19

Och ändock var den frågan ej övertygande besvarad: hade inte farbror Anders i alla fall rätt, när han förklarade, att han stod så oändligt högt över deras far, ”så att det kunde de inte ana”.

Det var nu många år sedan den tid, då hans lysande framträdande i vaktparaden stått för dem som en inkarnation av det festligt storslagna. Det var också några år sedan de kommit underfund med att den frihet, som rådde i hans hem, medförde de mest nedslående resultat både för honom själv och hans barn, som voro slarvigt och ibland till och med trasigt klädda. Det var inte tu tal om att deras egen far höjde sig huvudet högre än alla löjtnanter och kaptener och att uppfinningen av den nya riktbågen ställde honom i jämnhöjd med själva översten.

Men det fanns någonting, farbror Anders, trots fattigdom och förfall, ägde och som deras egen far saknade, någonting i hans väsen som alltid fyllde matematikerns pojkar med en sällsam sötma, en förväntan, en lätt rysning längs ryggraden inför någonting levande, överraskande, oförklarligt till sin uppkomst likaväl som i sin manifestation. Och detta något var vad han själv brukade kalla konstnären hos honom.

Han kunde, när han var ”på det humöret”, ta en blyertspenna och fråga:

— Vad är det jag har i handen?

— Det är en blyertspenna.

Så drog han upp mustascherna, visade framtänderna och pekade på dem:

— Vad är detta?

— Framtänderna.

— Men vad är då detta?

Han slog med blyertspennan mot framtänderna: det blev en melodi, Svenska arméns tapto, Under- Dubbelörnen eller någon annan regementsmarsch. Och så skrattade han.

— Där ser du! Din far skulle säga att det var en blyertspenna plus några framtänder. Och det är det också. Om man så vill. Och framför allt om man bara kan lägga ihop a plus b. Men det är också någonting annat: det är musik, det är poesi. Men det förstår inte du. Här ska du få höra en gång till.

Han började återigen hamra fram arméns tapto. Och när han slutat sade han:

— Och det är inte bara arméns tapto. Det är en lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält. En sommarkväll. Solen går just ner gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börja fladdra omkring. Den första stjärnan tänds. Men för din far är det på sin höjd en taskspelarkonst. Hälsa honom med det!

Eller också tog han fiolen ur lådan, lutade huvudet på sned och stämde den. Så sade han:

— Nu är den här fiolen stämd. Ta hem den till din far och be honom spela på den så ska de få höra hur det låter. Värre än en marskatt på taket. Grannarna skulle komma och slå ihjäl honom efter två minuter. Och när jag fick fiolen tillbaka, skulle den va så ostämd så inte fan själv kunde få en ton ur den. Men hör nu på här!

Han satte fiolen under hakan och spelade.

— Vad är det?

— Det är en av farbrors valser.

— Det är det. Men det är också kärlek, längtan. Det är kärlekens poesi. Det är vad det är. Sen gör det detsamma om det är tre fjärndels takt och vem som satt ihop den. Kärleken i den, det är huvudsaken. Men det förstår du inte, stackars fan. Läshuven har ni kanske. Och långt kommer ni kanske att gå på ert sätt. Men se poesi, det saknar ni. Och därför tycker jag det är synd om er. Hälsa din far med det! Din mor hade lite poesi från början. Men det har han plockat ur henne. Hälsa honom med det!

Det var inte heller så otroligt att deras far i grund och botten själv kände, att farbror Anders var honom så överlägsen att ”det kan ni inte ana pojkar”. Han liksom familjen för övrigt hade ständiga bekymmer för musikerns skull. Men det enda sönerna hörde honom fälla sin förkastelsedom över var det sätt, på vilket Anders svikit det förtroende, medmänskor visat honom.

— Den karln har svikit sin plikt, kunde han säga, och det låg i orden ett förakt som sträckte sig långt hinsidan döden och graven.

Farbror Anders hade liksom systern Charlotte redan som barn väckt uppmärksamhet för sin musikaliska begåvning. Han var en av dem, som kunde göra musikinstrument av allt de lägga hand vid: kammar, sågklingor, blyertspennor och framtänder. Han skulle likaväl ha kunnat slå sig på piano som fiol. Men eftersom Charlotte sedan länge trakterat det förra, valde gamla fru Lekholm det senare åt pojken. Han var hennes stolthet och hjärtebarn. I hans färd mot stjärnorna drömde hon sig en upprättelse för allt det löje, Lekholm, det nötet, hopat över familjen. Anders skulle studera vid musikkonservatoriet i Stockholm, Anders skulle bli en stor musiker.

