21

Konferensen mellan bröderna Lekholm ägde rum sent på eftermiddagen, samma dag musikern på slaget tolv släpptes ut ur arresten, där han suttit inburad i tre veckor. Konferensen varade mycket länge. Hemma hos matematikern hade man väntat med kvällsvarden under en tryckt och olycksbådande stämning. Vid halvniotiden hade man äntligen satt sig till bords och just hunnit sluta måltiden, då det smällde i patentlåset ute i tamburen och matematikern hördes komma in och vårdslöst ställa sabeln från sig i paraplystället. Då han visade sig i dörren till matrummet syntes inga spår i hans ansiktsuttryck av vad som försiggått mellan honom och brodern. Han endast vände ett slag nervöst på den lilla tuggbussen, som han alltid höll skickligt dold längst inne mellan underkäkens högra visdomstand och underläppen. Utan att säga ett ord, endast med en kort nick till hälsning, gick han in till sitt för att tvätta händerna och avlägsna tuggbussen. Och utan ett ord tog han plats vid bordet, satte på sig glasögonen, som hans mångåriga arbete vid skrivbordslampan tvingat honom att tidigt anlägga, och stoppade servetten in mellan halsen och uniformskragen. Hans hustru gav honom ett snabbt och undrande ögonkast, då hon räckte honom brödkorgen. Men någon direkt fråga vågade hon inte göra. Sönerna sutto stela och tysta med ögonen envist fästa på de avätna tallrikarna. De vågade inte ens se på sin far. Deras funderingar rörde sig kring samma ämne, som de, till förfång för läxläsningen, hela eftermiddagen diskuterat: Vad hade han gjort med farbror Anders? Hade han klått upp honom med ridspöet? De hade nämligen sett att det inte hängde på sin plats i tamburen: alltså måste han ha tagit det med sig. Och hade farbror Anders vågat slå igen? Eller hade han utfört samma instinktiva rörelse som de, när ridspöet togs fram: satt båda händerna för ögonen och med underarmen sökt skydda ansiktet? Det kunde nämligen hända att matematikern under pågående avstraffning råkade i ett underligt bärsärkaraseri och under detta glömde, var slagen föllo. Efter ett sådant utbrott brukade han stänga sig inne på sitt rum, och deras mor hade anförtrott dem och tröstat dem med att han då brast i gråt i sorg över sin blinda vrede. ”Ni får inte tänka illa om honom”, brukade hon säga, ”ni förstår inte hans hårdhet och häftighet ännu. Men en gång i tiden kommer ni att förstå den. Han har själv fått smälta så många oförrätter i sitt liv. Och så brister det ut så härhemma ibland, utan att han själv kan hjälpa det.”

Till slut sade fadern, medan han såg på sin hustru med ett egendomligt, nästan ömt leende, hans söner aldrig förr sett hos honom, ett leende som när en tung ridå för ett enda ögonblick drages en smula åt sidan och skänker en glimt in i en värld, som hittills varit en hemlighet:

— Maria, har du börjat använda mitt ridspö till att piska mattor med?

Modern rodnade och gav sina barn en generad blick. Men hon svarade ej. Det blev åter en lång tystnad, till dess fadern sade:

— I morron skriver han in sig i godtemplarlogen. Och den första april flyttar han från Berggrens gård. Jag var själv inne hos krögarn och sa upp honom till flyttning. Det är en ynkedom så det såg ut uppe hos dom. Jag har ju inte varit där på flera år. Trasigt och smutsigt och förfallet. Hulda såg ut så man knappt ville ta henne i hand. Rena ynkedomen! Jag kan för min själs salighet inte se, hur det ska sluta, om han inte bättrar sig nu.

Matematikerns hustru drog djupt efter andan:

— Ja, måtte man kunna börja andas lite friare nu. Det har varit några förfärliga år.

— Och skammen! fortsatte fadern, medan han rullade servetten samman och stack den in i servettringen. Det har ibland varit så, att man skulle ha velat byta namn, om det kunde ha hjälpt. Fan ta er, pojkar, om ni inte gör allt vad i er förmåga står att hålla ert namn aktat. En man som smutsar sitt släktnamn är inte värd att leva! Hör ni vad jag säger!

Pojkarna stirrade fortfarande ned i sina avätna tallrikar.

— — —

Det gick som matematikerns hustru hoppats: släkten Lekholm andades fritt ett par år. Ända till dess den hemska olyckan hände faster Charlotte.

