II · 20 min de lecture

22

Sedan ett tiotal år tillbaka, innan olyckan drabbade faster Charlotte, hade det i staden funnits en ung officer, som redan vid sin ankomst blev det allmänna samtalsämnet på grund av sina antecedentia, sitt ståtliga utseende, sina skulder och sitt utsvävande liv. Han hette Baltzar Rosenstjerna och var en avlägsen släkting till den numera avlidne fiolspelande majoren Rosenstjerna, Augusta Lekholms vän och olycksfågeln Anders’ beskyddare. Han hade tvingats att taga transport hit ned från ett stockholmsregemente, enligt vad ryktet påstod på grund av en tragisk kärlekshistoria inom den allra högsta huvudstadssocieteten. Han ansågs vara oemotståndlig för vilket kvinnohjärta det vara månde och var för övrigt mindre betydande som officer än som sällskapsmänska. Det egendomliga med honom var, att han trots sina framstående egenskaper som kvinnoförförare åtnjöt samma popularitet bland gifta män som bland ogifta, ja, till och med bland dem som hade honom att tacka för de horn, de påstodos bära. Med sitt manligt sköna yttre: en apollofigur — han ansågs bland annat äga svenska arméns vackraste rygg — ett grekiskt huvud med vågigt blåglänsande svart hår, breda ögonbryn, kalla, stålblå ögon, en sensuell mun under en mörk es-ist-erreichtmustasch förenade han en fransk gentilhommes che valereskhet, en aristokrats mot alla lika förbindliga hövlighet, en gentlemans taktfullhet, en edsvurens obrottsliga tystnad, en fosterbroders trohet och vänfasthet, en hjälpsamhet, som ställde honom i en ständig förlägenhet för pengar, och en lättjefull njutningsmänskas förståelsefulla överseende med andras svagheter. Kort sagt: En verklig ädling. En till ytterlighet lättledd och i kampen för tillvaron sorgligt illa utrustad individ hade han till sitt förfogande endast ett vapen: han avväpnade alla sina motståndare, kreditorer och bedragna äkta män, med den egenskap, som i Sverge är den ovanligaste av alla bland män: charm. Skräddare, juvelerare, diversehandlanden och vinagenter, som ringde på hans tamburklocka, fullt beslutna att beröva honom till och med skjortan på kroppen, om han för tillfället ej visade sig äga andra tillgångar, avlägsnade sig en kvart senare under betygandet av sin uppriktiga aktning och en bön om att få i framtiden behålla honom som en av sina högt värderade kunder. Äkta män, som, törstande efter hans hjärteblod, utbett sig ett samtal med honom mellan fyra ögon, kunde samma kväll ses tömma den ena punschhalvan efter den andra med honom på Stadshotellet. Han hade avväpnat dem, likaväl som de brummande slagbjörnarna, genom den uppriktiga beredvillighet, varmed han sökte ställa allt till rätta. Med sina fordringsägare gick han i detalj in på sin finansiella ställning, sådan den sorgligt nog tedde sig för ögonblicket, visade med siffror den ojämna balansen mellan debet och kredit, nödvändigheten av de ut gifter han för den närmaste tiden måste underkasta sig och omöjligheten av att just nu vidtaga de önskade åtgärderna. Det var den sanna uppriktigheten från hans sida i dessa överläggningar, som grep och besegrade. Man skulle i detta avseende med ett visst fog ha kunnat kalla honom en den ökade skuldsättningens Casanova. Samma uppriktighet, samma beredvillighet att göra allt vad i hans förmåga stod för att räta det som vrångt blivit, visade han en bedragen äkta man. I likhet med de flesta andra å huvudets vägnar klent utrustade mänskor förföll han lätt till schablon och det var allmänt bekant, att han under sitt samtal med en förorättad äkta man förr eller senare kom att beröra Ibsens Dukkehjemmet, ett av de få skönlitterära verk, som genom en ödets nyck fallit i hans händer. (Hans dubblett vid Västra bulevarden kallades också, fastän av andra orsaker, Dukkehjemmet.) Vad han för den förorättade äkta mannen ville framhålla var detta: en kvinna som bedrager sin man gör det av vissa anledningar, som oftast äro att söka hos mannen själv. Han bad honom, om möjligt, helt och hållet bortse från det sorgliga faktum att det i detta fallet var han själv, Baltzar Rosenstjerna, som utfört ormens roll. Detta var i och för sig endast ett spel av omständigheterna. Och för resten: vad tjänade det till att moraliskt indigneras? Det som är skett kan ej göras ogjort. Det stora problemet just nu var att söka förebygga ett återfall. Själv var han villig att med alla till buds stående medel vara mannen behjälplig därvidlag. Men det fordrades å andra sidan också att denne gjorde sitt bästa. Kvinnor äro ömtåliga varelser: strängt taget äro de bara en knippa nerver. Från dessa allmänna betraktelser övergick han till de praktiska tillämpningarna: på ett taktfullt och diskret sätt gav han den förorättade en inblick i kvinnans psyke med särskild hänsyn tagen till den förorättande makans speciella anledningar till missnöje med sitt äktenskap. Hans omedvetna taktik lyckades också här, framför allt av en annan anledning än den han själv trodde. Det var nämligen inte genom hans välmenta utläggning av sens moralen i ett Dukkehjem han lyckats lugna den bedragnes blodtörstighet, utan genom sin uppriktighet: den hade nämligen till full evidens visat, att denne fruktade don Juan egentligen stod fullkomligt likgiltig för kvinnan. Det var en triumf för varje äkta man att kunna komma hem till sin hustru och hånfullt utropa:

