18

Frågan huruvida musikern Lekholm stod så oändligt över sin äldre bror ”matematikern” — ”så att det kan ni inte ana”, hörde till den kategori av frågor på vilka de närmast intresserade, i detta fall matematikerns söner, ej fingo något övertygande svar, åtminstone ej under de år, då en pojke kräver av sin far att han skall vara alla andra fäder överlägsen.

De kunde visserligen ha vänt sig till sin mor. Men instinkten sade dem redan på förhand, att hon i detta fall måste ställa sig partisk och ge ett för den verkliga objektiviteten otillfredsställande svar på frågan.

Det fanns endast en mänska på jorden, vars omdöme de härvidlag obetingat skulle ha litat på. Och det var deras egen far. Men till honom kunde de inte hänvända sig, lika litet som det skulle ha fallit dem in att vända sig till Gud Fader med en begäran om upplysning i en eller annan fråga, som sysselsatte deras tankar. Till sin far kunde de komma med en bön om en blyertspenna, en skolbok eller fem öre till ett nytt radergummi. Men man besvärade honom inte med några frågor om ting rörande de djupaste livsproblemen. Det var svårt att säga varför. Dels visste man på förhand, att han skulle anse ens fråga barnslig. Dels var man rädd för honom. Man hade varit det så långt bort i tidernas morgon man kunde min­ nas. Och denna rädsla hade vuxit i styrka, allteftersom man med åren kommit underfund med att alla andra också voro rädda för honom. Ute i staden gick han under benämningarna ”Arge Lekholm” eller ”GammelErik”, en i den orten vanlig eufemism för Fan själv. Dessa öknamn kommo mycket tidigt till hans söners kännedom: det var överhuvudtaget den första fråga, som ställdes till dem, då de på en bakgård eller ute i bulevarden gjorde en ny bekantskap:

— Är det din far, som kallas ”Gammel-Erik”?

Matematikern hade också ett utseende, som kunde verka skräckinjagande. Han var lång, mager och senig. Han hade ett långt, magert ansikte med en lång, krokig näsa, en yvig, nedhängande mustasch över tunna, hårt slutna läppar, och över vardera örat bar han håret i en konstrikt framkammad hårtest, kallad husarkrok, som förlänade det hårda uttrycket något utländskt, främmande, nästan grymt: mänskorna i stan brukade säga att han såg ut som en riktig janitschar. Över hela hans spända ansiktsuttryck låg det någonting av den kroniska tandvärkens molande pina och djupt rotade mänskofientlighet. Det mest skräckinjagande av allt hos honom var emellertid hans blick: stålgrå, hård, kall, genomträngande. Den var som en operationskniv, som med ett snabbt snitt blottade alla lögner och all humbug. Hans tilltal var kort och bestämt, han uttryckte sig helst i befallningar och han fordrade korta, bestämda svar. När han kom in i det rum, där man lekte eller satt och läste sina läxor, måste man ögonblickligen resa sig upp och förbli stående i ”på stället vila”, till dess han själv med en kort, befallande nick gav till känna, att man åter fick sätta sig. Han smektes aldrig. Hans söner kunde ej erinra sig att de någonsin suttit på hans knä. De hörde honom aldrig skratta. De sågo honom sällan le. Och det var ej heller något riktigt leende. Det var endast det spända uttrycket i ansiktet som veknade, lossnade. Det var som om den molande tankvärken släppt för någon minut.