Den kom som en åskskräll från en molnfri högsommarhimmel. Släktens medlemmar stirrade skräckslagna på varandra med en stum fråga: Finns det också sådant i vår familj? Och vem skall det drabba härnäst?

Faster Charlotte var vid den tid katastrofen inträffade, omkring fyrtio. Ute i staden hade hon sedan ett tiotal år tillbaka varit en av både unga och gamla känd figur. Dels trakterade hon pianot i den med ett par års mellanrum regelbundet återkommande balattmästare Lindquists dansskola och hade på den grund kommit i kontakt med större delen av stadens överklass- och borgarungdom. Dels gav hon själv lektioner i pianospelning och hade på grund av det billiga priset — femtio öre i timmen — skaffat sig ett stort antal lärjungar, mest flickor ur de borgerliga lagren. Hon åtnjöt bland dem ett stadgat rykte som ett veritabelt mönster av elakhet och grymhet: en liten linjal, som hon under lektionerna höll i sin långa, knotiga, magra hand för att slå takten, var ständigt redo att med eggen obarmhärtigt falla ned på de fumliga barnafingrarna, sedan hennes ihållande klagomål över lärjungens lättja och totala brist på musiksinne lyckats till ytterlighet förvirra och skrämma delinkventerna.

Till dessa hörde också hennes brorsöner, matematikerns pojkar. I deras fars strävan att ge sina barn den bästa möjliga uppfostran ingick enligt hans uppfattning också färdigheten att utan alltför många felgrepp utföra Napoleons marsch över alperna och An der schönen blauen Donau. Han lade så mycket mera vikt vid att denna musikaliska undervisning drevs med allvar, som han i sin egenskap av matematiker räknat ut att hans söner borde ha ärvt åtminstone en bråkdel av sin farmors betydande musikaliska begåvning. Dessutom erhöll han på grund av den nära släktskapen femtio procents rabatt på priset för lektionerna: en släktrabatt som hans söner i sin ordning fingo smärtsamt umgälla i form av ovettskurar, åverkan på händerna och klagomål för lättja inför fadern med ty åtföljande komplikationer.

Det var pojkarna Lekholm en ständig gåta, att andra föräldrar än deras egna ville skicka sina barn till detta plågoris, denna avgrundsande av elakhet och grymhet. Men de gjorde det, dels på grund av hennes anseende som pianist, dels för det billiga prisets skull och slutligen också därför, att uppfostran och kroppsligt lidande liksom yttre elegans och fysisk smärta på den tiden inom vissa samhällslager voro synonyma begrepp. Liksom den som önskade vara fin också måste bereda sig på att lida pin, så måste den, som skulle invigas i pianospelningens invecklade och omfattande mysterier, också undergivet och utan klagan foga sig i kroppslig och andlig tortyr.

Den omständighet, som bland stadens vuxna invånare skaffade henne den så att säga negativa popularitet, hon åtnjöt i samhället, var hennes osvikliga närvaro vid alla lits de parade, begravningar och bröllop.

Pojkarna Lekholm hade av sin far hört berättas, att hon i sina yngre dagar inte sett så illa ut, att hon till och med varit en ganska vacker kvinna. Men hennes skönhet måste ha varit av det slag, som kräver en annan näring för sin fortsatta blomstring än pianolektioner och jungfrudom. Så som doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, bäst mindes henne var hon en lång, mager kvinna med mörkt hår, ett långt, blekt, starkt markerat ansikte och ett par mörka, sällsamt brinnande ögon. Det mest utmärkande draget i hennes person var utom hennes elakhet och grymhet mot eleverna en elegans, som väckte hennes kvinnliga medinvånares avund och löje. Allt det hon lyckades skrapa samman på dansskola och lektioner gick till kläder. En gång varje vår företog hon en tre dagars resa till Köpenhamn och återkom med så många av säsongens nouveautéer hennes besparingar kunde bära. Endast i fråga om en detalj i sin klädedräkt vägrade hon bestämt att följa modet. Även långt efter det turnyren upphört att utgöra en integrerande del i en välklädd kvinnas toalett, bibehöll hon den. Hon hade nämligen kommit underfund med, att hon tack vare den såg sig i stånd att avhjälpa den brist i figuren, som förskaffat henne öknamnet ”Slätbaken”.

Hon var allestädes närvarande. Då någon i staden — likgiltigt vem — ”stod lik”, var hon en av de första som infunno sig i sorgehuset, studerade girigt den dödas ansiktsuttryck, likklädseln och kistans utsmyckning, annoterade i minnet varje ord och tår som fällts av den avlidnes anhöriga, valde ut den största och finaste begravningskonfekten på fatet, som bjöds omkring, stoppade ned den i underkjolsfickans ginungagap och bevarade den därefter hemma i sin översta byrålåda, som hon inrett till ett begravnings- och bröllopskonfektmuseum.

