17

Av snörmakarens söner var det en, den musikaliskt begåvade Anders, som under en följd av år framåt kom att spela den obestridligt centrala rollen i familjens krönika. På den släkten, kanske mer än på någon annan, kunde Erik Gustaf Geijers odödliga ord tillämpas: ”Var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still.”

I den Lekholmska familjen representerade Anders den högljuddaste plågan.

Men ännu långt innan barnbarnen Lekholm fått klart för sig, vilken skrymmande plats han och hans göranden och låtanden krävde på den trånga familjescenen, intog han en ledande och fantasiväckande ställning i den värld, som vidgade sig omkring den. Det fanns för övrigt knappast ett enda barn av mankön i staden, för vilket han inte under en längre eller kortare tid framträtt som en uppenbarelse från högre och ouppnåeliga rymder. Det fanns väl inte en enda fem- till åttaårig pojke, som sett honom en enda flyktig gång utan att ha väckts till drömmar om en lysande och ärorik framtid vid åsynen av hans festliga och glänsande uppträdande.

Saken var den, att Anders Lekholm på den tiden gick i spetsen för den vaktparad, som varje middag klockan tolv drog genom Västra Storgatan till Hög­ vakten. Och inte nog med att han marscherade i spetsen för alla de andra musikanterna: han blåste dessutom bastuba, det största och tyngsta instrument i hela musikkåren, det i alla avseenden tongivande, det som hördes över alla de andra likt hölandet av en tjur eller rösten från en jätte, som ropade ur ett källarvalv, storslaget och hemskt.

För varje pojke, som följde vaktparaden ända från dess upprinnelse, det vill säga uppställningen inne på kaserngården, blev det ännu tydligare, vilken dominerande roll han utförde i detta dagliga prakttåg av blixtrande instrument, blanka sablar, svarta plymer och klirrande sporrar. Det var nämligen ingen annan än han, som bestämde när denna lysande formering skulle sätta sig i rörelse. Rent teoretiskt kunde visserligen den åsikten försvaras, att det var den kommenderande löjtnanten, som med sitt: ”Batteri, framåt marsch!” representerade den dirigerande viljan och utslagsgivande rösten. Men det var likafullt tydligt för envar, att innan musiksergeant Lekholm fattat sitt beslut i frågan, blev det ingen vaktparad av. Mer än en gång hade det nämligen — av en ytterst sorglig anledning — hänt, att farbror Anders ej ögonblickligen hörsammat löjtnantens kommandorop. Resultatet hade också blivit det, att hela batteriet måst stampa takten på stället marsch, ända till dess Lekholm fattat galoppen. Under normala förhållanden var nämligen avmarschritualen följande: Först borstade Anders Lekholm med vänstra handens avigsida undan den yviga mustaschen. Därpå höjde han det tunga instrumentet i luften, först en gång, till tecken att alla de andra musikanterna skulle ordna sina mustascher och torka läpparna, så en gång till, varvid alla satte instrumenten till munnen och så, till sist, en tredje och avgörande gång, då regementsmarschen brakade lös och vaktparaden satte sig i gång. Och i denna marsch drunknade den lille löjtnantens skrikiga kommando som ett fåfängt nödrop i en novemberstorm.

Vad farbror Anders betydde i detta lysande tåg bevisades bäst av de tillfällen, då en esskornett intog hans plats. Då kändes det som om solen gått i säck, och småpojkarna som kantade trottoaren stötte varandra i sidan och sade:

— Nu är Lekholm full igen.

Då doktor Charles Holmes, alias Kalle Lekholm, i sån mannaålders dagar blickade tillbaka i tiden och i tankarna sysslade med sin barndom och dess uppskakande händelser, föreföll det honom ibland, att han just med ledning av sin farbror Anders kunde bestämma den tidpunkt, då han på allvar upphörde att vara helt och hållet barn. Och det var den dag, då åsynen av musiksergeanten Lekholm i all hans prakt ej längre förmådde framkalla beundrans och hänförelsens kalla kårar längs en mager pojkrygg, den dag, då han fick ögat öppet för det primärt komiska hos den struttande lilla figuren: den för hans statur alldeles för stora bastuban, den framskjutna, kulformiga magen, de spinkiga benen i de obarmhärtigt smala, stramt åtsittande spetsbyxorna, de absurt spända kinderna, när han blåste i tuban, ögonen som tycktes växa och tränga ut ur sina hålor, de vitfransade ögonlocken, som blinkade i ett, liksom om de därigenom sökte hindra de utträngande ögongloberna från att falla ned i stenläggningen ...