— Den karln bryr sig inte skvatt om dig. Han vet inte vad kärlek är. För honom är det bara tidsfördriv.

Man skulle kunna tycka, att ett sådant rykte, i synnerhet som det antagligen var med verkliga förhållandet överensstämmande, inom kort skulle ha dödat hans anseende som don Juan. Men det fanns alltid någon kvinna, som vågade fresta försöket att genombryta hans likgiltighets pansar.

Han var i grund och botten ej heller alkoholist. Men bristen på ambition, lättjan och det monotona garnisonslivet hade utvecklat honom till en även för den tiden och den samhällsklassen skarp vanesupare, liksom samma omständigheter jämte hans fördelaktiga yttre gjort honom till en don Juan. Det inträffade tyvärr ej så sällan att han nattetid på väg hem till mässen eller hotellet befann sig i ett så berusat tillstånd, att han förlorat förmågan att urskilja. Det hörde sålunda ej till sällsyntheterna att han, i synnerhet under den mörka årstiden, på sitt chevalereska ehuru något sluddrande språk tilltalade ensamma kvinnor av en ålder och ett utseende, på vilka han i fullt dagsljus eller vid sina sinnens fulla bruk endast skulle ha höviskt hälsat. Hur fullständigt urskillningsförmågan i hans berusade tillstånd än lämnat honom, övergav honom emellertid aldrig hans utsökta charm. I samma ögonblick han uppmärksammat sitt misstag, förde han handen till mössan och framförde sin uppriktiga ledsnad och sitt djupa beklagande. Också faster Charlotte hade åtskilliga gånger på sin vandring hem från merkurisönernas dansaftnar, vilka slutade först vid tolvdraget, blivit utsatt för hans propåer. Och för varje gång hade hon dagen efter, fortfarande till ytterlighet upprörd, sökt övertala sin bror matematikern att tala med löjtnant Rosenstjerna om saken.