Vid begravningar voro hennes vassa armbågar oövervinnliga vapen i kampen fram till platsen närmast de sörjande. Medan prästen kastade de tre skovlarna mull över kistan och lyste frid över stoftet, stod faster Charlotte mittemot honom med sina brinnande rovfågelsögon granskande de närmast sörjandes ansikten. Hon var vid sådana tillfällen döv för alla tillsägelser, alla hårda ord, alla sarkasmer, okänslig för alla tillrättavisningar i form av armbågar, som stöttes i hennes bröst, och klackar, som placerades på hennes tår. Hon var buren av en lidelse, som inga hinder kände. Hon måste fram, fram bland de bästa, måste se allt, måste stilla sin lystnad.

Vid privata bröllop infann hon sig tidigt och fattade posto utanför bröllopshuset för att se, vilka som voro bjudna och huru de voro klädda. I regn och snöslask väntade hon tåligt andra sidan gatan, tills denna stund skulle komma, då bröllopsmåltiden var över, ljusen tändes i salongsfönsterna och brudparet på publikens ivriga och högljudda åstundan visade sig i all sin glans.

Högtidsdagen i hennes tillvaro betecknades emellertid av de sorgligt sällsynta tillfällen, då någon av stadens manliga eller kvinnliga förnämiteter vigdes i kyrkan. Dagen innan infann hon sig för att följa trädgårdsmästare Björkmans utsmyckning av altaret och koret. Själva bröllopsdagen stod hon som en av de första tätt tryckt mot kyrkportarna för att i samma ögonblick de öppnades, med de spetsiga armbågarna i anfallsställning, skynda längst fram i kyrkan och försäkra sig om en plats ytterst på bänken närmast bakom de reserverade. Krönt av en vingprydd hatt efter sista modet stack hennes huvud på den långa magra fågelhalsen upp över bänkkanten i en ständig nervös rörelse.

Men även i vardagslag intog hon en framträdande plats i stadsbilden. Om förmiddagarna, då hon inga spellektioner hade, var hon ständigt i farten: på gatorna, i bulevarden. Hon gick mycket fort, som om hon antingen sökte undgå någon förföljare eller var försenad till ett viktigt möte. I olikhet mot sitt uppträdande vid bröllop och begravningar iakttog hon under dessa promenader den allra stelaste korrekthet, såg rakt framför sig, med huvudet en smula framåtböjt. Ryktet påstod, att om en ung man, särskilt en officer, hälsade på henne, blev hon blossande röd i ansiktet och föll in i en halvspringande lunk, som om hon fruktat ett närmande. Yverborna gymnasister brukade taga av sig mössan för henne för att konstatera detta egendomliga faktum.

Det underliga med henne var att hon trots sin nyfikenhet och sensationslystnad icke hade någon förtrogen, inga vänner, knappast ens några bekanta längre i denna lilla stad, där hon fötts, gått i skola, konfirmerats och levat ett snart fyrtioårigt liv. Sina gamla skol- och läskamrater passerade hon på gatan med en kort knyck på den långa, taniga nacken och ett tunt, maliciöst leende, i vilket man tyckte sig läsa en oerhörd och oberättigad känsla av egen överlägsenhet.

Också i hemmet levde hon sitt liv för sig själv, så gott det lät sig göra i tre små rum och kök, i ständig friktion med sina gamla föräldrar, som av vidriga omständigheter var och en på sitt sätt stelnat till original. För de båda gamla var hon en plåga, framför allt genom ett benhårt insisterande på sina rättigheter. Hon betalade nämligen en liten summa varje månad i inackordering och därmed ansåg hon sina skyldigheter uppfyllda. Hon vägrade att hjälpa till i köket eller deltaga i någon annan städning eller renhållning än den att varje morgon damma förmaket, som hon ansåg som sitt privata rum och dit snörmakaren endast ägde tillträde om förmiddagarna, då hon befann sig ute på sina meningslösa promenader. Hon var också snål, satte in sina besparingar på banken till dess tiden för den årliga Köpenhamnsresan nalkades. Och det var först efter häftiga meningsutbyten hon i stunder av trångmål kunde förmå sig att låna sin mor en mindre summa till bestridande av de nödvändigaste utgifterna. Sin lediga tid använde hon till slukandet av romaner, som hon varje lördag hämtade på lånebiblioteket. Det kunde till och med hända, att hon för egna pengar i stadens boklåda någon enstaka gång inköpte en eller annan bok, som hon girigt låste in i sin byrå.