Och så kom olyckan med regementsleveranserna, kraschen, förnedringen, fattigdomen ...

När gossen var sjutton år kom majoren och riddaren Rosenstjerna till undsättning. Han hade i många år talat med fru Lekholm om gossens utomordentliga begåvning och därvid aldrig försummat att framhålla för henne, vilken lysande framtid han skulle kunna gå till mötes, om han sattes i tillfälle att utveckla sina anlag. Det var emellertid på den tiden, då Lekholm, den narren, ännu ansågs vara en smått förmögen man. Kvartetten hade för övrigt upplösts strax efter kraschen genom hovrättsrådet Nolleroths frånfälle, olyckan höll fru Lekholm mest inomhus och hon såg alltmera sällan till majoren och riddaren Rosenstjerna.

Men så en dag, då Anders var på sitt adertonde år, kom han alldeles oväntat och hälsade på. Det var den musikaliska gossens framtid det gällde. Han hade inte glömt honom. Han hyste fortfarande den meningen, att ynglingens gåvor voro av en så generös natur, att han ej ansåg sig kunna stå till svars inför den allsmäktige guden, om ingenting åtgjordes för att bringa de rika löftena till blomning. Och nu hade han ett förslag. Han och några andra, ett slags kommitté, skulle underskriva ett upprop, som de ämnade införa i stadens tidning och i vilket allmänheten anmodades att efter behag, och i de fall, där viljan att hjälpa förefanns, efter råd och lägenhet bidraga till ynglingens fortsatta utbildning i Stockholm. För att göra detta upprop mindre förödmjukande för en familj, som sett bättre dagar och utan egen förskyllan råkat se sina resurser reducerade, hade majoren och riddaren tänkt sig, att fru Lekholm, mamsell Lekholm, han, majoren själv, och ynglingen Anders skulle hålla en konsert i Stadshusets solennitetssal mot en skälig entré. Han hade satt ihop ett program för denna konsert: fru Lekholm skulle utföra ett par pianosolon, hon och majoren skulle spela ett par duetter, mamsell Charlotte och ynglingen Anders skulle likaledes utföra några duetter, genom vilka allmänheten skulle kunna förvissa sig om hans rika naturgåvor.

Uppropet infördes i tidningen, undertecknat av major Rosenstjerna och rector scholae, insamlingslistor lades ut i Anderbergs boklåda och en söndag klockan halv ett på dagen gick konserten under stor tillslutning av stapeln.

Nästa höst sändes ynglingen Anders till Stockholm och vann inträde vid Kungl. Musikaliska Akademien. Han inackorderades hos innehavaren av det gamla Schulteska snörmakeriet på Götgatan.

I denna familj tycktes han inom kort ha gjort sig icke blott omtyckt och avhållen utan till och med avgudad, på grund av sina sällskapstalanger. Varken fabrikör Schulte eller hans umgängesvänner hade annat än på estraden hört en ung man, som inte bara kunde spela piano, fiol, handklaver och munspel utan också blåsa på kam och med tillhjälp av en vanlig blyertspenna och sina framtänder exekvera Svenska arméns tapto på ett så fullkomligt illusoriskt sätt, att man tyckte sig se lägereldarna brinna och solen sänka sig bakom skogsbrynet. Dessutom var denne rikt begåvade yngling en verklig varitéartist: han kunde, utklädd i några gamla trasor, sjunga lustiga kupletter och sällskapsvisor med ett oefterhärmligt humoristiskt föredrag. Allt detta inrapporterades i brev från snörmakaremästare Schulte till hans gamle gesällkamrat och kollega nere i Skåne.

Tyvärr visade det sig emellertid att Anders Lekholm, sina rika gåvor till trots, ägde lika små möjligheter som sin farbror, ”doktor” Oscar Lekholm, att fördraga stockholmsluften. Redan på våren kom det en ledsam underrättelse om att herr Schulte ej längre kunde hysa den musikaliske ynglingen i sitt hem. Anledningarna voro många. Man hade väntat i det längsta med att framföra sina klagomål. Men en sorglig historia, i vilken en honom tillhörig svart sammetsväst med vita prickar var inblandad, gjorde det nu till en smärtsam plikt för honom att underrätta föräldrarna om den unge mannens brist på allvar och hans dåliga anlag i övrigt.

Vilken roll sammetsvästen spelat i farbror Anders’ avbrutna karriär blev aldrig riktigt klart för Lekholmarna i tredje led. Faktum var, att han efter långa överläggningar med majoren och riddaren Rosenstjerna återbördades till fädernestaden, antogs som musikvolontär vid regementet och ifördes en menigs enkla uniform. Hans degradering i livets stora rangrulla skapade en ännu tyngre stämning i det lilla trånga snörmakarehemmet. Fru Augusta Lekholm kunde ej ens frampressa några tårar: hennes stolthet och hjärtebarn hade väckt henne ur hennes sista stora livsdröm till en vardagsverklighet, som hon blott kunde möta med ett hjärta, skrumpet och bittert som en förtorkad nötkärna.