En januarinatt vid halvelvatiden, då faster Charlotte var på väg hem från matematikerns, kom hon plötsligt tillbaka, fullständigt upplöst av skräck. Först efter en lång stund kunde hon finna ord för vad som hänt henne. Det var löjtnant Rosenstjerna, som återigen hade varit närgången. Hon hade varit nära att falla i armarna på honom i hörnet av Lasarettsgatan och Östra bulevarden. Han hade raglat till och så ... och så hade han slagit armarna om hennes liv och sagt någonting till henne ... hon kunde inte säga vad han sagt. Hon blev sittande framåthukad med näsduken för ansiktet och vaggade av och an.

Hon vågade inte gå hem ensam den kvällen. Matematikern måste följa henne.

— — —

Ett par år gingo.

En morgon vaknade den lilla staden för att finna att en tragedi under natten utspelats i en officersdubblett, som beboddes av löjtnant Rosenstjernas närmaste vän, stall-, vapen-, dryckes- och växelbroder, löjtnant Brockman. Hans kalfaktor hade på morgonen funnit honom död i sängen, med ett revolverskott i högra tinningen.

I och med detta dödsfall hade det spunnits en tragikens blodröda gloria kring Baltzar Rosenstjernas lockiga änne. Vad skulle han göra nu? Varenda mänska visste, att hans affärer tack vare vännens bortgång befunno sig i ett ännu hopplösare kaos än förr. Det stod också klart för envar att han ingenting annat hade att välja på än självmord eller ett snart och mycket rikt gifte. Det var vidare en offentlig hemlighet, att regementschefen samma dag Brockman på morgonen funnits död i sin säng kallat Rosenstjerna till sig på chefskansliet och i allvarliga ordalag visat honom den enda vägen han hade att vandra: till altaret. Ett självmord till hade regementets anseende inte råd med på många år framåt. Översten hade redan på förmiddagen fått flera högst bekymrade förfråg ningar från diverse håll angående följderna för Rosenstjerna av Brockmans frånfälle.

Det talades under de närmaste dagarna om att Rosenstjerna skulle få en månads permission, och att några av hans regementskamrater ämnade skjuta samman en penningsumma, för vilken han skulle sättas i stånd att på denna månad skaffa sig en rik fästmö. Men till det beskäftiga ryktets förvåning stannade han kvar i staden, medan spänningen för varje dag växte bland fordringsägare och vanliga invånare. Vad tänkte han ta sig till? Hur skulle han klara affärerna? Den ena växeln efter den andra ramlade. Varje morgon i skolan undrades det: Är det någon som hört om han skjutit sig än? Flickorna på Stadshotellet serverade honom hans eftermiddags- och kvällspunsch med samma översvallande avgudadyrkan som om de betjänat ett blivande tragiskt lik. Och ute i serveringsrummet gräto de varje natt heta tårar, sedan han raglat i väg hem till sitt: Skulle det ske i natt? Rosenstjernas brevlåda, som hittills alltid varit välförsedd med skrivelser, proppades varje morgon full av försändelser med mestadels kvinnlig handstil på kuverten.

— — —

Sex veckor efter Brockmans död exploderade den Rosenstjernska bomben genom bankvaktmästare Lindgrens lösmynthet. Utom sin ordinarie befattning brukade han nämligen vid särskilt högtidliga tillfällen, iförd frack och vita trådvantar, servera på middagar i privatfamiljer. Han hade en morgon blivit uppkallad till konsul Jönzén, som tingat honom till näst följande tisdag. Det var fråga om en mycket fin middag, vid vilken förlovning skulle eklateras mellan konsulns syster Anna och löjtnant Baltzar Rosenstjerna. Bankvaktmästaren hade i sin ordning omedelbart efter bankens öppnande samma dag ansett sig böra anförtro hemligheten åt bankdirektören — en pensionerad major — med orden:

— Nu tror jag vi kan känna oss tämmeligen så lugna för löjtnant Rosenstjernas små papper, herr major. Jag var uppe hos Jönzén — förlåt konsul Jönzén — ett slag i dag på morgonkvisten.

— Jönzén ... Inte tror Lindgren den räven är så förbannat dum att han sticker näsan i Rosenstjernas getingbo!