För övrigt bars hennes liv av en enda, allt genomsyrande bitterhet, ett enda brinnande hat mot brodern Anders. Han hade blivit hennes fixa idé. Man vågade i hennes närvaro ej nämna hans namn för att ej utsätta sig för den glödheta lava av anklagelser, hat och förakt, som rann från hennes läppar. Hur hemligt man än sökte hålla det för henne, ägde hon en spårhunds näsa, varje gång farbror Anders i hennes frånvaro varit hemma hos föräldrarna och sökt utverka deras förmedling i och för ett litet ekonomiskt handtag av brodern matematikern. Då kom hon upprusande till matematikerns hustru — honom själv vågade hon sig ej på — och lättade sitt hjärta:

— Jaså, ni ska hjälpa honom igen, den fyllbulten! Alltid han! Men vad har far och ni andra gjort för mig? Svara på det, om du kan! Mig är det ingen som har brytt sig om. Ingen har ett ögonblick tänkt på vad jag skulle ha kunnat uträtta här i världen, om jag hade fått komma upp till konservatoriet i stället för honom. Jag var god nog att spela på den där konserten, när det skulle skaffas pengar för att han skulle kunna komma upp till Stockholm och leva rövare och stjäla fabrikör Schultes väst. Men ingen tänkte på att kanske jag också hade någonting inombords. Ni har ingen aning om vad mina fingrar skulle ha kunnat uträtta på pianot, om jag skickats till konservatoriet. Ni har ingen aning om vad jag har här! (Vid dessa ord förde hon sina långa, magra händer till bröstet.) Nej, det har ni inte. Det har aldrig varit fråga om mig. Bara om honom. Jag skulle inte ha supit och slarvat. Jag skulle ha arbetat så blodsvetten runnit ur pannan på mig. Vad vet ni om vad jag hade kunnat bli, om ni för en enda dag tänkt på min framtid och min begåvning. Har ni hört talas om en liten torpartös från Småland som hette Christina Nilsson och som nu är grevinna Casa de Miranda? Eller Jenny Lind? Jag hatar honom och er och far. Och den där gubben Rosenstjerna, som tog sig an fyllbulten. Tror du inte att om jag varit en vanlig slinka och velat betala ett visst pris, att han skulle ha hjälpt mig då. Åjo, jag känner karlarna.

Nu protesterade matematikerns hustru.

— I Guds namn, tyst, tala inte så högt, du vet ju att pojkarna är i rummet bredvid och hör vartenda ord. Du är alldeles oefterrättlig.

— Pojkarna, ja, era pojkar, som jag ska sitta och slitas med för en tolvskilling i timmen. Men det hör inte hit. Jag känner karlarna. Kvinnor bli inte hjälpta fram på annat sätt. De kan vara hur stora begåvningar som helst.

— Men du menar väl inte att Jenny Lind och Christina Nilsson — — —

— Jag menar ingenting annat än vad jag själv tror. Och därmed basta. Jag känner karlarna. Jag har genomskådat dem.

— Men du menar väl inte, att major Rosenstjerna gjort dig — — — försökt — — — jag vet verkligen inte hur jag ska uttrycka det, så förfärliga är anklagelserna mot en död man — — — Du borde verkligen skämmas, Charlotte, det är det enda jag kan säga.

— Jag säger inte, att han gjort det. Jag säger bara att han kunde ha gjort det. Jag känner karlarna och vet att de är sig lika. För resten säger jag ingenting mera. Adjö!

Pojkarna Lekholm hade otaliga gånger varit åhöra vittnen till dessa utbrott. Ibland kunde det hända att de fingo en avvikande avslutning. Plötsligt hörde de henne brista i gråt:

— Jag vet, Maria, att du tycker jag är rå och simpel. Men du vet inte vad som finns här inne i mitt hjärta. Ni har gjort allt för att förkväva det. Det kan aldrig komma fram. Det bara bränner och bränner här inne, inåt. Det känns ibland som om jag hade en eldsvåda i mitt bröst. Och jag har ingen, ingen att anförtro mig åt ...