Han arbetade från tidigt på morgonen till sent på natten. Om eftermiddagarna, då hans tjänst var slut för dagen, gav han matematiklektioner åt skolpojkar eller underlöjtnanter, som skulle upp till Artilleri- och Ingenjörshögskolan i Stockholm. Ett par timmar i veckan undervisade han i räkning i den nya högre flickskolan. Hela eftermiddagen måste man hålla sig tyst därhemma: det fanns alltid någon, som satt och räknade inne i hans rum. Jämt och samt hörde man hans korta hårda stämma därinifrån: ”Förbannade koffert”! Ibland kunde det urarta till uppträden, då han kallat någon underlöjtnant för dumbom. Löjtnanten kunde säga: ”Vad i helvete, kallar sergeanten en överordnad för dumbom?” — ”Ja, det gör jag, när en överordnad är dum. Här är det jag som bestämmer. I mitt eget rum gäller ingen rangordning. Passar inte min undervisning, får jag be underlöjtnanten gå.” Så slogs dörren igen: löjtnanten hade gått. Kalle Lekholm och hans bröder brukade smyga sig in i förmaket och lyssna vid dörren till faderns rum under lektionerna. De vågade knappast andas och skakade av nyfikenhet och skräck inför utgången av dessa upp­ träden: skulle löjtnanten sätta deras far i arrest för ”subationsbrott”? Det kunde nämligen ibland vid måltiderna hända, att de funno sin mor med rödgråtna ögon. Hon och fadern talade om något subordinationsbrott, som fadern begått, och om avsked från regementet. Men fadern svarade endast:

— Man är väl ingen hund heller, därför att man råkat bli underofficer.

Efter kvällsmaten satt han vid skrivbordet till långt ut på natten och sysslade med skrivelser eller utredningar han fått i uppdrag att utföra. Ibland var han så trött och stödde vänstra brösthalvan så hårt mot skrivbordskanten, att han måste ha en kudde mellan den och bröstkorgen för att mildra smärtorna.

Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han ansågs vara en hård ryttare, och helst red han remonter, som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med.

— — —

Långt innan matematikerns söner anat hemligheten bakom sin fars sträva stränghet, kunde det emellertid ej undgå dem, att denna stränghet medförde vissa påtagliga förmåner, i jämförelse med vilka den avundsvärda friheten hemma hos farbror Anders kunde ge anledning till en hel del reflexioner av moralisk art. Kalle Lekholm och hans bröder voro bättre lottade än sina kusiner. De voro bättre klädda. De fingo flera och dyrbarare julklappar. Möblerna hemma hos matematikern voro också av ett helt annat slag än hos farbrorn musikern: blankpolerad mahogny, emma­ stolar med fransar, guldinramad trymå, Fänrik Ståls Sägner och Dödens Ängel på salongsbordet i förmaket, tvåmanssängen i sängkammaren av mahogny också den, bokskåp i faderns rum med Starbäck, Wallis’ världshistoria, Tegnérs och von Brauns dikter, Rydbergs Bibelns lära om Kristus, Sigurds berättelser, Digter av Erik Bögh, (på danska) och ”8,000 främmande ord”. Maten var också rikligare än hos farbror Anders och serverades på riktig vit duk. Man slapp ölsupa mer än en gång i veckan, lördagarna, och fick lagad mat till kvällen.

Några fickpengar utdelades aldrig. Däremot rådde en obegränsad givmildhet i allt, som rörde böcker och material för skolan. Då var det bara att knacka på dörren till hans fruktade rum, invänta hans korta kommando: ”Kom i-n-n-n!” ställa sig i givakt innanför dörren och vänta till dess han såg upp:

— Vad är det fråga om?

— Det är en bok — — —

— Behöver du den?

— Det är en skolbok — — —

— Gå till bokhandeln och tag den på min räkning!

I allt detta var han givmildheten själv. Hårdheten gällde endast uppförandet. Förseelser, slarv och undanskyllningar bestraffades snabbt och effektivt:

— Gå ut i tamburen och hämta ridspöt. Kom sedan in i mitt rum och knäpp ner byxorna!

Straffet ansågs medföra en omedelbar förbättring: efter toalettens ordnande och ridspöets återställande ute i tamburen ordades det ej mera om den begångna förseelsen; långsinta repressalier förekommo ej. Uppfostran skedde enligt principerna för inridandet av remonter: riklig utfordring, spö och sporrar när så krävdes för att stävja bångstyrighet och olater, men ingen bestraffning inne i spiltan.

