20

Allt detta hade hänt långt innan doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, fick för vana att som en sju-, åttaåring fly från det puritanska klimatet i sitt eget hem till farbror Anders’ paradis. Vid denna senare tid i händelsernas utveckling bodde musikern och hans familj i samma hus som den Berggrenska krogen, en trappa upp i gården mot Östra Smalgatan. Restauratör Berggren, som det gått synnerligen väl i handom, hade inköpt fastigheten och vid sin skyddslings befordran till sergeant vid musikkåren hade han upplåtit åt honom denna bostad, förmodligen för att vid påkommande behov ha honom inom räckhåll, ett arrangemang över vilket farbror Anders aldrig uttryckte något klagomål.

Vid denna tid hade farbror Anders också sina allra värsta sturm- und drangår bakom sig: som fullt mogen man, i blomman av sin ålder, hade han slagit sig till ro som en godmodig och på det hela taget stillsam alkoholist.

Till hans ursäkt måste det framhållas att såväl hans temperament som hans yrke banade vägen till detta beklagliga sakernas läge. Det har redan i korthet påpekats, hurusom hans övervägande lyriska läggning lade en hämsko på den handlingskraft och det verksamhetsbegär, som till äventyrs från början var ned­ lagd i hans organism. Hans yrke tvingade honom dessutom i icke ringa utsträckning till ett overksamt liv, ur vilken den lättja födes, som i sin ordning är alla lasters moder. Hans tjänstgöring som sergeant vid regementets musikkår inskränkte sig till halvannan timmes orkesterrepetition på musiksalen, det ovannämnda dagliga marscherandet i vaktparaden samt ett par, tre kvällar i veckan deltagandet i de konserter, musikkåren gav, om somrarna i hotellträdgården, om vintrarna i stadshusets solennitetssal. Härtill kommo de inte så sällsynta opera- eller operettaftnar varmed ett kringresande teatersällskap hedrade och gladde staden.

Endast under regementsmötet på höstarna var han nödsakad att göra trupptjänst, i egenskap av batteritrumpetare. Han avskydde dessa regementsmöten. De införde i hans liv ett element av jäkt och brådska, som illa överensstämde med hans lyriskt-kontemplativa läggning, samtidigt som de fyllde honom med fasa på grund av nödtvånget att uppträda till häst. Och för detta ädla djur hyste han på grund av gjorda erfarenheter en livlig motvilja.

Men med undantag av dessa tre för honom, hans andliga och kroppsliga välbehag pinsamma veckor kunde hans dagar ej anses på något sätt överansträngda. Privatlektioner kunde ej i någon nämnvärd mån utfylla hans lediga timmar: det fanns ingen i staden, som önskade lära sig bastuba. Och fiol sorgligt få. Det låg därför i sakens natur att den Berggrenska krogen kom att spela en alltför stor roll i hans livsförsel även sedan han påtagit sig en hus- och familjefars ansvar. Inflyttningen i krögarens gård visade sig också medföra den fördelen, att vandringen därifrån hem ej var förenad med det offentliga uppträdande, som för en man i uniform hade sina vådor, om han mittpå dagen råkade vara synbart överlastad. Och det hade tyvärr hänt farbror Anders upprepade gånger, att han vid utgåendet från Berggrens ej kunnat uppträda med den värdighet krigsman i tjänsten åligger. Och så hade det blivit arrest, först med, senare utan tjänstgöring, för att sluta med ”gröna”. Farbror Anders hade så småningom kommit därhän, att han endast hade tvenne bestraffningar att vinka på: efter dem väntade honom ingenting annat än avsked. Arrangemanget med flyttningen till den Berggrenska fastigheten medförde alltså den avsevärda fördelen, att han osedd av kritiska blickar kunde förpassa sig därifrån tvärsöver gården raka vägen till sin säng.