Den dagen man iakttog dessa detaljer i den festliga och lysande helhetssynen, den dagen upphörde man också att vara barn: den dagen hade det kritiska sinnet börjat tära på den första barndomens behov av omedelbar hängivelse och obetingad förgudning.

— — —

Men för dem, som i likhet med Kalle Lekholm stodo i närmare beröring med farbror Anders, upphörde han fördenskull inte att utgöra en glädjekälla, till vilken man flydde undan de plikter, skolan och hemmet lade på ens smala axlar. Eller rättare: det var hans hem, som utgjorde glädjekällan. Ty detta hem, som han helt säkert mot sin vilja och i varje fall i lättsinne och brist på ansvarskänsla skapat åt sig och sin talrika familj, ägde just för pojkar ett inomhusparadis’ hela tjusning. I själva de tre små rummen svävade den atmosfär av instängdhet, trångboddhet och trivsel, vilkas eggande inverkan på barnasinnet först i våra dagar tack vare Freud fått sin plausibla förklaring. Här var, av materiella ting, ingenting heligt: inga möbler, vilkas blankpolerade mahognyytor ej fingo vidröras av ovarsamma och smutsiga pojkhänder, inga mattor, som togo skada av leriga eller snövåta pojkstövlar, inga dyrbarheter i form av porslinsfigurer, som kunde falla från sina upphöjda platser under den vilda lekens yra, ingen rotting som lömskt bevarades innanför en stängd garderobsdörr. Här var friheten. Här var en av det stängda paradisets bortglömda och förfallna utgårdar.

Ibland, när oväsendet, skriket eller slagsmålet mellan barnskaran, till vilken farbror Anders under verkligt rekordartad tid blev fader, steg till alltför våldsamma proportioner, kunde han ingripa i egen hög person och bjuda tystnad. Det skedde på det sättet, att han beväpnade sig med sin stora bastuba, öppnade dörren till det rum, där oväsendet fördes, strök undan knävelbåren, satte instrumentet till munnen och bölade som en tjur. Så tog han åter instrumentet från munnen och sade:

— Här ska va tyst!

Ögonblicket efter återgick han till sin avbrutna sysselsättning, vilken, beroende av timman på dagen, kunde bestå i att ligga och sova på soffan i matrummet, spela kort och dricka kaffe och konjak med några vänner eller sitta och skriva noter vid matrumsbordet på ett stort ark med många svarta linjer. Under ett par minuter efter tillrättavisningen höll man sig stilla. Så började leken på nytt i ett långsamt stigande crescendo, till dess oväsendet nått sin förutvarande styrka. Mer än två varningar utdelades ej av farbror Anders. Andra gången utsträcktes bölandet ett par andetag längre än den första och situationens allvar poängterades ytterligare med ett:

— Akta er ungar, annars tar fan er!

Efter denna andra varning kunde man ostört fortsätta utan något som helst störande ingrepp från hans sida. Hade han blivit väckt ur sin slummer på mat­ rumssoffan, krängde han i allmänhet uniformsrocken på sig och gick till Berggrens krog, vilken som genom en försynens skickelse var inhyst på nedre botten i samma hus, där han bodde. Hade han blivit störd i utövandet av sin skaparkraft, gick han såvida anden var särskilt stark i honom manligt förbi krogen till regementets musikrum för att där fortsätta umgänget med sin musa. Hade han däremot kortspelande, konjaks- och kaffedrickande vänner hos sig, flyttade man helt enkelt in till farbror Jocke, en regementskamrat, esskornett och ungkarl som hyrde yttersta rummet i farbror Anders’ bostad.

Fru Lekholm, faster Hulda, behövde man aldrig taga någon hänsyn till. Hon höll för det mesta till ute i köket med den sistfödde, såvida hon inte serverade kaffe åt sin man och dennes vänner. Hon hade ingenting att säga till om i hemmet. Hon hade varit uppasserska på Berggrens krog och var som sådan van vid oljud: hon älskade liv, buller och rörelse.