Det stod alltså redan på ett mycket tidigt stadium klart för matematikerns pojkar, att det hos honom fanns metod i fördelandet av givmildhet och stränghet. Omedelbart efter sitt inträde i småbarnsskolan bibragtes de också den uppfattningen, att det av en eller annan anledning vilade ett alldeles särskilt och tungt ansvar på deras skuldror. Det fordrades mera av dem än av andra barn. De måste vara bland de bästa i sin klass. Varför det var så och måste vara så förstodo de ej till en början. De visste bara ett: de måste fram. Fem AB eller därutöver i terminsbetyget belönades med en splitter ny enkrona, tre AB med en dito femtioöring, ett AB med en tjugufemöring, vilka tyvärr efter ett kort och smärtsamt beskådande måste nedläggas i sparbössan för vidare befordran till en sparbanksbok. Till några andra kommentarer föranledde aldrig ens det utmärktaste betyg. Aldrig ett berömmande tillmäle. Aldrig ett uttryck av tillfredsställelse, glädje eller överraskning. Det var som om det så skulle vara. Underbetyg däremot gav anledning till långa och ingående förhör och resulterade i en kort befallning om ridspöets inhämtande och byxornas nedknäppande.

Det var inte tu tal om saken: man måste fram, måste anpassa sin barndoms och ungdoms okynnighet och lekfullhet efter detta bistra klimat, där pliktkänslans puritanism behärskade årets åtta månader och där det dödligt ledsamma rena samvetet representerade den högsta formen av glädje: all annan var under terminerna förenad med samvetskval och den stickande ångestkänslan av att man äventyrade sin framtid

Under ferierna skickades man, likaledes enligt principen för remonters uppfödande, på gräsbete till den närbelägna köpingen vid havet.

— — —

Vid uppflyttningen från elementarskolans tredje till dess fjärde klass invigdes man i innebörden av den järnhårda disciplin, i vilken man fostrades. Denna uppflyttning betecknade nämligen en milstolpe i en skolpojkes liv. Det gällde att bestämma sig för, vilken linje man skulle välja: latinet eller engelskan. Det var då, under ett samtal eller rättare en monolog inne i faderns rum, man fick klart för sig meningen med det ansvar, som vilade på en: Man skulle bli student. Man måste bli det.

Det var alltså ingenting annat än den gamle snörmakarens idé, som nu upptagits av hans son. Men ehuru idén var densamma låg det en väsensdjup skillnad mellan de fåvitska drömmar snörmakaren drömt om att en gång få promenera på stadens gator, omgiven av sina söner doktorn, borgmästaren och hovrättsrådet, och de planer, matematikern ville förverkliga i fråga om sina söners framtid. De voro vävda av ett verkligare stoff och de hade färgats av egna bittra erfarenheter.

Man kallades vid denna viktiga tidpunkt i sitt liv in i hans fruktade rum och med en ton i rösten, som fick en svag anstrykning av vänlighet, ombads man att ta plats på en stol.

Han började gå av och an på golvet, stannade vid fönstret, började promenaden på nytt och berättade om sitt liv. Han talade inte såsom en far talar till sitt barn utan som en man till en annan, kort, kärvt, som om han rapporterat in sina iakttagelser av fiendens ställning under rekognoscering på en fältmanöver.