— — —

Huruvida Anders Lekholm under den närmast följande tiden tog något intryck av det dystra allvaret i hemmet, gynnarnas ledsnad och medmänskornas ovilja, därom förmäler släkttraditionen ingenting. I varje fall kunde det inte ha dröjt länge förrän hans naturliga glättighet, verksamt understödd av hans ungdom och hans sällskapliga läggning, började taga ut sin rätt på nytt. Hans sällskapstalanger voro dessutom för en så liten stad och en så kringskuren krets som den, i vilken han rörde sig, alltför glänsande för att i längden tillåtas att ligga begravda under ett aldrig så tjockt lager av ruelse. Starkare karaktärer än hans skulle förgäves ha motstått frestelsen, i synnerhet som den utgjorde det enda alternativet mot fru Augustas sura grämelse och gubben Rosenstjernas tillvitelser mot honom för grov otacksamhet mot mecenater samt oförlåtlig brist på konstnärligt allvar och medborgerlig ansvarskänsla. Detta sagt som en förklaring och ej som en ursäkt för det fräcka svar, han en gång lämnade major Rosenstjerna, då denne beklagade, att man i honom nödgades sörja en stor musikers förtidiga död:

— Herr major, musikern är icke död. Han bara slumrade till ett slag i fyllan och villan.

Dessutom var det ett nytt liv som slukade honom helt. Detta nya liv representerades av Berggrens krog vid Östra bulevarden. Det var här han mest höll till på lediga stunder — och sådana voro för en musikvolontär många.

Berggrens krog hade visserligen inte det bästa anseende i staden. I rang stod den långt under de restauranger, där stadens borgare i allmänhet sökte sin vederkvickelse och förströelse. Å andra sidan kunde den inte kallas en vanlig sylta. Det fanns visserligen både en och tio mödrar och hustrur i staden, som gåvo stället värre benämningar än så. Men det berodde på andra omständigheter. I själva verket intog den en speciell ställning bland stadens nöjeslokaler och besöktes av ett alldeles särskilt klientel.

Berggrens krog låg mittemot kreaturstorget, i ett tämligen nyuppfört trevåningshus. Huruvida läget valts med tanke på kreaturstorget eller kreaturstorget kom att bli utslagsgivande för krogens särställning i staden, må vara osagt. Säkert är att blotta namnet Berggrens krog framkallade förbannelser på många kvinnoläppar vida omkring på landsbygden. I den påstods nämligen köpeskillingen för många hästar, kor, får och svin, för mycken gröda och rotfrukter ha spårlöst försvunnit.

Krogen ägdes av en herr Berggren, en vid denna tid omkring fyrtiofemårig bonjourklädd liten man med ett klotrunt ansikte, stora knektmustascher, snaggklippt hår, en ölkagge till mage och mycket korta hjulben. Varifrån han kommit visste ingen. Ett rykte påstod att han varit skånsk husar i sin ungdom. Ett annat ville förmäla att han grundlagt sin förmögenhet som ägare av ett glädjehus vid Humlegatan i Malmö. Denna förmögenhet ansågs han enligt folkfantasien ha ökat till omätliga proportioner genom att spela av bönderna under rusets inflytande de penningsummor, de förde med sig in från det mittemot liggande kreaturstorgets kommers. Varje natt efter en torgdag eller marknad stodo rader av sovande hästar på gatan i närheten av hans etablissemang: på sätet i bakvagnen sutto bondhustrur insvepta i schalar väntande på sina män, som höllos fängslade där inne av spel- och dryckenskapsdjävulen i restauratör Berggrens gestalt. Till dess de släpptes ut, raglande i ett moln av cigarrök och en stank av nikotin och biffstek med lök, sedan de plockats in på bara benen och druckits så dödfulla att de efteråt ej kunde förklara förlusten av pengarna. På morgonen efter sådana nätter hade fattighusgubbarna, som ombesörjde gator­ nas renhållning, ett styvt arbete med att sopa rent utanför Berggrens krog. Om vardagarna däremot besöktes den endast av stadens alkoholister inom småborgarnas krets, som ljusskygga och darrhänta ambulerade mellan den och den lilla affärsverksamhet, de drucko sönder och samman.

