23

Det dröjde ej länge förrän Anders Lekholm gjort sig till en uppskattad medlem inom godtemplarlogen.

Man skulle nästan kunna säga att han gjorde det mot de övriga ordensbrödernas bestämda föresats. Naturligt nog kunde man ingenting annat än glädja sig över att en alkoholist av hans höga färg kommit på bättre tankar, ehuru den närmast liggande orsaken till hans omvändelse knappast var av den natur, att den kunde sägas tillföra logen något mera betydande ideellt värde. Förhållandet var nämligen det, att logen i denna stad ännu var för ung, dess budskap hade ännu ej i tillräcklig grad lyckats vinna allmänhetens respektfulla öra för att rätt gärna kunna tåla en sådan dryckenskapens bastuba i sin, trots all trosvisshet, spröda orkester.

Det fanns till och med, enligt matematikerns uppgift, åtskilliga medlemmar som menade, att rörelsen i den staden, så mycket fördomar som den ännu hade att strida mot, framför allt måste se till att onödigt löje ej spreds över den genom dess egna medlemmar och att just på denna grund farbror Anders’ identifiering med nykterhetsevangeliet ej vore synnerligen önskvärd med hänsyn tagen till det föraktfulla löje, som ovillkorligen skulle bli den omedelbara följden. Mot ett dylikt veto stredo emellertid ordens både anda och stadgar: Anders Lekholm upptogs i logen ”Väl gjort” under det hemliga förbehållet, att det skulle hållas ett alldeles särskilt skarpt öga på hans göranden och låtanden. Dessutom uppställdes också det villkoret att hans hustru samtidigt skulle avlägga nykterhetslöftet, ett förslag som hon gick med på med samma litet loja beredvillighet, varmed hon omfattat så många andra för hennes egen välfärd betydligt skadligare propåer.

Den korta tid, på vilken Anders Lekholm förskaffade sig sina nya bröders förtroende och uppskattning, visar emellertid tydligt nog rikedomen av hans andliga resurser.

Orsaken till hans snabba seger över misstro och motvilja låg nämligen inte, som man kanske skulle kunna antaga, i hans vänsälla väsen, hans oemotståndligt goda humör, hans barnarena hjärta eller hans många upptåg på olika instrument. Hade han från början sökt vinna sina ordensbröder genom sina glänsande sällskapstalanger är det väl troligt, att han ögonblickligen skulle ha mötts av en isande köld. Och de skulle väl omedelbart ha klargjort för honom, att godtemplarorden i sin egenskap av en allvarlig sammanslutning ej hade plats för dryckesbrodershumor och krogupptåg.

Anders Lekholm erövrade sina bröders aktning och kärlek på ett helt annat sätt, som, i den händelse någon beräkning ingått i hans andliga fysionomi, ögonblickligen skulle ha tillförsäkrat honom en plats bland psykologiens mästare. Han besegrade allt mot­ stånd helt enkelt genom sin nykterhetsfanatism, genom den våldsamhet, med vilken han förfäktade absolutismens sak, genom det glödande hat, med vilket han utmålade alkoholismens fullkomligt nedrivande inverkan på den enskilde individen, familjen, samhället, staten. Hade orden av honom krävt ett sådant offer, skulle han, då han befann sig i hänförelsens extatiska ögonblick, knappast ha tvekat att begå ett nykterhetsharakiri för att demonstrera den suparlever, som enligt dåtida föreställningar var drinkarens särskilda utmärkelsetecken. Hans fanatism, åt vilken han gav uttryck under ideligt kaffedrickande på ett litet nykterhetskafé, där ordensbröderna dryftade sina angelägenheter mellan mötena, utsträcktes också till värvandet av proselyter. Sålunda lyckades han att — för någon tid — omvända sin vän, musikkamrat och före detta inackordering, esskornetten Jocke. Han gick i sin iver till och med så långt, att han för sin bror matematikern framhöll de vådor, för vilka denne utsatte sig själv, sin familj, samhället och staten genom att taga snapsen till söndagsmiddagen samt att vid sådana kyrkliga och borgerliga högtidsdagar, som almanackan påbjöd: julen, påsken, pingsten, midsommarn och Mårtens gås, vältra sig i en eller två toddars bottenlösa dy. Omvändelseförsöket avlockade matematikern ett av de få högljudda och lössläppta skratt, han hittills höjt i sina söners närvaro.