— Du har hittills skött dig skapligt nog. Och jag vill att du ska bli student. Jag hade under hela min uppväxttid bara ett mål för ögonen: att få studera. Det hade min far lovat mig. Jag vet att mina lärare, särskilt den i matematik, var av den meningen att jag borde få studera. Och så kom, som du kanske har hört talas om, olyckan i vår familj. Din farfar förlorade vad han hade. Det blev fattigdomen för oss. Jag gick då i sjätte nedre. Vid aderton års ålder tog jag värvning här vid artilleriet. Det var så många andra banor jag kunnat välja då. Jag hade kunnat komma in på apotek eller i bokhandel eller på posten eller vid någon järnväg. Men dels var jag desperat och bitter. Jag ansåg mig ha blitt skändligt bedragen på min framtid. Gud förlåte mig, men jag hatade gubben far och med honom ett par tre andra personer i samhället, som jag i hemlighet vände mig till för att få hjälp. Men de sa nej. De skyllde på de dåliga tiderna och tyckte väl för resten att mina framtidsplaner var alltför högtflygande. Jag hade velat studera matematik. I stället gick jag och värvade mig. En smula mening låg det väl i dumheten, fast jag har själv svårt att inse nu, hur jag kunde resonera så huvudlöst på den tiden. Men jag hoppades att det snart skulle bli krig. Det talades man och man emellan om att Sverge förr eller senare måste marschera mot ryssen. Och så tänkte jag: här har jag en utväg. Jag ska utmärka mig på ett eller annat sätt i kriget och skaffa mig officersepåletterna på den vägen, liksom tusen sinom tusen fattiga svenska pojkar hade gjort i gamla tider i vårt land. Men det blev inget krig och några officersepåletter kunde jag alltså inte få. I stället fick jag vänja mig vid att stå och trampa takten i väntan på att min tur till befordran skulle komma. Det gjorde detsamma, hur mycket jag än arbetade. Högre än till styckjunkare kan jag inte komma. Jag hade inte tagit studentexamen.

Han stannade åter vid fönstret och såg ned över kaserngården, där de nykomna rekryterna inövades i militärisk hälsning. Så vände han ett slag på tobaksbussen längst inne vid högra visdomstanden:

— Du ska inte tro, att jag hyser något hat mot samhället, därför att jag inte kan bli mer än det jag är. Samhället är sådant. Jag har inte kommit till världen för att vrida det rätt. Det får rabulisterna göra och vi får bara hoppas att de använder sig av lagliga medel. Min sympati har de i många avseenden. Men jag anser, att på den bana jag kommit in på, någon förändring knappast är önskvärd eller nödvändig. Jag ska säga dig en sak: det finns två slags mänskor: Karlar och skitar. Och det finns skitar i alla sam­ hällsställningar och alla grader. Det kan väl hända att epåletterna inte alltid sitter på de värdigaste skuldrorna och till och med en överstegalon kan kröna ett huvud, där hjärnsubstansen är fan så uppblandad med kork eller sågspån. Men därför är det inte sagt, att den store Napoleon hade rätt, att det fanns en marskalkstav i kalvskinnet på varje korporal. Jag ska säga dig en hemlighet med mänskorna. Det finns så förbannat få bland dem, som är födda att leda, som har huvud och karaktär, som man respekterar och följer. Och jag kan säga dig med detsamma, att de karlarna är fan så tunnsådda.

Till vilken kategori du kommer att höra, när du vuxit upp och blitt stor, vet jag inte och åt den saken kan jag och din mor ingenting göra. Men vad vi kan göra för dig och dina syskon, det är att skaffa er möjligheter, så att ni inte behöver känna samma skrankor för er framtid som jag och tusentals andra med mig. Det är en sak, man är skyldig både sig själv och sina barn. Det är er mor och jag som satt er i världen, ni har inte bett om att få komma hit. Det är vår plikt att se till att ni får den bästa uppfostran våra små förhållanden kan ge er. För den sakens skull är det som vi kommer att slita oss tunna som trådar om det skulle behövas. Vi vill att ni ska bli studenter. Det är er plikt att bli det. Och den plikten får under inga omständigheter och på inga som helst villkor åsidosättas eller äventyras. För den plikten offrar era föräldrar både nöjen och vila. Och det är ett offer. Jag kan i förtroende säga dig, att mor och jag resone­ rade både länge och väl, innan vi beslöt oss för att göra det. Vi beslöt det. Vi beslöt att sätta vårt livs glädje på er framtid. För den försakar vi mycket. Och det kan behövas. Det är inte ett litet räknestycke, att dra fram er så som er mor och jag kommit överens om på en liten styckjunkarelön. Det behövs att vi båda ligger i selen från morgon till kväll med extra förtjänster. Men därför måste ni också göra er plikt! Har du förstått?