Det var denne restauratör Berggren, själv en tyst, sluten och spiknykter man, som slog klorna i Anders Lekholm. Den unge musikantens rykte som en outsinlig muntrationskälla, en beundransvärd trakterare av fiol, handklaver, kam och blyertspenna och en framstående mimisk talang särskilt i framförandet av beväringsvisor, kom honom snart att inse, vilken ackvisition han kunde bli för etablissemanget. Han tänkte därvid särskilt på den avdelning av krogen, som kallades ”salongsrummen”, två rum, som lågo skilda från de övriga fyra, med egen, diskretare ingång från porten åt Smalgatan och möblerade med schaggsoffor, plyschemmor, antimakasser, marmorbord med järnfötter och ett stort oljefärgstryck av den botfärdiga Magdalena på hedersväggen. Detta konstverk påstods en gång ha prytt mottagningssalongen i restauratör Berggrens glädjehus i Malmö. I detta rum höllo åtskilliga av den rika traktens verkliga storbönder till i förnäm avskildhet, män med namn i häradsrätt, kommunalnämnder, landsting, ja till och med i riksdagen.

Det låg ingenting förnedrande i restauratör Berggrens anbud till Anders Lekholm att någon torgdagskväll mot fri traktering av mat och dryck möjligen också en liten dusör roa dessa traktens storpampar med sina talanger. Dels förstod han att servera sitt förslag med len och smickrande tunga. Dels måste det anses som en stor utmärkelse för en ung man i nittonårsåldern att få sällskapa med och, under rusets inflytande, bli du och bror med häradsdomare, kommunalordförande och landstingsmän, myndiga karlar med feta gårdar, stinna plånböcker och pengar på banken, även om deras entusiasm över den unge mannens prestationer ej fick tagas som ett slutgiltigt värdesättande av hans begåvning. Dels var den nya roll, han spelade som anställt muntrationsråd, odelat angenäm, likavisst som mat och dryck, beröm, bullrande manhaftiga applåder och dunkar i ryggen äro att föredraga framför en mors torra klagolåtar och en major Rosenstjernas tillvitelser för bristande konstnärlig ansvarskänsla. Man kunde för resten inte veta, vart detta liv kunde leda. Livet, i synnerhet en konstnärs, var fullt av överraskningar. Kanske en vacker kväll en av dessa storpatroner skulle klappa sig på den sida av sitt bröst, där både hjärtat och plånboken hade sin plats, och välvilligt ställa den senare till hans disposition för vidare utbildning av de rika naturgåvorna.

Så långt kom det visserligen inte. Hans nya beundrare tycktes i motsats till major Rosenstjerna och hans övriga före detta gynnare i staden vara fullkomligt tillfredsställda med hans prestationer i det skick, de presenterades för dem. Hans föresats att en vacker natt själv komma fram med förslaget strandade dessutom på hans lyriskt betonade temperaments förkärlek för att hoppas i stället för att handla. Det nya um­ gänget stimulerade icke dess mindre hans skapardrift. Dessa patroner, vilkas gårdar lågo strödda på den bördiga slätten söder om staden, gåvo ofta kalas. Och till dem började de bjuda Anders Lekholm dels som muntration för de äldre, dels som exekverare av dansmusik för de yngre. Denna lyckliga omständighet inbringade honom inte bara en efterlängtad slant, den tände också mycket snart inom honom kärlekens låga för en av döttrarna till patron Carlson på Olstorp. Till hennes ära såg sålunda Olstorpsvalsen dagen. Hans kärlek besvarades visserligen ej, men däremot fick han tack vare Olstorpsvalsen beställning på ständigt nya valser och polkor: en ann kunde vara likaså god som en ann; hade Olstorp fått en vals, borde i all rimlighets namn också Nygård och Isgrannatorp och Gärdsgård ståta med sina. Anders Lekholm, som i sorgen över sin försmådda kärlek befann sig i ett av inspirationens rika månskiften, försedde också alla dessa lantgårdar med deras privata dansmusik, melankoliskt smäktande valser, bittert-ystra polkor, sirligt chevalereska pas du quatre och spanskt livsberusade och soldruckna graziellor.

Också dessa beställningar inbringade en slant.

Svärson i någon av gårdarna fick den svärmiska ynglingen, som med lyrisk lätthet flyttade sin ömma låga från den ena gården till den andra, däremot icke bli. I ett fall, där hans känsla tycktes besvarad, strandade partiet på faderns absoluta motstånd. En bonde gifte inte bort sin dotter med en ”spelevinker”.