Anders Lekholms sällskapstalanger kommo inom logen till sin rätt först på ett något senare stadium. Eller rättare sagt en sida av dem. Det hänförda för­ aktet för dem, som ännu ej kommit till insikt om alkoholens fullkomligt destruktiva egenskaper, hade förflyktigat det lättare godset i hans sällskapskära natur, det bullrande hjärteglada skrattet, bekymmerslösheten för morgondagen, upptågslustan, beväringsviseglädjen, det med blyertspennan och tänderna framtrollade impromtut — allt detta hade jagats bort av avhållsamhetens tunga allvar. Men lyran fanns ännu kvar i hans själ och dess strängar rörde sig fortfarande för de fanatismens heta vindar, som susade genom dem. Sålunda väckte han till verksamt liv de musikaliska krafter, som hittills slumrat ostörda i logen, och i viss mån förverkligade han nu sin ungdoms och framför allt sina föräldrars dröm: att med taktpinnen i hand få leda tonernas vågor. Han bildade nämligen en manskvartett i logen, som med åren växte ut till en liten manskör. Dessutom exekverade han vid logens festligheter ett par soli på sin fiol.

En ny epok hade alltså öppnat sig i farbror Anders’ liv. Omvandlingen i hans inre mänska började så småningom återspegla sig också i hans yttre gestalt. De av alkoholen svällda, blå ådrorna framträdde i mindre hög relief, han kunde till och med sägas vara på väg att återfå sin hy och sina ögonvitor och magen smälte sakta som en isfrusen snökulle under majsolen. Helt försvann den dock icke, tack vare den med det ständiga kaffedrickandet förbundna rikliga förtäringen av socker.

— — —

Kanske skulle det kunna förvåna en eller annan i själslivets dunklare irrgångar bevandrad läsare, att se denne utpräglade njutningsmänska plötsligt avslöja en fanatikers mörka temperament och religiösa hänförelse. Detta faktum, över vilket hans brorson, doktor Charles Holmes, ofta funderat, hade emellertid säkerligen en fullt naturlig förklaring i de två egenskaper som jämte njutningslystnaden bildade huvudbeståndsdelarna i hans karaktär: hans optimism och hans otålighet. Tillsammans utgjorde dessa tre det eldfängda bränsle, som kom hans entusiasm för allt nytt att flamma vårdkasehögt. De tre grundegenskaperna i hans andliga ekvation torde nämligen ha förhållit sig till omvändelsemomentet på ungefär följande sätt: hans njutningslystnad krävde större lycka, mera trevnad, bättre ekonomiska förhållanden och ett högre mått av kroppsligt välbefinnande; hans optimism intalade honom att allt detta stode att vinna på den nya väg på vilken han slagit in, så mycket mera som hans hittillsvarande levnadssätt visat sig föra allt längre bort från det mål, hans njutningslystnad krävde; hans otålighet återigen fordrade slutligen, att denna förändring med det snaraste skulle infinna sig. Därav den oerhörda utgångshastigheten, med vilken han kastade sig in på denna nya väg: själva hans temperament förespeglade honom nämligen, att ju hastigare han kunde genomlöpa det första, såväl psykiskt som fysiskt pinsamma stadiet (dess pina hade han dock i någon mån underlättat genom de tre veckorna i arresten), dess tidigare skulle han nå det mål, som njutnings­ lystnad, optimism och otålighet i förening gjorde honom viss om att nå.

Med dessa förutsättningar låg det i sakens natur, att den tid ej skulle vara alltför långt avlägsen, då han måste draga en synnerligen nedslående slutsats: den nämligen, att han i mycket väsentliga delar misstagit sig. Det var visserligen sant, att han efter halvtannat års avhållsamhet från förtärandet av brända och destillerade drycker kunde konstatera en avgjord förbättring i sitt kroppsliga befinnande. Vissa krämpor, som före omvändelsen envist påmint honom om naturvidrigheten i hans levnadssätt, såsom olustkänslor vid uppvaknandet, en känsla av svindel inför varje tankeuppgift, en mer eller mindre märkbar darrning på händerna, som ej lät sig stäckas av annat än ett större eller mindre antal morgonbeskar — allt detta var försvunnet. Men denna högre kroppsliga livaktighet motsvarades ej av en ökad andlig rörlighet. Anders Lekholm tvingades så småningom till den egendomliga, men icke desto mindre allvarliga upptäckten, att han strängt taget inte hade någonting att känna sig pigg och kry för. Tvärtom: den olustkänsla, med vilken han under sin föregående régime mött dagen och dess uppgifter motsvarade på ett trognare sätt verkligheten än denna fysiska livaktighet.