— Jag vill bara påkalla herr majorens uppmärksamhet på den omständigheten, att konsul Jönzén har en syster ...

— Vad fan menar han, Lindgren? Han menar väl inte att Rosenstjerna varit där också?

Lindgren ansåg sig varken kunna eller böra yttra sig i denna fråga. I stället sade han, medan han sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning och såg sig omkring i det tomma direktörsrummet:

— I varje fall eklaterar löjtnant Rosenstjerna och fröken Anna Jönzén sin förlovning vid en mycket intim middag i dag åtta dagar.

Han knep samman läpparna som om munnen varit en portmonnä och avläste med tillbakakastat huvud effekten av sitt budskap på majorens ansikte.

Majoren i sin ordning stirrade på honom i mållös häpnad. Till sist sade han:

— Kors i Jesu namn! Hur gammal är det hon är?

— Hon är yngre än hon ser ut. Hon är vad man skulle kunna säga i sin bästa ålder: bara trettiotre. Och så behagar kanske herr majoren erinra sig, att rödhåriga kvinnor behåller sin ungdom längre än andra. Och så har de också alltid så vit och vacker hy. Och en god uppfostran har ju också konsuln skaffat henne. Han betalade ju för henne så hon kunde studera till folkskollärarinna. Och det var hon ju också ett par år, ända till fru Jönzén dog och hon kom i huset.

Majoren satt stum ytterligare en lång stund, innan han tänkte vidare, högt för sig själv:

— Vad i Herrans namn ska översten och regementskamraterna säga?

— Enligt vad konsul Jönzén lät undfalla sig, skulle översten deltaga i förlovningsmiddagen.

— Vad fan säger han, Lindgren? Borgenschiöld på släktmiddag hos Jönzéns! Var snäll och kalla på kamrern!

Lindgren bugade och försvann, sedan han vördnadsfullt påpekat, att nyheten meddelats honom i förtroende av konsul Jönzén. Majoren vinkade med handen:

— Jag förstår! Jag förstår! Hit med kamrern!

Samma eftermiddag nedlades arbetet i alla hem i staden minst en timme, allteftersom ryktet spred sig från hus till hus. Och även under de närmast följande dagarna var kaffekonsumtionen enligt speceri handlandenas uppgift onormalt hög. En sådan mesallians hade aldrig förut förekommit vid regementet. Visserligen hade en löjtnant för ett par år sedan gift sig med en serveringsflicka på Stadshotellet. Men det var någonting helt annat: lättsinne eller romantik eller vad man nu skulle kalla det. Men en löjtnant som gifte sig med en halvgammal folkskollärarinna, som hade en bror som enligt vad det påstods satt med åttitusen om året — det kunde varken kallas lättsinne eller romantik. Vilken tarvlig lösning på en tragedi, som lovat att bjuda på sensationer av det mest upphöjda slag: ett revolverskott eller en plötsligt uppdykande sagoprinsessa. En rödhårig folkskollärarinna var inte den ängel, en till ytterlighet spänd fantasi väntat sig få se sväva in på scenen. Denna nödfallsutväg visade på en fattigdom i Baltzar Rosenstjernas resurser, som understeg till och med hans oerhörda deficit i banker och affärer. Man hade trott honom gömma på helt andra möjligheter i bakfickan. Och så hade han ohjälpligt avslöjat sig som en vanlig humbug. Man kunde, sedan förvåningen lagt sig, inte ens tycka synd om honom. Hans fall var lika snabbt som den genom en skräll avslöjade svindlarens.

Det kan i detta sammanhang inom parentes tilläggas, att fru Anna Rosenstjerna inom några år förskaffade sig en varaktig popularitet i stadens högsta societet. Hon ägde inte bara kvinnans vanliga förmåga att snabbt anpassa sig. Med sin rika naturliga begåvning förenade hon en rödhårig kvinnas kvickhet, slagfärdighet och optimistiska vitalitet. Vad Baltzar Rosen stjerna beträffar utvecklade han sig till allmän förvåning till en idealisk och trogen äkta man och reducerades i det allmänna omdömet till den svagt begåvade charmör han innerst inne alltid varit. Sin vackra rygg behöll han emellertid, ända till dess ett slaganfall vid femtiofem års ålder ändade hans liv.