För övrigt omöjliggjordes alla hans drömmar om att med konstnärskapets lidande förbinda lantlivets lycka kort efter detta avslag av en ledsam händelse. Han skulle nämligen snart bli far. Den blivande modern var Hulda Stål hos restauratör Berggren, dotter till en halt vedsågare i staden, en ung välväxt kvinna med svart flottigt hår, mörka, loja simmiga ögon och en starkt framträdande byst, torg- och marknadsdagar dold under en vit sidenblus, som sent på kvällen just i bysttrakten var försedd med många fingeravtryck efter av jordens mylla hårdnade lantbrukarhänder.

Någon varaktigare andlig kris framkallade detta faderskap tydligen icke hos farbror Anders. Från denna tid har familjekrönikan ingenting annat att förtälja än ett synnerligen pinsamt uppträde mellan fru Augusta Lekholm och vedsågare Ståls hustru, vilka av den muntliga familjetraditionen att döma tyckas ha ömsesidigt anklagat varandra för bristande tillsyn över respektive delinkventer. Det ursprungliga felet torde ha legat hos fru Augusta, som i den hetta, till vilken det första sammanträdet mellan de båda mödrarna ledde, kallat fru Ståls dotter för ”ett stycke”. På denna tillvitelse svarade fru Stål i sin ordning med en stilla fråga, vad man i så fall skulle kalla fru Lekholms lymmel till son, som var mat- och spritfriare hos Berggren. På denna förolämpning skulle fru Lekholm, likaledes enligt familjetraditionen, ha svarat med att hänvisa till det faktum, att denna diskussion hölls i hennes kök och att hon på den grund ansåg sig ha rätt att be fru Stål avlägsna sig, så mycket mera som hon, fru Lekholm, inte ville fortsätta ett samtal med ”patrask”. Denna uppmaning beledsagade hon olyckligtvis med ett grepp om fru Ståls arm och en talande gest mot dörren. På denna handgriplighet svarade fru Stål i sin ordning med att sticka högra handen under sin schal och stötte den på så sätt skyddade knytnäven genom en ruta i köksfönstret.

I detta ögonblick tillspetsades situationen till ytterlig ohjälplighet genom snörmakarens uppträdande på scenen. Av en eller annan anledning hade han nämligen beväpnat sig med sitt skarpskyttegevär. Åsynen av vapnet kom vedhuggarens hustru att ge till ett hjärtskärande skri, varpå hon störtade huvudstupa ut på gården, genom porten och ut på gatan, medan hon samtidigt ropade:

— Han vill mörda mig med bössa, den satans knölen, hjälp, hjälp! Han vill mörda mig med bössa!

Efter detta inträdde en halvtimmes eller en tre kvarts timmes lugn, varefter fru Stål återvände till det lilla Lekholmska hemmet, nu åtföljd av sin man, den halte och skäggige vedsågaren. Denne hade för alla eventualiteter beväpnat sig med sin yxa. Herrskapet Stål blev visserligen inte mottaget av herrskapet Lekholm. Tack vare fru Ståls gälla stämma, då hon och hennes man gjorde sin entré på gården, åtföljda av en för en så pass liten stad ej föraktlig skara, hade fru Lekholm hunnit regla köksdörren. Fru Stål fick nöja sig med att genom den sönderslagna fönsterrutan ge uttryck åt sina tankar och känslor, medan vedsågaren höll sig i bakgrunden, hotfullt mullrande och med tummen meningsfullt prövande eggen på sin tomahawk.

Detta uppträde, som väckte ej en ringa uppmärksamhet och som åtföljdes av långvariga kommentarer inom stadens småborgerliga kretsar — fru Stål hotade nämligen stämma hjälten från Kolding för resandet av livsfarligt vapen — hade emellertid ingen som helst inverkan på naturens gång. I tidens fullbordan födde Hulda Stål eller, som hon i dagligt tal kallades, Hulda hos Berggrens, ett flickebarn. Barnet överantvardades i fru Ståls vård. Fru Lekholm vägrade att, som hon själv uttryckte det, ens ta i ungen med tång. Hulda återbördades till Berggrens krog och befann sig efter ytterligare två år, också denna gång på Anders Lekholms tillskyndan, i intressanta omständigheter, som med tiden resulterade i framfödandet av ett andra flickebarn.

Därmed var också de båda älskandes framtida öde beseglat. Då farbror Anders något år därefter erhållit förste konstapels namn, heder och värdighet, gifte han sig med Hulda Stål och flyttade hem till hennes föräldrar, som ett stycke utanför staden bebodde ett litet träruckel, omgivet av en jordlapp, på vilken det odlades potatis. Också här fick alltså farbror Anders, ehuru i mindre skala, sin dröm förverkligad att med konstnärsskapets lidande förbinda lantbrukarens lugn.