Den felräkning, hans tre grundegenskaper lockat honom att begå, gjorde sig fortast kännbar på det ekonomiska området. Det visade sig nämligen snart, att det nya levnadssättet i intet avseende förbättrade hans finanser. De kunde till och med sägas ha för­ sämrats. Naturligtvis inte om de betraktades i kalla och prosaiska siffror. Kaffe, i hur stora kvantiteter det än förtärdes, var och förblev billigare än konjak och brännvin. Men Anders Lekholm hade under årens lopp hunnit åsamka sig en del för hans blygsamma förhållanden högst väsentliga skulder. Och på dessas gäldande hade det nya livet ingen nämnvärd inverkan. Hur han än räknade, stod det med pinsam tydlighet klart för honom, att det skulle krävas år för att bli befriad från dem — år av sparsamhet och nykterhet. Härtill kom också en annan synnerligen allvarlig upptäckt: hans nya och ordentliga levnadssätt utgjorde snarare ett direkt hinder för skuldernas balanserande. Förklaringen till detta egendomliga faktum ligger nära till hands. Förhållandet är nämligen det, att man har större utsikt att lyckas i sin framställning om ett mindre handlån på en krog, i ett glatt lag, vid glasens klang, än på ett nykterhetskafé, med kaffekoppen i ena handen och vetebullen i den andra. Och även om han före sin omvändelse inte alltid varit så framgångsrik i sina lånetransaktioner hade han alltid kunnat mildra ett avslag och därmed förbundna obehag genom en extra dosis konjak i kaffet eller toddyglaset. Och så hade livet lett på nytt.

Nu var det emellertid ej längre så. Nu hade en skuld blivit rätt och slätt en skuld, en förpliktelse en förpliktelse, en förfallodag en förfallodag. Med en druckenbolt kan en borgenär, om han, som härvidlag var fallet, är av samma skrot och korn som gäldenären, hysa ett ganska långt gående överseende. Han räknar helt omedvetet med det faktum, att han på sätt och vis fått ut en del av valutan i form av umgängeslivets imponderabilia: glädje, fröjd och gamman, fiolspelning och Svenska arméns tapto utförd på framtänderna. Men av en person, som så att säga lämnat glädjens kassaskåp tomt efter sig, kräver han punktlighet och reda pengar. Livet och borgenärerna äro sådana.

I sitt iråkade dilemma, vägrad nödvändig hjälp av såväl gamla som nya bröder, hade Anders Lekholm ingenting annat att göra än att vända sig till sin bror matematikern. Det var han som tvingat honom in i logen. Det var också på sätt och vis hans skyldighet att nu söka föra honom ur den återvändsgränd, i vilken han hamnat med näsan mot en oöverstiglig mur.

Inför honom slog Anders Lekholm under ett sådant samtal huvudet på spiken i fråga om nykterhetsrörelsens värde för personer med hans eget förflutna. Han framhöll nämligen som sin på erfarenhet grundade oförytterliga mening, att samtidigt som en person avlade nykterhetslöftet, godtemplarlogen också borde förpliktiga sig att betala den nye broderns skulder. I annat fall var allt tal om omvändelse och nytt liv endast en sanning med moderation. Nytt liv betydde eller borde åtminstone enligt hans uppfattning betyda nytt liv och icke ett pinsamt släpande på det gamla som en tung och vedervärdig boja.

Och han tillade:

— Förr i tiden kunde man, då det var som djäv­ ligast, ta sig ett glas för att åtminstone för några minuter se allt i rosenrött. Men det får man ju inte nu.

Med tillhjälp av sin snabba uppfattning insåg matematikern ögonblickligen den frestelse, för vilken musikern i detta avseende var utsatt och därmed också nödvändigheten av att söka förebygga ett återfall. Och i förening med den äldre brodern Per åtog han sig söka hyfsa den tillkrånglade ekvation, Anders gjort av sina finanser.

Farbror Anders sattes med andra ord under administration. Det fanns visserligen inga stora summor att administrera, men åtgärden, nödvändig i och för sig, var dock tillräckligt kraftig för att beröva musikern hans känsla av medborgarskap i ett fritt och konstitutionellt rike.