Man reste sig upp och gjorde ställningssteg:

— Ja, far.

— Då kan du gå.

En efter en, i tur och ordning, med några års mellanrum mellan varje, lämnade matematikerns fyra pojkar sin fars rum efter denna monolog, blossande röda i ansiktet under tyngden av det ansvar, vars allvarliga innebörd nu klarlagts för dem. De stängde dörren ljudlöst efter sig och ute i förmaket, med de vita överdragen på soffa och emmastolar, svuro de en helig ed att aldrig, aldrig i livet glömma de ord, deras fader nyss talat.

— — —

Från och med denna eftermiddag, som i högtidlighet och allvar vida översteg den ett par år efter inträffande konfirmationen, förstodo de sin far, hans strävhet och hans hårdhet på ett helt annat sätt än förr. Förståelsen medförde ej något närmande, någon förtrolighet: rädslan hade hunnit bli alltför införlivad med deras organism för att någonsin kunna utdrivas. Men hans hårdhet hade blivit mänskligare i all sin oeftergivlighet. Och i denna förståelse insmög sig ett nytt element, en känsla, som han själv skulle ha varit den förste att med alla medel utrota hos sina söner: man kände medlidande med honom. Det var synd om deras far. Det växte fram hos dem en allt starkare övertygelse om att han kommit på fel plats här i världen. Den bittra kontrasten mellan hans förmåga och hans ställning i samhället stack dem allt groteskare i ögonen. Det var han och inte kaptenen som bort befalla. Livet, omständigheterna hade degraderat honom. I grund och botten var han en annan än han syntes, en boren ledare, en född chef, huvudet högre än alla dem, för vilka han nu måste stå i givakt och göra stram honnör. Hans pojkar visste nog vad han menade, när han sagt, att det fanns så förbannat få karlar här i världen. Han var en av dessa få ...

Och denna visshet blev för dem med varje år som gick, ej fastare — ty det kunde den inte — men den fick med varje år allt flera belägg. Extra arbeten hopades på honom. Tillsammans med informationsofficeren, major Bong, som var ett erkänt matematiskt snille och som undervisat uppe vid själva Artilleri- och Ingenjörsskolan, uppfann han en riktbåge, som ersatte den hittills använda kvadranten ...

Men högre än till styckjunkare kunde han inte stiga. Omöjligheten fyllde hans söner med bitterhet mot samhället. Även som gammal och grå skulle han nödgas göra honnör för vilken som helst liten löjtnantspojke, som han på fritiden trumfat matematik med. Det var ett underligt samhälle, där någonting sådant kunde tillåtas, där den klart ådagalagda överlägsna begåvningen inte hade någon som helst möjlighet att göra sig gällande och intaga den ställning, som med rätta bort tillkomma den.

Det var synd om honom. Det var inte underligt att han blivit hård i en gyckelspelsvärld, där det ihåligaste prålade i den mest förgyllda grannlåten. De förstodo att han aldrig kunde skratta, aldrig le annat än med förakt, aldrig smeka, aldrig berömma. De förstodo att han måste straffa, därför att hans eget liv var ett straff och en plåga.

Men de skulle hämnas — — — På ett eller annat sätt skulle de ge honom den upprättelse, han krävde.

Redan i sjätte nedre avgav hans äldste son, i de andra brödernas närvaro och iförd faderns ridstövlar, ett högtidligt löfte, att en gång som överste kommendera det regemente, vid vilket hans far slitit ut sig som underofficer.