De hörde sin mor söka trösta henne:

— Så, så, Charlotte, försök nu och var litet lugn — — —

Men hon bara grät — — —

— — —

Vad faster Charlotte utöver sin bitterhet och sitt hat dolde bakom sin panna eller gömde i djupet av sitt hjärta visste hennes närmaste inte. Och ingen annan heller. Matematikerns pojkar hade, som sagt, någon gång hört sin far säga att hon i sin ungdom varit en vacker kvinna och att hon kunnat bli gift, om hon inte satt näsan så högt i vädret. Och genom att stava och lägga samman yttranden, fällda vid olika tillfällen inom familjen, hade de kommit underfund med att hon verkligen haft åtskilligga friare i sin ungdom. Särskilt en av dem föreföll, enligt dessa hörsägner, att ha utmärkt sig för en berömvärd ihärdighet. Han hette på den tiden Carl Jönsson och hade stått bakom disken i Kjellgrens diversehandel. Ful som fan hade han visserligen, enligt deras fars utlåtande, varit på den tiden, rödhårig och fräknig och grisögd, med vita ögonbryn och dito ögonfransar, men en uppåtsträvande, duktig och knipslug karl, rapp i vändningarna, en bugande och chevaleresk skämtare med ett sätt att ta kunderna, som fägnat fru och mö, societetsdam och piga, lantman och stadsbo lika. När faster Charlotte för tredje gången gett honom korgen, hade han emellertid tröttnat på att uppvakta henne med de stora påsar chokladpraliner och blandad konfekt, han dittills förärat henne, och till nästa slädparti med bal, som stadens unga merkurisöner varje nyårsdag brukade arrangera, hade han i stället för henne inbjudit en flicka i Nissalowitz’ manufakturaffär. Och med henne hade han också gift sig. Han var nu, vid endast fyrtiofem års ålder, en myndig man, stadens merkantile Napoleon, stadsfullmäktig sedan ett tiotal år tillbaka, nyvald ordförande i drätselkammaren, vice konsul och länets störste grosshandlare i brännvin, med som det påstods sagolika inkomster. Den middag han varje vinter gav på stadshotellet för brännvinsbrännareföreningens medlemmar var såväl i fråga om anrättningarna som följderna ett verkligt midvinterblot. Han bar dessutom frimurareringen på sitt högra långfinger och hade för länge sedan utbytt familjenamnet Jönsson mot det betydligt klangfullare Jönzén.

Det föreföll som om den enträgne Carl Jönsson och hans möjligen alltför litet lyriskt-romantiskt betonade närmanden satt djupa spår i faster Charlottes känsloliv och gett henne en avsmak icke blott för honom utan för allt mankön överhuvud, för kärleken och allt dess väsen. Det var inte bara hennes egenhet att rodna och snubblande påskynda sina steg, varje gång en ung man hälsade på henne. Under danslektionerna uppträdde hon som en självvald custos morum. Där hon satt vid pianot och spelade sin ramsa av valser, polkor, fransäser, lansiärer, schottis och pas de quatre, spejade hennes rovfågelsblick efter den minsta anledning till anmärkning mot någon kavaljers sätt att hålla sin dam om livet. Efter danslektionens slut avbröt hon varje viskning, som växlades ute i kapprummet mellan romantiskt vaknande ungdom av motsatt kön. Då stack hennes vassa fågelansikte fram bakom den klädhängare, där man i skyddet av ytterrockar och kappor sökte framviska en stammande bön om att få bjuda sitt hjärtas dam på konditoriet eller åtminstone få följa henne hem till hennes port:

— Vad avhandlar ni där för slag?

Kännedomen om hennes outtröttliga påpasslighet i detta avseende skänkte många mödrar en viss trygghetskänsla, så mycket mera som den ansågs på ett synnerligen förmånligt sätt motverka såväl ungdomens av den mänskliga naturen betingade romantiska läggning som balettmästare Lindquists mera franskt betonade uppfattning av god och dålig ton. Denna deras olikhet i uppfattningssättet gav å sin sida anledning till ofta förekommande häftiga meningsutbyten mellan henne och balettmästaren, som till hennes oerhörda harm alltid avslutades av den senare med samma galanta fras:

— Mademoiselle, er puritanism hindrar er i alla fall inte från att spela dansmusik på ett så passionerat sätt att det knappast har sin motsvarighet i någon landsortsstad i Sverge.

Då blev Charlotte Lekholm blossande röd:

— Balettmästaren borde verkligen skämmas, gamla karln.

Den gamle vithårige dansläraren bugade lätt och log sitt meningsfullaste leende, medan han gjorde en chevaleresk gest med högra handen:

— Ja, ja, mademoiselle, det hjälper inte, hur mycket man försöker dölja en sådan egenskap, musiken skvallrar om den i alla fall.