Den svåra knäck, för vilken farbror Anders’ otålighet utsatts, var emellertid endast en första eruption, som följdes av en andra. Och denna drabbade en annan av hans grundegenskaper: optimismen. För hans nyktra ögon framträdde en syn, som han hittills aldrig haft vilja att på allvar fånga i blickfältet: framtiden. Men nu stod den där framför honom, inte som en enstaka mörk och hotfull gestalt, som man möjligen genom en eller annan fintlighet eller tack vare en lycklig slump skulle kunna smita förbi, utan som själva det dystra perspektiv i vilket hans och hans familjs kommande dagar radade upp sig.

Det var med andra ord den nakna, nyktra verkligheten som stirrade honom i ögonen. Framtiden! Vad väntade han sig av den? Några flera privatlektioner i fiolspelning och blåsning på bastuba kunde han knappast räkna på. Några större extra förtjänster än dem han förut haft på konserter eller då operettsällskap gästade staden kunde han inte vänta: på dessas frekvens hade hans omvändelse till ett nyktert och ordentligt liv intet inflytande. Mera än sergeant kunde han heller inte bli: han hade suttit inburad alltför många gånger för att någonsin kunna vinna befordran till musikstyckjunkare. Om ett tiotal år skulle han få sitt avsked med en fem-, sexhundra kronor i pension.

Det var hans framtid.

Och så var det barnens.

Även för en person med hans brist på ekonomisk sans stod det klart att han under inga omständigheter skulle kunna ge dem en uppfostran som stod i överensstämmelse med deras enligt hans uppfattning otvetydiga begåvning. Hans äldsta flicka, Augusta Seraphia, var nu sexton år. Hon hade, fortfarande enligt hans uppfattning, av naturen begåvats med en röst, i vilken det gömde sig en guldgruva. Det var inte tu tal om annat än att hon gick och bar på en Jenny Linds eller en Christina Nilssons lysande framtid, om hon bara kunnat sättas i tillfälle att utbilda sina rika gåvor. Men därtill hade han inga möjligheter. Och som ingen i staden tycktes dela hans åsikt i fråga om flickan mer än hans hustru, nödgades han till sin stora sorg placera henne som springflicka i Anna Larssons herrekiperingsaffär, då hon nått den ålder att hon måste förtjäna sitt bröd. Han började på allvar känna sig som Jefta, domaren i Israel, vilken tvingats att offra sin dotter, men en Jefta, som aldrig i livet, i form av kompensation, skulle nå en domares höga ställning.

Och efter Augusta kom Hulda Zuleima. Också hon hade en vacker röst, kanske i grund och botten vackrare än Augusta Seraphias, i varje fall mera poetisk, varmare i klangen, fastän man naturligtvis på grund av hennes ungdom ännu ingenting bestämt kunde säga. I varje fall kunde han gå ed på, att han aldrig i sitt levande liv (var eller när nämnde han ingenting om), träffat en så genommusikalisk mänska som Hulda Zuleima. Också hennes öde skulle väl med tiden bli att stoppas bakom disken.

Så var det pojkarna. Fyra stycken, nu sedan Gud behagat i kikhostan kalla till sig den minsta. De skulle aldrig i livet trots hans upprepade försäkringar och ofta utslungade hotelser komma att ”distangsera” matematikerns pojkar, som alla fyra gingo i elementarskolan och skulle ta studenten. Någon större begåvning ville han för sin del på det bestämdaste frånkänna dem. Men deras far drev dem fram och de kommo varje termin hem med fina betyg, som stuckos under glasögonen på farfar och farmor. Nåja, man fick väl se vad det blev av dem med tiden. De hade inte långt från landet rott ännu, och den tredje i ordningen, Sven, lovade dess bättre inte precis bli guds bästa barn.

Som sagt: om deras framtid kunde varken han eller någon annan dödlig profetera. Men denna framtid, hurudan den nu blev, satte redan sitt spår i det närvarande. Den sociala skillnaden mellan kusinerna blev för varje år som gick allt tydligare, inte bara i kläde­ dräkt utan också i intressen. Matematikerns pojkar tillhörde redan en annan samhällsklass, och det hade till och med hänt att kusinerna under fejderna mellan elementarskolans och folkskolans lärjungar stått öga mot öga med varandra, väpnade med blydaggar och läderremmar.