Också detta arrangemang upphörde emellertid efter något år, beroende på en uppkommen osämja mellan honom och krögaren. Efter denna brytning förlade han sina libationer till sitt eget hem, där han ännu lättare kunde förflytta sig från dryckesbordet till sängen. Hans hem blev också tillhåll för åtskilliga kumpaner, varvid den i familjen inackorderade esskornetten Jocke agerade vicevärd. Detta arrangemang visade sig också betydligt billigare än den Berggrenska krogen. Man undslapp på så sätt mellanhänder eller som farbror Anders uttryckte det, man slapp att kasta pengar i halsen på hajar till krögare. Nu var det bara att skicka någon av de två äldsta flickorna ned till Bergs spritbolag med en tombutelj och nödiga kontanter. Hulda Lekholm hyste för sin del inga vare sig principiella eller praktiska betänkligheter mot denna nya sakernas ordning. För henne betecknade de tvärtom ett återknytande av ungdomens sysselsättning, dess rörliga liv, dess glam, dess stoj, dess skratt. Det betecknade också ett avbrott i en husmors monotona vardaglighet. En konjak då och då under dagens lopp var ett verksamt medel, när det gällde att fördriva havandeskapets opassligheter eller andra krämpor, som äro det kvinnliga köttets arvedel. Och vad som än kunde läggas farbror Anders till last: han var en generös natur, som unnade sin maka att dela hans glädje: varje gång hon kom in med nytt kaffe, drog han upp mustascherna och sade:

— Mutter, ta dig nu en liten pilleknarkare. Det piggar upp magsyran.

Dessa år voro utan tvivel de relativt lyckligaste i farbror Anders’ liv. Han hade ännu två bestraffningar att vinka på: någon överhängande fara för avsked förefanns alltså inte, såvida han inte visade sig drucken ute i stan. Han var ännu ung. Barnen, det vill säga pojkarna, voro små och nödvändigheten att samla sig till en kraftansträngning för deras framtid låg ännu i ett avlägset futurum. Och pojkarnas framtid tänkte han sig, liksom hans far, den gamle snörmakaren gjort före honom, som mycket ljus. Om överhuvudtaget mänskliga beräkningar hade något värde här i livet borde hans pojkar vara mycket musikaliska. Han hade också tyckt sig spåra otvetydiga gryende anlag hos dem i denna riktning. Någon dyrbarare boklig lärdom behövde de alltså, i sin egenskap av konstnärer dess bättre inte inhämta. Och innan den stund kom, då han måste fatta ett avgörande beslut angående deras framtid, hade han tiden på sig.

Naturligtvis undgick icke ens farbror Anders de svarta stunder, som äro varje konstnärs livselixir. Där var affärerna, växlar att få namn på eller omsätta, stormiga sammanträffanden med bror Carl i och för en eller annan nödvändig transaktion, pinsamma uppträden med systern Charlotte av ett slag, som alltid väckte den djupt på botten av hans väsen inslumrade ruelsen till obehaglig klarvakenhet, räfst- och rättarting inför sittande familjedomstol, med den särskilt tillkallade äldste brodern Pehr i domarsätet. För att nu icke tala om de ständiga hotelserna från specerihandlanden Andersson att stänga krediten. Men ur dessa svarta stunder utkristalliserade sig hans skapardrift. Bland annat brottades han som sagt med idén att till en stor tonmålning omsätta domarens i Israel, Jefta, på samma gång lysande och tragiska öde. Idén hade under hans korta vistelse vid musikkonservatoriet uppställts som prisämne för eleverna i högsta avdelningen och han upptog den nu till behandling. Av en eller annan anledning tilltalade honom ämnet. I sin egenskap av oäkta son hade som bekant den gudsmannen Jefta utstötts ur sin familj samt under några år fört ett kringirrande och i högsta grad oregelbundet liv, till dess han under kriget mot ammoniterna plöts­ ligt uppträdde som Israels räddare. Kanske var det denna del av Jeftas stolta men tragiska liv, som satt farbror Anders’ fantasi i brand. Kanske såg han i gudsmannens från Gilead första kringirrande och oregelbundna tillvaro en spegling av sitt eget. Jeftas offrande av sin dotter kunde knappast ha haft någon som helst symbolisk betydelse för hans eget liv. Däremot kan det tänkas att Jeftas seger över Efraims stam enligt farbror Anders’ mening pekade på det sätt, genom vilket han själv och hans barn en gång i tiden skulle ”distangsera” brodern matematikern och hans söner.