Vad faster Charlotte tänkte om Rosenstjernas förlovning, eller om hon överhuvud tänkte någonting om den, var det ingen som visste och heller ingen som frågade henne, eftersom hon ingen vän eller förtrogen hade. Förlovningen kunde eljes för hennes vidkommande ha gett anledning till åtskilliga reflexioner i den genre, som är mänskan kär: om hon inte hade gett Carl Jönsson korgen, hade hon nu suttit som värdinna vid det Rosenstjernska bröllopet, såvida hon inte dött i lungsot, i likhet med henne, som verkligen blev fru Jönzén, vilket hon väl knappast hade behövt göra, eftersom det inte fanns någon tuberkulos i den Lekholmska släkten. Hon skulle kort sagt ha blivit svägerska till Rosenstjerna, om hon gift sig med Jönsson och om Rosenstjerna även under sådana förhållanden kunnat göra Anna Jönzéns bekantskap, vilket kanske ej hade varit fallet, då konsul Jönzén under sådana omständigheter ej haft behov av någon husföreståndarinna, eftersom det inte fanns tuberkler i faster Charlottes släkt. Huruvida dessa reflexioner sysselsatte hennes hjärna under dessa dagar var det som sagt ingen som visste. Och det fanns heller ingen i staden, som ens i sina hemskaste mardrömmar kunnat iscensätta den roll, hon kom att spela vid bröllopet.

Detta hade, även utan faster Charlottes medverkan, blivit av den art, att det länge skulle låta tala om sig. Det innehöll nämligen så många pittoreska element, som måste göra det till en pikant skåderätt. Där var till exempel konsul Jönzén, som för första gången skulle uppträda i dansk konsulsuniform, sydd i Köpenhamn av den danska diplomatiens skräddare. Där var brudens gamla föräldrar, före detta indelta dragonen, numera villaägaren i Härsjö stationssamhälle, Anders Jönsson Glad och hans hustru Nilla, som skulle ha sina platser på första bänken tillsammans med representanter för släkterna Rosenstjerna, Gyllenschantz och Borgenschiöld. Där var hela officerskåren i full paraduniform, landshövdingen i all sin prakt med grevinna, många medlemmar av hovrättsstaten med dess kraschanprydde president i spetsen, borgmästaren med magistraten, stadsfullmäktige in corpore, regementsmusiken, som uppe från orgelläktaren skulle utföra Mendelsohns fanfarsmattrande bröllopsmarsch. En fest för ögonen och en gymnastik för halsarna!

På grund av brudparets avresa med eftermiddagståget 3,50 tog vigseln sin början klockan ett. Den beräknades vara överstånden en timme senare, då konsul Jönzén på stadshotellet gav stor dejeuner-dinatoire för över tvåhundra personer à tjugu kronor kuvertet. Kyrkan var fullproppad med inbjudna och skådelystna, bland de senare naturligtvis faster Charlotte, som klädd i en filthatt med fiskmåsvingar redan tidigt på morgonen fattat posto vid kyrkportarna, där hon tappert och ihärdigt under sammanbiten tystnad försvarat sin plats mot oblyga inkräktare, med ansiktet mot aposteln Petri mantel på kyrkporten och turnyren som en skyddande buffert mot de hårdaste knuffarna. Hon hade också varit den första att komma in i kyrkan, då vaktmästaren öppnade portarna inifrån, och slungad av den påträngande mänskovågen hade hon hamnat på den plats, hon strävat efter och som hon i allmänhet vid kyrkbröllop brukade erövra. Till tonerna av intågsmarschen i Tannhäuser hade regementspastorn trätt för altaret; strax efteråt intågade bröllopsföljet. Det fanns inga tärnor och marskalkar, beroende på brudens svårighet att ur sin närmaste bekantskapskrets uppbringa lämpliga tärnor. Ingångspsalmen hade sjungits, prästen hade uppläst sin förmaning till de ”Dyre kristne” och han hade gjort en kort konstpaus. Nu harklade han sig, höjde och sänkte mässboken ett par gånger och började med hög och sonor stämma:

