26

Det förflöt några år, tre, kanske fyra — doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, kunde inte säga så noga. Lyckan har ingen historia och den tidrymd av händelselöshet och relativ frihet från bekymmer, som sedan faster Charlottes olycka av ödet beskärdes den Lekholmska släkten, fick så här, många år efter och i den främmande miljö, i vilken han spann släktens öden samman, ingen annan måttstock än den, skolgångens monotoni och årstidernas växlingar kunde skänka.

Men så kom det en höst ... Hans äldre bror hade då bara ett år kvar till studentexamen och själv gick han i sjätte övre.

— — —

Farbror Anders hade hela den våren och sommaren befunnit sig i en sinnesstämning, som visserligen inte kunde sägas ha ingett hans anförvanter någon större oro — man oroade sig icke i brådrasket i den Lekholmska släkten för en medlems sinnesstämning — men i alla fall vid upprepade tillfällen gett anledning till kortare kommentarer. Gamla farmor ansåg sig kunna konstatera, att han alldeles säkert ”gick och bar på någonting, vad det nu var”. Och matematikern å sin sida kunde inte neka till att han den sista tiden såg ”rumphuggen” ut.

En orsak till musikerns tryckta sinnesstämning kunde hänföras till det smygande rykte, som förband den äldsta flickan Lekholms vandel med en viss ung löjtnant i staden. Augusta Seraphia hade vid denna tid avancerat till biträde i Carin Anderssons herrekiperingsaffär vid Västra Storgatan, där hon betjänade stadens mer eller mindre förgyllda manliga ungdom och medelålder med ekiperingsnyheter från Köpenhamn och Berlin. Hon hade dessutom samtidigt från en oansenlig kvinnoknopp sprungit ut i en blomma med en alldeles särskild dragningskraft, där moderns, Hulda Lekholms, litet loja och passiva sensualitet lyftes och adlades av fadern-musikerns lyriskt-romantiska drömmerier. Augusta Seraphia var dessutom mycket mörk — det var väl ej otroligt att modern bar på tattarblod uppifrån skogsbygderna — hon hade ett rikt, naturligt glänsande svart hår, en hy, vars mörka teint hittills kunnat tillskrivas bristande tillsyn i hemmet, men som nu, då olika toalettmedel stodo på hyllor inom hennes räckhåll, visade sig vara lika naturlig som glansen över hennes hår, en varm, olivfärgad ton, som förde tanken till rika sammetsstoffer, svällande ottomaner, spröda mandoliner, mocka och nargileh i en välluktstung atmosfär. Spenslig till växten, finlemmad som gasellen, med för sina unga år redan moget spända bröst var hennes skönhet som sprungen ur ett oljetryck betitlat ”Ett hörn av sultanens harem”.

Huruvida ryktet, som satte hennes påstådda vandring på odygdens väg i förbindelse med en ung löjtnant, talade sanning eller ej, var det ingen i släkten, som visste med bestämdhet. Och det var heller ingen, som hade det moraliska modet att röra i saken av fruktan för att stå öga mot öga med ett fait accompli och den skam, ett sådant skulle medföra. Gamla farmor hade ett par gånger försökt att tala med musikern om saken. Men hans dåliga samvete i fråga om barnen och dess framtid kom honom bara att bryskt svara:

— Mor kan väl i Herrans namn inte påstå, att hennes liv är förfelat därför att hon inte tagit studentexamen eller blitt musikdirektör.

Farmor hade i stället bett matematikern ”tala förstånd” med flickan, i händelse det inte redan var för sent: ”för det är ju inte annat än elände i den här familjen”. Men matematikern hade vägrat i vändningen. Kvinnor förstod han sig inte på. En gång i sitt liv hade han friat till en kvinna och fått ja och därmed ansåg han sig ha uppfyllt sina skyldigheter mot det täcka könet. Men att gräva i en kvinnas själsliv, att söka tala förstånd med henne eller leda henne tillbaka på dygdens stig: till ett så delikat värv ansåg han sig sakna de elementäraste förutsättningar. För en sådan uppgift fordrades det en herre med ett lockigare hår än hans. Och hans var, vilket hans mor mycket väl visste, rakt, spikrakt. För övrigt tackade han försynen som endast skänkt honom söner. Pojkar förstod han sig på. I varje fall visste han, hur de skulle läras att veta hut. Men kvinnor var inte hans specialitet. Dessutom upplyste han sin gamla mor, om att det fanns någonting som hette ärftlighetsprincipen.

Något gick hennes son Anders i varje fall och bar på. Och det måste enligt hennes förmenande vara grämelse över flickans syndfulla vandel. Han hade nämligen flera gånger talat med gamla farmor om att han nu på allvar samlat sig till arbetet på ”Jefta, profet i Israel”. Han hade sagt: ”Nu förstår jag vad det vill säga att offra sin egen dotter” och han hade tillagt: ”Jag vill ha ’Jefta’ färdig innan det blir för sent. Någonting måste en man lämna efter sig här i världen.”

Matematikern ryckte på axlarna. Han hade svårt att se, hur profeten Jeftas offrande av sin dotter hade något som helst rimligt samband med det faktum — om det nu var ett faktum, vilket han för sin del varken hade skäl att tro eller betvivla — att Augusta Seraphia hade gett sig in på någon historia med den där löjtnantspojken. Det var väl för höga fan inte Anders som kastat henne i armarna på pojken. Det fanns en hel del Anders tyvärr gjort sig skyldig till här i livet. Men koppleri ansåg han honom under alla omständigheter oförmögen att ge sig in på. Allt det där pratet om honom och Jeftas dotter och Augusta Seraphia visade bara en sak, som för övrigt hela världen redan förut kommit till full klarhet om. Och det var helt enkelt den, att Anders var ytterst torftigt möblerad uppe i övre våningen. Och för övrigt och till sist hade erfarenheten givit vid han­ den, att så länge Anders inte skrek, var det ingen fara på taket.

Matematikerns logiska skärpa lugnade emellertid inte farmor. Så mycket var säkert och så mycket kunde hon gå ed på att flickan farit med osanning hela våren, kanske till och med ända sedan nyåret. Hon hade kommit hem sent om kvällarna för att inte säga nätterna och skyllt på inventering av lagret efter julmarknaden. Det hade emellertid visat sig vid upprepade tillfällen, då farmor själv vid elvatiden på natten tagit på sig sin rundskurna kappa och gått förbi Carin Anderssons herrekipering, att hon funnit butiken mörk som en säck. ”Och man inventerar väl inte i mörkret heller.”

Mot det logiska i denna slutledning hade matematikern ingenting att invända. Men han hade, som sagt, inte tillräckligt lockigt hår för att lägga sig i kvinnoaffärer. En karl, som växte krokigt, kunde man söka räta ut med ett hälsosamt kok stryk. Men att lägga hand på en kvinna — — — Att anmäla löjtnantspojken för översten hade han ingen lust till. Hellre då be pojken om ett samtal på tu man hand och piska koletten och ridbyxorna åt honom i allra djupaste vardagslag. Men antag att pojken svarade, att han älskade Augusta Seraphia? Man kunde ju alltid säga: ”Då ska löjtnanten vara så vänlig och gifta sig med henne.” Men frånsett att ett sådant uppträde smakade alltför mycket roman, så ville han, matematikern, på­ peka, att han för sin privata del mycket väl förstod, om till och med en ung och förälskad man reflek­ terade både länge och skarpt på saken, innan han beslöt sig för att ta Anders och Hulda till svärföräldrar.

Och därvid blev det. Farbror Anders fick ensam bära sin sorg, av vad slag den nu kunde vara.