— — —

Det bör därför inte förvåna att musiksergeanten Anders Lekholm var icke blott älskad av sina söner för den obundna frihet, i vilken han lät dem växa upp, utan också avhållen av alla de pojkar, som åtnjöto privilegiet av deras vänskap och den mycket eftertraktade äran att få umgås i deras hem.

Det kunde till och med hända, att Anders Lekholm, när han var på det humöret, det vill säga, när han druckit mera än vanligt, kunde uppmana sina söners gäster att skrika ännu högre. Vid sådana tillfällen kunde han vända sig till någon av sina egna brorsbarn, Carls pojkar, av vilka det i allmänhet fanns minst en närvarande i klungan, och säga:

— Skrik, unge, skrik så att lungorna brister på dig! Hemma får du min själ inte skrika utom när far din ger dig smörj. Och knappast ens då, stackars sate. Får ni mycke smörj hemma nuförtiden?

Det blev tyst i rummet. Och först efter en lång paus, interpunkterad av fnitter och stötar i sidorna, kom svaret från den tilltalade, blygt och svävande:

— Ibland så — — —

— Är du rädd för din far?

— Ja — — —

— Varför är du rädd för honom?

— Det är alla — — —

— Tror du jag också är rädd för honom?

Tystnad. Eller också ett tveksamt: ”Nej”, som en nödlögn, mot bättre vetande, ty Carls, ”matematikerns”, söner hade på ett mycket tidigt stadium av sin levnad kommit underfund med att farbror Anders ”darrade i ridbyxorna”, när han blev uppkallad till sin äldre bror för att stå till svars för sina förvillelser.

— Nej, farbror är inte rädd för far — — —

— Vet du vad felet är med din far?

— Nej — — —

— Han är avundsjuk på mig. Jo, just på mig.

Tystnad från den tilltalades sida.

Tanken på brodern ”matematikern” hade vid det här laget i förening med den av spriten uppjagade sinnesstämningen kommit farbror Anders’ ansikte att få en ännu blåare färg, ögonen med de blodsprängda vitorna ville tränga ur sina hålor, precis som när han blåste bastuba och hans röst började flämta?

— Vet du varför han är avundsjuk på mig då?

Ny tystnad.

— Därför att jag är konstnär. Och det är inte han. Därför att han vet, att jag i grunden står så förbannat mycke över honom, så det har du ingen aning om. Hälsa honom med det, när du kommer hem!

Ny tystnad.

— Och det behöver du för resten inte hälsa honom. För det vet han så förbannat väl själv. Men det är en sak du kan hälsa honom. Och det är, att mina pojkar en gång i tiden ska distangsera hans, hur mycke smörj och uppfostran ni än får. Och vet du varför?

Ny tystnad.

— Jo, det ska jag säga dig: det är därför att mina ungar, hur fattiga de än är, har konsten i blodet. Och den som har det behöver inte ta studentexamen. Han blir konstnär. Och mer behöver man inte bli här i världen. Mer kan man inte bli för resten. Hälsa honom med det! Och glöm inte bort det!

Dessa hälsningar framfördes aldrig. De gåvo knappast anledning till några andra reflexioner än den, att nu var farbror Anders full igen. Att kusinerna hade ”konsten i blodet” eller voro konstnärer och med tiden skulle bli stora män fick också skrivas på konjakens konto. Den äldste av pojkarna, som fadern i sin stolthet uppkallat efter sig själv, hade visserligen kommit in i elementarskolan. Men han satt två år i varje klass och hade för övrigt gjort sig ett namn genom att en kväll slå ut tjugutre rutor i artilleristallarna. De andra pojkarna hade fått stanna i folkskolan. Talet om deras storhet kunde alltså skrivas på det faktum, att farbror Anders var vad hans hustru kallade ”knöl”.

Frågan, huruvida farbror Anders kunde anses ”stå så oändligt över” deras egen far, ”så att det anar ni inte”, var däremot en sak, som skulle kunna ställas under debatt av en nio-, tioåring, även sedan han fått sina till livslånga desillusioner dömda ögon öppna för ihåligheten och löjligheten i farbror Anders’ framskjutna ställning i vaktparaden. Frågan kunde nämligen ge anledning till ingående betraktelser även hos dem, som i likhet med ”matematikerns” söner i sin far såg inkarnationen av det högsta mänskliga som överhuvudtaget kunde tänkas.