”Inför Gud den allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Hubert Baltzar Dieudonné Rosenstjerna, om du vill hava denna Anna Mathilda Jönzén till din äkta hustru att älska henne i nöd och lust.”

Huruvida löjtnant Rosenstjerna besvarade prästens fråga var det ingen som kunde höra. Förmodligen gjorde han det. I samma ögonblick som prästen med blicken välvilligt leende riktad mot brudgummen sänkte mässboken i väntan på hans svar — i detta ögonblick och i den korta paus som inträdde, steg från en av bänkarna nere i kyrkan ett hest skri, det skärande skriet från en kvinna:

— Ne-e-ejjj! Ne-e-ejjj!

Skriet slog eko i de höga valven. Och så blev det tyst, alldeles tyst. Det var som om hela församlingen på ett enda ögonblick förvandlats till stenstoder. Ingen rörde sig. Ingen vågade röra sig. Det var ingen som vände på huvudet för att se varifrån skriet kommit, ingen längre bort i bänkarna, som reste sig upp. Det var tyst, dödstyst. Det föreföll alla, som ej sutto närmast den, som ropat, som om en ande höjt sin stämma och inlagt sitt veto mot den skändlighet, som nu höll på att beseglas där framme alldeles under ögonen på altartavlans blödande Frälsare.

Prästen hade blivit kritvit i ansiktet. Han harklade sig på nytt, höjde och sänkte återigen boken och sade:

Ej heller nu kunde man höra löjtnant Rosenstjernas svar. Prästens blick gled förbi honom och stirrade i stel skräck på en efter sista modet klädd kvinna, som i samma ögonblick rest sig upp från en bänk nere i kyrkan och springande närmade sig altaret.

Det var faster Charlotte.

Ej heller nu var det någon som hindrade henne. Man kröp samman i bänkarna, hukade sig ned i fasa inför detta ohyggliga skådespel. Oantastad kom hon upp i altarrunden, oantastad kastade hon sig för brudgummens fötter och ropade:

— Nej, nej, Baltzar, gör det inte, sälj dig inte! Du älskar henne inte!

Hon hade nu gripit med händerna om löjtnant Rosenstjernas högra byxben. Som den gentleman han var sökte han genom att föra benet fram och tillbaka befria sig från kvinnan bakom honom. Bruden vågade ej ens se ned på henne. Hon stirrade rakt framför sig och hon endast vaggade sakta fram och åter, som om hon på detta sätt sökte hålla balansen.

Det fanns i detta kritiska ögonblick endast en rådig person i församlingen. Och det var konsul Jönzén. Så fort han hunnit hämta sig och fått klart för sig vem kvinnan var, stod han med ett par, tre skutt, som det rappa speceribiträde han en gång i tiden varit, vid sidan om henne framme vid altaret, böjde sig ned, fick tag om hennes liv, denna kvinnomidja, som han en gång i tiden så ofta och så hett åstundat att lägga armarna kring och väste:

— Lotten! Lotten! Stig genast upp och ge dig härifrån!

Som en stålfjäder var faster Charlotte på benen, satte båda händerna mot hans bröst och stötte honom bort i avsky:

— Du, du, krämare, brännvinshandlare — — — Du, du — — — Hjälp mig, Baltzar, hjälp mig —

Konsul Jönzén hade återigen fått tag om hennes liv, kramade henne så hårt med sina korta björnramar, att hon böjdes bakåt som under en brottning. Nu hade emellertid flera yngre officerare kommit tillstädes och med förenade krafter buro de den stackars kvinnan ur kyrkan. Hon försvarade sig så gott hon kunde, bet, rev, slet och sparkade.

