras kors till hälsning åt de höga gästerna.

Doktor Charles Holmes, dåvarande Kalle Lekholm, som vid den tiden gick i elementarläroverkets femte klass, fick plötsligt, där han stod i ledet bland sina kamrater en våldsam knuff av sin granne:

— Titta, Kalle, titta, Kalle, där kommer din farfar. Vad är det för en djävla uniform gubben har fått på sig.

Kalle Lekholm såg ... Och sekunden efter blev han blodröd i ansiktet av skam, knäna veko sig under honom och han kände det som om han skrumpnade som en vårballong. Ty där kom gubben farfar: Fänrik Stål ... Han var iförd uniformen från slesvigska kriget — den som brukade hänga i skåpet i förmaket — på bröstet bar han fyra medaljer, han hade vita vantar på händerna och den silvervita knävelbåren stod styv av vax rakt ut i luften på båda sidor om det magra och skrynkliga ansiktet. Som om han varit en av stadens allra främsta honoratiores gick han mittemellan de rättningsraka häckarna av invånare, skolungdom och militär, mottagen av ett undertryckt fnitter. Synen var på samma gång så oväntad och bisarr att ingen, inte ens stadsfiskalen eller överpoliskonstapeln, kom sig för att hindra honom. Rak i ryggen som en eldgaffel stegade han rätt på den med konungens namnchiffer krönta ingången till stationen.

Och där blev han stående i militärisk ”på stället vila”, armarna reglementsenligt hängande löst längs sidorna och högra foten ett halvt steg framför den vänstra. Då och då strök han varsamt sina vaxade mustascher och bytte fot.

Som det vid senare undergånget husförhör framgick av hans berättelse hade han in i minsta detalj planlagt sin kupp, vars mål var att pensonligen hälsa sin älskade konung och herre. Till gamla fru Augusta hade han sagt, att han ingen lust hade att se på ståten. Luften var lite kylig och han ville inte ådraga sig någon förkylning. Men i samma ögonblick hon och dottern Charlotte i god tid lämnat hemmet, hade det kommit fart i gubben. Han hade tagit ut uniformen, borstat den, klätt sig, hängt krigs- och tacksamhets­ medaljerna på sig och därefter satt sig att vänta, så att han skulle anlända till stationen ungefär i samma ögonblick som det kungliga extratåget ångade in. På detta sätt skulle ingen få tid att hindra honom. Och mycket riktigt: han hade inte varit stående mera än någon minut, då det flaggprydda lokomotivet kröp in på stationen och ingen längre tänkte på snörmakaren.

Fem minuter efter visade sig konungen med sina två höga söner i dörren till perrongen. Regementsmusiken spelade upp generalmarschen, batterichefen kommenderade skyldra gevär, salutkanonerna uppe från de gamla fästningsvallarna dundrade fram det första av sina tjuguen skott ...

Det var då det märkliga hände ...

Hans majestät fick se snörmakaren, som i stel givakt och med högra handen reglementsenligt på mössskärmen hälsade sin konung alldeles nedanför stationstrappan.

Konungen stannade.

— Vad är du för en, frågade han. Vid vilket regemente har du tjänat?

— Ers kungliga majestät, konung och herre, svarade snörmakaren, den uniform jag bär är det danska infanteriets och jag har tjänat som menig man vid femte linjebataljonens första kompani i första slesvigska kriget anno 48 och 49. Jag har kommit för att hälsa min konung och herre.

— Det tackar jag dig för. Vad har du varit till yrket? frågade konungen.

— Jag är borgare i staden, har varit snörmakare­ mästare och levererat snören och regarn till Ers majestäts kungliga artilleriregemente här i staden.

Nu slog konungen välvilligt den gamle veteranen på axeln och tillkallade sina söner Gustav och Carl. Samtidigt fingrade han på snörmakarens Dannebrogskors.

— Gustav, du, sade han, halvt vänd till Sverges kronprins, här har du en gammal svensk hedersman, som har en dekoration, som ingen av oss har och väl ej heller någonsin har utsikt att få bära.

— Vi ha ej sådana tider, pappa, svarade kronprinsen.

— Nej, det har vi icke, genmälde konungen, och bevare oss Gud därifrån. Men ändå så fägnar det mig alltid högeligen när jag ser någon bära denna vackra medalj. Vad heter du och vad fick du den för?

— Ers majestät, mitt namn är Pehr Anders Lekholm och jag fick medaljen för visad tapperhet i affären vid Kolding.

De båda prinsarna skakade hjärtligt hand med hjälten, konungen slog honom åter på axeln och samtidigt, som om han med detta slag dubbat honom till riddare, vände han sig till en av sina adjutanter och sade:

— Lekholm ska ha den svenska medaljen i silver för tapperhet i fält. Det är inte för tidigt. Återigen såg han leende på den lille rakryggade åldringen och mönstrade, enligt platstidningens redogörelse för händelsen dagen efter, länge hans ännu livliga drag.

Först därefter värdigades hans majestät gå vidare och inspektera det till parad uppställda batteriet, me­ dan snörmakaren, fortfarande i givakt fick mottaga gratulationer av konungens hela lysande följe.

Då Pehr Anders Lekholm åter inträdde i sitt lilla hem mottogs han av sin hustru och dotter på ett egendomligt sätt. Fru Lekholm bannade honom, Charlotte var upplöst i tårar och beklagade det öde, som gjorde att hon tack vare sin narr till far aldrig fått en glad stund i hela sitt liv.

Förhållandet var i korthet detta: då fru och fröken Lekholm, som befunnit sig bland åskådarna i hörnet av Stora Torget och Kyrkogatan, fingo syn på snörmakaren, grepo de, utsatta för omgivningens skämt och fnitter, förskräckta till flykten och begåvo sig direkt hem, för att dölja den skam, som dragits över dem.

Snörmakaren stod en stund och åhörde lugnt deras uttryck för harm, hat och vrede, då han plötsligt slog näven i bordet med något av den kraft, han i yngre dar vetat att lägga i den. Och samtidigt sade han:

— Här ska va tyst! Tyst som i gravens sköte! Min konung och herre har talat med mig och presenterat sina söner för mig. Här ska va tyst!

Och det blev tyst. De båda fruntimmerna stirrade på honom. De trodde att han blivit galen. Hans styva vaxade mustascher darrade, det rörde sig inne i den gamla uniformsrocken som om han fått frossan: sekunden efter hade han satt händerna för ansiktet som ett barn och grät en gammal uttorkad gubbes tårlösa glädjegråt.

Stadens båda tidningar, såväl den konservativa som det förfärliga rabulistbladet voro i sin redogörelse för gårdagens evenemang ense om att konungens möte med ”vår gamle vördade veteran och hjälte från svunna dagar” var det högtidligaste ögonblicket i denna med högtidligheter bräddade dag.