Om denna stora tonmålning talade han ofta, när han befann sig ”på det humöret”. Han hade tänkt sig den i fyra avdelningar: den första skulle behandla den stora gileaditens ungdomliga förvillelser, den andra hans utnämning till hövding i Israel, den tredje offrandet av dottern, och i den sista och fjärde skulle kväsandet av Efraims släkt (härvid gav han Kalle Lekholm och dennes bröder en menande blodsprängd blick) skildras i toner av en oerhörd mäktighet. Av dessa fyra avdelningar hade han redan den första, den som behandlade Jeftas stormiga ungdom, färdig. Här hade han inflätat de förut omnämnda valser, polkor, pas de quatre och graziellor, som han dedicerat till lantgårdarna i närheten: Olstorpsvalsen, Nygårdspolkan, Isgrannatorpspasdequatren och Gärdsgårdsgraziellan.

I sina allra mörkaste stunder, vilka i allmänhet inställde sig efter de pinsamma uppträdena med systern, Charlotte, då han betraktade sitt liv som förfelat eller åtminstone som ett de rika löftenas oinfriade liv, fladdrade hans musikgeni kring tanken på döden och den därmed förbundna sorgmarschen. Den skulle bli hans svanesång. Färdigkomponerad skulle den inneslutas i ett förseglat kuvert, på vilket han skrivit med stora bokstäver: ”Att öppnas omedelbart efter min död. Anders Lekholm.” Först då, vid hans egen begravning, skulle världen få del av de toner, i vilken han samlat dödens hela majestät och där redan i upptakten bastuban skulle låta höra sin mäktiga allvarsstämma på ett sätt, som skulle, för att använda hans eget uttryck, skicka kalla kårar längs ryggen på varenda djävel. Han skulle med andra ord, genom detta testamente i toner visa världen att hans liv trots allt vad syster Charlotte sa om den saken, icke varit förfelat — med denna sorgmarsch, som han tänkt sig så småningom uttränga Chopins, åtminstone i hans eget hemland, skulle han besegra glömskan och med glömskan döden.

Det kan alltså med fog påstås, att denna period trots allt, betecknade sommarsolståndet i hans levnads dagar.

— — —

Hösten i hans liv kom tidigt och för honom själv fullkomligt oberäknat stick i stäv mot alla hans intentioner.

Den meningsskiljaktighet, som uppkommit mellan honom och restauratören Berggren — den lär ha rört sig om affärer — hade för farbror Anders’ vid­ kommande resulterat i ett löfte att aldrig mera besöka det Berggrenska etablissemanget. En förmiddag vid halv elvatiden frångick han emellertid detta beslut. Hans goda hjärta förbjöd honom att i längden stå på ovänlig fot med en person, som i åratal legat hans hjärta så nära och som dessutom var hans hyresvärd. För att räta ut detta skeva förhållande infann han sig en morgon hos krögaren och bjöds därvid på åtskilliga försoningsbeskar. Huruvida dessa beskar innehållit några särskilt förintande ingredienser blev aldrig uppklarat. Faktum är att farbror Anders, när han en kvart i tolv lämnade Berggrens krog för att sätta sig i spetsen för vaktparaden, var så berusad att han iklädd paraduniform som han var, snubblade över sabeln, tappade képin i rännstenen, föll omkull under fruktlösa försök att plocka upp den och visade sig urståndsatt att åter komma på benen.

Musiksergeanten Anders Lekholm ådömdes sitt näst sista straff: tjuguen dygns vaktarrest utan tjänstgöring.

Efter denna sorgliga händelse bröt han med sitt föregående liv. På sin bror Carls allvarliga inrådan — för att om deras samtal använda ett så pass milt uttryck — ingick han i den ett par år dessförinnan i staden bildade godtemplarlogen ”Väl gjort”.