Hade Anders Lekholm vid denna tidpunkt i sitt liv kunnat genom ett trollslag förverkliga sin innersta önskan, skulle han ha avskaffat studentexamen. Eller också skulle han avskaffat den inom släkten Lekholm. Studentexamen hade, enligt hans mening, från början varit släktens speciella förbannelse och var det i ännu högre grad nu. För all den pina och den känsla av förnedring han nu dagligen måste genomlida vid tanken på att hans egna pojkar aldrig skulle kunna erövra den vita mössan var ”gubben”, som han kallade sin gamle far, skulden. Det var gubben, som i sin högfärd ställt större fordringar på sina söner än andra fäder i hans ställning. Varför kunde inte Anders och hans bröder ha fått växa upp som andra pojkar, utan att det ständigt skulle tutas i deras öron att de voro bestämda till någonting alldeles särskilt och framstående här i livet? Hur kunde gubben så där på förhand veta det? På vilka grunder fotade han sina krav? Själv kunde han inte beskyllas för vare sig snille, affärsgeni eller överhuvud någon annan begåvning än förmågan att skrävla. Strängt taget hade gubben inte fött mera än enda idé till världen. Det var idén att hans söner skulle bli studenter. Och så hade han själv ställt till det så, att ingen av dem kunnat bli det. Och ändå satt han och vrickade tummarna ur led i sin stol och beklagade sig över, att hans pojkar inte kommit så långt som han hoppats. Varför skulle han, Anders Lekholm, behöva känna sig som en förfelad och före detta förfallen individ, därför att han inte tagit musikdirektörsexamen? Det fanns ingen av de andra musikanterna vid regementet som kände sitt liv förfelat, därför att de inte voro musikdirektörer. Med undantag av en eller annan, som drogs med skulder, voro de glada musikanter och nöjda med sin lott här i livet.

Men det värsta var, att gubbens idé slagit rot i matematikerns själ och detta hälleberg av envishet tycktes egendomligt nog ha varit den jordmån, i vilken sådana frön som gubbens förflugna idé beto sig fast som båtmanslöss och växte till träd, som syntes vida omkring i trakten och gåvo anledning till odlarförsök också på andra håll, där grunden var lika karg. Med andra ord: matematikerns strävan att ställa sina söners uppfostran som det centrala i sin mission och under den underordna alla andra fordringar på livet hade inte bara väckt uppmärksamhet i kamratkretsen utan också manat till efterföljd. Så långt man kunde minnas tillbaka i staden hade ännu ingen underofficer vid regementet fallit på den tanken att uteslutande genom egna resurser skaffa sina söner tillfälle att erövra den vita mössan och skicka dem till universitetet. Det hade hittills ansetts ligga utom möjligheternas gränser: underofficerslönen var alldeles för låg. Men Carl Lekholm hade föresatt sig att det skulle kunna gå. Och hans kamrater kände alltför väl hans seghet, hans okuvliga energi för att vara övertygade om att det inte skulle vara hans fel, om han inte en gång fick se sina pojkar som män i staten. Det var ett exempel som smittade, som ruskade upp de bästa och livskraftigaste elementen i kamratkretsen ur den likgiltighet, som medvetandet skänker att man, trots alla ansträngningar, ej kan bringa det längre här i världen, som sporrade dem till en femton-, tjuguårig ansträngning och skapade inom kåren en aristokrati som menade och ville något med livet, inte för sin egen skull utan för sina barns. Det var som om Carl Lekholm genom sitt hårda och försakande liv spänt sin allvarsvassa blick i sina kamraters ögon: har du vilja och kraft att åsidosätta dina egna intressen och önskningar för att hjälpa din son till en framtid?

Det blev allt flera som följde honom.

Men bland dem fanns inte brodern Anders. Och nu, när verkligheten stod framför honom i hela sin nyktra nakenhet, insåg han att omvändelsen kommit för sent i hans liv. Han kunde ingenting göra åt sina barns uppfostran. Trots sina rika naturgåvor hörde han till kårens parias. Och den skamkänslan hade han på sätt och vis sin egen bror att tacka för.

— — —

Men det fanns ett område, på vilket han, trots all förnedring, kunde ”distangsera” sin bror. Och det var med sin musik. Han hade komponerat förr, visserligen för många år sedan, men den musikaliska skaparkraften hörde till dessa Guds gåvor, som man antingen äger eller icke äger, och som ingen makt i världen kan beröva en. Men nu, när hans affärer försatts ur ett kaotiskt skick, när den fysiska olustkänslan ej längre besvärade honom var tidpunkten inne för samling och allvar.

Han hade sig till och med en uppgift förelagd.