Det var en till hälften avklädd, plötsligt vansinnig mänska som slutligen bars ut ur kyrkan och i en av de utanför väntande bröllopslandåerna fördes till lasarettet och ifördes tvångströja.

— — —

På kvällen samma dag satt den skräckslagna släkten Lekholm församlad hos matematikerns: snörmakaren, hans Augusta, och den sedan ett par år tillbaka blåbandistiske musikern med sin Hulda. Såväl farbror Anders som hon hade varit åsyna vittnen till den upprörande händelsen i kyrkan, Anders från orgelläktaren och Hulda från en bänk längre ner i kyrkan. Händelsen var ännu alldeles för färsk för att kunna ses av de närmaste i någon annan belysning än den ohyggliga skandalens. Faster Charlotte hade genom sitt uppträdande, ”som ingen vettig mänska”, enligt farmor Augustas utsago, ”skulle ha kunnat få i sitt huvud”, satt en fläck på det Lekholmska namnet, som det skulle ta åratal att utplåna. Åtminstone önskade farmor för sin del, att dödgrävaren ju förr dess hellre iordningställde hennes sista viloplats. Hon visste inte, hur hon skulle ens kunna visa sig på torget onsdagar och lördagar efter detta. Hade det funnits en barmhärtig Gud, hade han hellre låtit henne sjunka genom jorden än att utsätta henne på gamla dar för denna nesa. Hon undrade av vad anledning hon gjort sig för tjänt av det hårda öde som kommit henne till del. Vilka svåra förbrytelser hade hon låtit komma sig till last, eftersom den Högste i sitt allvisa råd sänt henne den ena tunga prövningen efter den andra, alltsedan hon en gång i tiden utbytt sitt hederliga och av alla aktade namn Töpfer mot det Lekholmska? Det var som om det vilade en förbannelse över det namnet. Och nu orkade hon inte mera. Nu ville hon endast, i all ödmjukhet, men med icke mindre bestämdhet, bedja Herren att låta sin tjänarinna fara i frid. Hon hade haft nog! Alla dessa år, då Lekholm, det nötet, ännu varit i vad man kallade sin fulla mannakraft och gjort henne och familjen till ett åtlöje i staden! Alla dessa år, som Anders med sitt superi bragt skam och elände över sig och sin släkt! Och han hade inte väl börjat ett nyktert och anständigt liv, förrän detta skulle komma som en blixt från en klarnad himmel! Och vad skulle hända härnäst? Att det var slut med detta på hennes och familjens lidandes historia vägrade hon att tro. Åren hade lärt henne en hel del saker och hennes samlade visdom övertygade henne om, att så länge en Lekholm andades och hade sin varelse på jorden, så länge kunde man inte heller vara fri från sorger och olyckor. ”Sannerligen, Herre, jag har fått tillräckligt av denna jämmerdal.”

Matematikern hade, som den handlingens man han var, besökt lasarettsläkaren på eftermiddagen för att höra hans mening om anledningen till utbrottet och hur länge det kunde tänkas fortfara. Något tillfrisknande, åtminstone på mycket lång tid framåt, trodde doktorn inte på. Och vad anledningen beträffade ville han bara hänvisa till att det största procentantalet sinnessjuka kvinnor utgjordes just av ogifta. Han var emellertid inte specialist på detta gebitet och kände för övrigt inte tillräckligt till detta speciella fall och dess förhistoria för att kunna avge något bestämt omdöme. Bäst vore, om hon kunde föras till hospitalet i Lund och interneras där.