Saken var den, att farbror Anders hade flera sidor till sin personlighet än den, han för ett kritiskt sinne visade under vaktparadens marsch genom gatorna. Så till exempel, när något opera- eller operettsällskap kom till staden. Då satt han i den dikessmala orkestergropen och spelade första fiol. Också här intog han, näst musikdirektören, som bara fäktade med en pinne, den första platsen bland alla de andra. Han erbjöd då också en mindre löjlig anblick: i stället för den åtsittande uniformen bar han bonjour med vit halsduk, det kom någonting halvslutet och drömmande över hans kupiga ögon, hans högra arm rörde sig smeksamt och graciöst över fiolens strängar, och han lu­ tade huvudet en smula på sned som om han satt och lyssnade till hemlighetsfulla röster under orkestergropens murkna golvtiljor.

Men det som vägde tyngst av allt i den vågskål, på vilken de små Lekholmarna vägde honom mot sin egen far, var det faktum, att farbror Anders komponerade. Han hade skrivit valser och polkor, en fransäs och en lansiär. De hade till och med blivit tryckta och lågo ibland under balsäsongen efter jul framlagda i Anderbergs bokhandelsfönster med hans eget namn: Anders Lekholm på titelbladet, i bokstäver som föreställde konstrikt sammanfogade trädgrenar. De spelades också varje år, dansmästare Lindquist kom till staden och öppnade dansskola. Det var förenat med en alldeles särskild känsla av stolthet att kunna säga till sin dam: ”Den valsen har min farbror komponerat.” Det kunde väl hända, att man fick till svar: ”Han som super så väldigt?” Men också detta faktum ökade i avsevärd grad hans storhet, åtminstone då man hunnit så långt i vetande att man med ett överlägset leende kunde svara: ”Drack inte Tegnér? Och Lidner? Och Bellman? Har inte alla svenska storheter på litteraturens och konstens område supit som borstbindare?” Farbror Anders’ lilla svaghet för starka drycker var alltså ett ytterligare och ovedersägligt bevis på hans konstnärliga storhet. Vilket för övrigt öppet erkänts till och med av major Rosenstjerna, som också skrivit kompositioner: vid mer än ett tillfälle hade han yttrat, att sergeant Lekholm på detta område var honom betydligt överlägsen.

Farbror Anders’ skapande verksamhet inskränkte sig emellertid icke endast till den lättare musiken. Sedan många år tillbaka var han sysselsatt med komponerandet av någonting, som han tänkte kalla Jeftas dotter, ett stort verk, som beredde honom oerhörda svårigheter och som han ofta klagade över. Och till sist och kronan på allt, hans konstnärliga ambition: han skulle skriva en sorgmarsch. Ibland kunde han utropa, med knytnäven poängterande varje mening mot bordet:

— Jag ska en gång i tiden skriva en sorgmarsch, en sorgmarsch som är så förbannat gripande, att den ska distangsera själva Chopäng. Bara jag kommer i stämning. En sorgmarsch — det är det största och djupaste konstverk som finns. Att göra den så gripande att det går kalla kårar över ryggen på varenda djävel som hör den, det ska det en musiker av guds nåde till. Och den musikern — det är jag det. En sorgmarsch, den ska famna livet och döden, den ska skildra dödens kyla, sorgens förtvivlan och uppståndelsens jubel. Det är inte småsaker. Men för det fordras det tre saker: stämning, stämning, stämning.

Det låg över farbror Anders’ hela person, då han talade om sin sorgmarsch, en för den ungdomliga lyssnaren skrämmande inkongruens: å ena sidan detta klotrunda huvud med de rödsprängda utstående ögonen, det råggula håret, de nästan albinosvita valrossbetarna till mustascher, bruna i mitten av tobakssaft, det rödbrusiga, svällda ansiktet med den långa krokiga, blå näsan; och å den andra den dödens kyla, den sorgens nattsvarta förtvivlan och de uppståndelsen jublande basunfanfarer, om vilka han talade. De äldre, som lyssnade till honom, kunde le eller skratta i mjugg. Ett ungdomligare och allvarligare sinne kunde endast rysa, i en instinktiv skräck för livets makabra irrationalitet. Vilka underliga och groteska makter var det, som i en sådan kropp lät de toner födas, under vilka en mänska fördes till den eviga vilan, till den himmel, som enligt psalmboken allt förklarar?