24
Det var nämligen så, att han redan strax efter sitt inträde i orden börjat umgås med planer att skänka ”The International Order of Good Templars” en paradmarsch, efter vars toner bröder och systrar skulle tåga, då de under svajande fanor begåvo sig ut på en kaffefest i det gröna eller uppträdde i högtidlig procession. Det skulle vara en marsch full av glättighet, käckhet och framtidstro, en nykterhetens brakande hymn till livets ur nykterheten framsprungna goda krafter. Han hade tänkt sig den som någonting i stil med ”Glad såsom fågeln”. Naturligtvis på inga villkor ett plagiat eller ens en efterbildning, men i alla fall med någonting av dess sjudande ungdomlighet och sprittande entusiasm.
Tyvärr hade farbror Anders inte kunnat bevara denna idé som en hemlighet i djupet av sitt eget och familjens hjärta, till dess stunden kommit, då han kunde låta den fullt instrumenterad flyga som en klingande nykterhetsfanfar ut över landet och — varför inte? — världen. Han hade tvärtom ofta inne på det kafé, där bröderna tömde sina kaffekoppar, antytt sina funderingar i den vägen. Och nu var saken den, att det om ett par månader skulle hållas storlogemöte i Malmö. Trodde han att han skulle kunna hinna få den färdig till dess? Det skulle bli en triumf för ”Väl gjort”.
Anders Lekholm lovade.
Varje eftermiddag gick han till kasernen och satt ensam inne på regementets musikrum vid pianot. Han fingrade på tangenterna med blicken riktad ut i oändligheten och huvudet på sned. Han lekte med dem så som man leker, när man vill locka fram den blyga inspirationen, slog an några första prövande ackord — — —
Men det gick ej. Det hjälpte inte, att han såg ned på tangenterna, rynkade pannan och sade högt till sig själv:
— Det var väl också själva fan! Kan jag nu inte komponera heller?
Nå, det tog väl sin tid, det också, så länge som han legat ifrån detta slag av mänsklig aktivitet. Det var inte värt att bråka. Han fick försöka dagen efter.
Det var likadant då. Han fingrade på tangenterna, slog an de första, sökande ackorden — — — Och så var det stopp!
— Det var då också som fanken! Kan jag inte ens komponera en godtemplarmarsch, jag som haft så många valser och polkor i bokhandelsfönstret?
Men inte heller denna hänsyftning på föregående lyckliga rendezvous med inspirationen förmådde locka henne fram till pianot. Det var och förblev stopp.
— Det var också själva fan — — —
Och nu kommo orden ej längre som från den, som nödgas vänta på ett avtalat möte. De stego, långsamt och eftertänksamt, ur ett hjärta som det sista året fått utstå många besvikelser, men av vilka denna sista var den bittraste. Det låg i dessa ord ett tragiskt djup. Vad hade det då tjänat till, detta nya och nyktra liv, om det till alla andra desillusioner också skulle visa sig lägga denna? Vad tjänade det då till? Hade han också genom sitt supiga liv förslösat sin enda och sista möjlighet att hävda sig själv? Fanns det ingenting annat än den rena rama gråa verkligheten kvar för en mänska som han att frysa och åldras och dö i?
Och vad var det för en verklighet? Ett fattigt hem med illa medfarna och trasiga möbler. En hustru, som inte satte en kam i håret utom när hon någon gång skulle gå ett ärende, och som tänderna tack vare barnsängar och brist på vård föllo ur munnen på. Ungar, som gingo vind för våg ut i världen. Det var den verklighet han skulle åldras i.
Skulle han kunna stå ut med den utan musik?
— — —
Anders Lekholms nykterhetsmarsch tillägnad ”The International Order of Good Templars” blev färdig i tid. Den spelades vid storlogemötet i Malmö.
Men den hade skapats under inflytande av de starka drycker kompositören förtärt i smyg och som han förskaffat sig genom den sedan flera månader tillbaka avfallne Jocke.
Den blev till och med en succé. Den gjorde med ens hans namn känt i logerna från Ystad till Haparanda.
25
Även utan denna framgång skulle det emellertid ej ha dröjt länge förrän farbror Anders kommit att intaga en i logen inte bara aktad utan också framskjuten ställning. Han hade gått raskt genom de lägre graderna. Redan före succén med festmarschen tillhörde han distriktgraden. Han skulle helt säkert ha stigit mycket högre, om han själv velat det. Men han saknade maktlystnad, hade ingen som helst lust att utöva inflytande över medmänskorna eller spela en roll bland dem på annat sätt än i sin egenskap av en person med en överlägsen begåvning. Han hörde till den talrikt representerade typen av svenskar, som hellre vill anses sitta inne med möjligheterna till storverk än att utföra dem. Hans lyriskt betonade temperament var för övrigt uppblandat med alltför mycken egoism för att han överhuvudtaget skulle kunna med själ och hjärta intressera och offra sig för en allmän idé. Han liknade i detta avseende krigspoeten, som från gungstolen eggar sina bröder ut i elden. Den fanatism, han från början utvecklat, den svindlande utgångshastighet, med vilken han kastat sig in i det nya livet, bottnade helt och hållet i hans otålighet att fortast möjligt övervinna ett olidligt mellanstadium. För själva nykterhetsrörelsens bärande principer stod han kall och likgiltig.