Matematikerns hustru höll före att det ohyggliga utbrottet var resultatet av en lång och i tysthet buren pina, underblåst och underhållen av dåliga romaner. Men farmor Augusta hyste en helt annat mening. Besvärlig och till och med elak hade Charlotte alltid varit. Men ingen kunde komma och säga henne, att Charlotte inte varit klok, så noga med allting och så snål och gnidig med pengar som hon alltid varit. Nej då, nog hade hon väl alltid haft sina sinnen i behåll, det kunde det inte vara tu tal om. Det var tvärtom det plötsliga i galenskapen som var så typiskt Lekholmsk: bara rusa i väg, utan någon som helst besinning eller eftertanke, utan att bry sig om vad slags elände man ställde till. Om just det draget inte var Lekholmarna upp i dagen, så hade hon varit gift med en Lekholm i snart fyrtiotvå år med förbundna ögon. Hon kunde för sin del inte se stor skillnad på vad som hänt den dagen i kyrkan och det som Lekholm tagit sig före en natt för många herrans år sen, då han kom hem och slog Lina Lind halvt fördärvad därför att han ville ha biffstek med lök. Hade han inte sparkat och slagit omkring sig den gången, när hans snygga sällskaps bröder velat lugna honom? Å nej, nog var det Lekholmskt tillräckligt, vad som hänt. Men hon var trött till döden på allt vad Lekholmar hette.

— — —

Tre veckor efter bröllopet återkommo löjtnant och fru Rosenstjerna till staden från Paris, där de tillbragt smekmånaden. En av löjtnantens första handlingar var att uppsöka matematikern och förfråga sig om systerns hälsotillstånd. Kunde det vara lämpligt att skicka henne en bukett rosor till tecken, att varken han eller hans hustru kände någon som helst ovilja mot henne utan endast hoppades på hennes snara återkomst till hälsa och sinnesfrid?

— Och så är det en annan sak, jag tänkte fråga styckjunkaren om. Men innan jag gör det ber jag styckjunkaren inte anse mig vara på något sätt indiskret. Saken är emellertid den att jag under hela resan tänkt just på detta.

Han tog ur kolettfickan upp ett kuvert och visade det för matematikern.

— Känner styckjunkaren möjligen till den här handstilen?

— Jo, det tror jag jag gör. Det är min systers.

Löjtnant Rosenstjerna böjde allvarligt ett par gånger på huvudet.

— Jag trodde möjligen, att det kunde vara hon. Det var en idé jag fick på tåget till Paris. Jag tänkte plötsligt: Det kan vara hon! Saken är den, att jag sedan ett par år tillbaka fått en massa anonyma brev med just den stilen. Jag har rådbråkat min hjärna med att fundera ut, vem brevskriverskan kunde vara, gissat hit och dit. Och för ovanlighetens skull har jag behållit dem så gott som allesammans, med undantag av de allra första som jag min vana trogen rev sönder och kastade i papperskorgen. Men de breven behöll jag, därför att jag snart kom underfund med att de hade ett alldeles särskilt värde. Jag skulle vilja säga: ett alldeles särskilt litterärt värde. Jag tänkte många gånger, att de där breven egentligen borde tryckas och ges ut i bokform, så välskrivna och intressanta var de. Nu vill jag emellertid överlämna breven till hennes anförvanter, därför att jag anser att de tillhör dem och inte mig. Vill styckjunkaren ta hand om dem?

Men det ville inte matematikern. Vad hans syster skrivit till löjtnant Rosenstjerna angick ju inte familjen och kunde i varje fall inte göra varken till eller från i fråga om hennes sjukdom. Han vore tacksam, om löjtnanten ville bränna dem, så att de en gång för alla voro ur världen.

Och det lovade löjtnant Rosenstjerna, fastän han än en gång önskade framhålla, hurusom de enligt hans uppfattning voro värda ett bättre öde. Det fanns nämligen i dem sidor, som, fortfarande enligt hans privata mening, överträffade till och med passager i Et Dukkehjem.

Men ej ens denna värdesättning kunde förmå matematikern att ändra sitt beslut. Skrivna i eld, överantvardades faster Charlottes brev åt lågorna.

— — —