Det var alltså hans ordensbröder och icke han själv, som förskaffat honom den framskjutna ställning han kom att intaga i logen. De hade i anledning av hans glödande entusiasm mycket snart måst draga den förklarliga slutsatsen att mannen var vida bättre än sitt rykte. Och som så ofta i ett dylikt fall gingo de ännu längre i slutledningskedjan: Anders Lekholm var en man, som endast på grund av vidriga yttre omständigheter råkat söla ned sig i dryckenskapens stinkande pöl; efter rentvagningen visade det sig att han var helt och hållet utan vank och lyte. Därtill kom naturligtvis hans musikaliska begåvning, vilken i en gitarr- och blåsinstrumentälskande rörelse som denna givetvis skulle ha gjort honom till en i högsta grad användbar kraft, även om det visat sig att han inte var alldeles att lita på i fråga om nykterhetslöftet. Omstrålad av den glans festmarschen förskaffat både honom och logen ”Väl gjort” var hans gång mot stjärnorna given.
På Anders Lekholms personliga välbefinnande utövade denna framgång också ett betydande inflytande. Det var inte nog med att han efter många år av förvillelse, förnedring och förfall svingat sig upp till den position, han en gång som ung intagit: de stora möjligheternas man, av vilken man i framtiden kunde vänta sig litet av varje. Det visade sig också att marschen inbragte honom en för hans förhållanden ej så föraktlig slant. Marschen utgavs på trycket, tillägnad The International Order of Good Templars av Brodern Anders Lekholm. Den annonserades flitigt i Reformatorn och såldes med hög rabatt till loger över hela landet. Farbror Anders hade härigenom skaffat sig en liten inkomstkälla, om vars existens hans båda administratörer, bröderna Per och Carl, först flera år efteråt blevo underkunniga.
Tack vare framgång och extrainkomster hade emellertid farbror Anders också skapat materialet till den circulus vitiosus, ur vilken han aldrig skulle lyckas frigöra sig. Sättet på vilket han allt ödesdigrare snärjdes av den torde redan ligga i öppen dag: de löften han givit som nykterhetskompositör måste infrias; för att kunna försätta sig i det överspända tillstånd, ur vilket kompositionen framgick, måste han använda sig av konstlade inspirationsmedel, det vill säga alkohol; medlen därtill förskaffade han sig genom extrainkomsterna på kompositionerna, vilka bland annat omfattade ett flertal nykterhetssånger med ord hämtade ur dikter i Reformatorn.
Det fanns endast två personer, som med honom delade hemligheten i detta nya modus vivendi, vilket i alla avseenden tillfredsställde olika sidor av hans själsliv, och genom vilket han lyckades förena aktningen utifrån med ett måttligt tillfredsställande av njutningshungern inom fyra väggar. De båda i hemligheten invigda voro hans hustru och avfällingen Jocke, som mot viss procent av utdelningen inköpte de för komponerandet nödvändiga varorna. Vad Hulda Lekholm beträffar hade farbror Anders förmodligen inga svårigheter att övertyga henne om det berättigade i den kompromiss, han gjort mellan ett heligt löfte och en konstnärlig förpliktelse. Som före detta serveringsflicka på Berggrens krog hyste hon på denna punkt en synnerligen liberal och konciliant uppfattning.
Svårigheten i det nya arrangemanget låg, som Jocke mycket riktigt och med skärpa framhöll, i att inte ge sig ut och dilla i staden, när de av spriten eldade andarna krävde expansion, ett vidare verkningsfält för sin dådlust än det som kunde skänkas inom hemmets hank och stör.
Möjligheten att vidmakthålla hemligheten underlättades emellertid i hög grad av faster Charlottes olycka. Då det nämligen blev klart att hennes tillfrisknande skulle taga en lång tidrymd i anspråk, föreslog farbror Anders att pianot skulle flyttas hem till honom, där han för sin verksamhet var i trängande behov av ett dylikt instrument.
— Man kan ju inte springa ner på kasernen, var gång en idé kommer på en.
Gamla fru Lekholm lät honom ta pianot. Hon hade på långa tider själv ej rört vid tangenterna. År och olyckor hade brutit henne och hon skrumpnade märkbart för varje vinter. Hon kände det på sätt och vis som en lättnad att bli av med pianot. Hon bara önskade att det skulle bli till större glädje där det nu kom, än det varit där det i decennier haft sin plats. Hon hade gjort en erfarenhet här i livet, som hon aldrig tröttnade på att i en eller annan form upprepa:
— Musik och Lekholmar går inte ihop. En musikalisk Lekholm blir det bara olyckor med. Se på Charlotte! och se på dig själv, Anders! De enda Lekholmar det går bra för är dom, som inte kan skilja Marseljäsen från Die Wacht am Rhein. Se på Per! Se på Carl! Ta pianot hem till dig! Men måtte det inte bli till en ännu större olycka, där det kommer.
Gamla fru Lekholm anade ej då, hur sannspådd hon i själva verket skulle bli.