27

De varje höst återkommande regementsmötena hade alltid varit förenade med alldeles speciella olustkänslor för farbror Anders. Under de tre veckor de varade nödsakades han som redan nämnt i sin egenskap av batteritrumpetare göra daglig trupptjänst, vilken i sin ordning i hans liv införde ett element av jäkt och brådska, som sällsynt illa passade hans lyriskt- kontemplativa temperament. Men utom detta jäkt införde det också en annan faktor i hans tillvaro: hästen. Och för detta ädla djur hyste han på grund av många och sorgliga erfarenheter en djup ovilja. Hans korta ben berövade honom den rätta mannakraften i skänklarna. Den långa överkroppen och magens med åren tilltagande storlek skänkte åt hela hans för tunga överbyggnad samma osäkerhet som en för tungt däckslastad båt i storm.

Den plats han i egenskap av batteritrumpetare intog i batteriet under regementsmötet var tyvärr också sådan, att hans naturliga och förvärvade brister i hippologiska insikter stucko skarpt i ögonen. Vid anspänd kanonexercis i batteriformering var det nämligen hans uppgift att hålla sig en hästlängd snett bakom batterichefen och med sin trumpet förmedla dennes order till batteriet: trav, galopp, kolonn till höger, kolonn till vänster, sakt av, halt, brösta av! Det gällde med andra ord för farbror Anders att till exempel i rykande galopp, under kanonhjulens dån, hästarnas flåsande och frustande och selarnas skrammel, medan dammet stod som ett moln kring det framrusande batteriet, sätta trumpeten till munnen och med huvudet tillbakalutat och överkroppen något vriden åt höger blåsa batterichefens vilja upp mot rymden. En ståtlig och till hjältebragder inspirerande syn, men också en i sanning svår uppgift för en person med Anders Lekholms andliga och kroppsliga konstitution.

Olyckan ville, att han dessutom detta år fått en ny batterichef, en av dessa tyvärr ej alltför ovanliga ensidiga humorister, som låta skämtet gå ut över nästan och som i doktor Holmes’ nya hemland gingo under benämningen ”practical jokers”. Förmodligen — och till denna sin uppfattning hade han ganska goda skäl — ansåg han farbror Anders vara en löjlig figur. Säkert är, att han ej kunde ha svävat i okunnighet om hans fragmentariska ridkonst. Redan vid regementsmötets början gav han order om att batteritrumpetaren skulle utbyta sin gamla invanda grå märr mot en annan häst, som han själv utsåg. Det var en stor fux av huntertyp, bred i ryggen och därmed ytterligare försvagande kraften och manöverförmågan i farbror Anders’ korta ben, död som trä i käften, hård som järn i ganascherna och på grund därav så gott som omöjlig att förhålla samt dessutom begåvad med en framåtanda, som ständigt tvingade den en hästlängd framom varje kamrat i ledet. Till råga på allt hade den aldrig förr ridits av en trumpetare. Det var ett djur, avsett för en jätte med stålskänklar och boxarbiceps, ökänt på hela regementet.

Farbror Anders protesterade med all den skärpa, som anstod en underordnad, och med alla de bevekande tonfall, en av ångest gripen musiker har till sitt förfogande. Men allt var förgäves.

Och så började ett två dagars hippologiskt skämtnummer ute på exercisfältet, under vilket ett helt batteri, från chefen ned till rekryten, vred sig i sadeln i undertryckta skrattkonvulsioner. I samma ögonblick farbror Anders förde trumpeten till munnen för att i smattrande toner omsätta kaptenens order, satte fuxen av i galopp, med väldiga bocksprång och vidgade näsborrar. Han stannade ej, förrän han nått andra ändan av fältet, där han hejdades av sjön. Farbror Anders vände tillbaka för att mötas av chefens förundrade fråga:

— Var innerst in i röda helvetet tog sergeanten vägen? Det här är ingen kapplöpning. Blås kolonn till höger, trav!

Det blev samma resultat ...

Egendomligt nog förmådde farbror Anders att hålla sig kvar på hästryggen den första dagen. Det påstods att svetten rann om honom, när batteriet ett par timmar senare red tillbaka in genom staden, och att han skakade i hela kroppen av ansträngning och rädsla, när han äntligen stod på marken igen utanför stallarna.

Men dagen efter kastades han av. Hästen störtade vidare i galopp och återvände så småningom till batteriet, där den efter några krumsprång och cirklar trängde sig in och ställde sig på den plats, den alltid förut varit van vid under batteriexercis. Men farbror Anders blev liggande kvar. Man såg, hur han upprepade gånger försökte resa sig upp för att sjunka tillbaka igen på sidan, med ena armbågen mot marken. Eftersom det ej låg utom möjlighetens gränser, att han åsamkat sig någon allvarlig skada, forslades han in till garnisonssjukhuset, där det efter en noggrann undersökning konstaterades, att det enda fel som kunde upptäckas hos honom bestod däri att han var — berusad. Detta faktum fastslogs rent vetenskapligt och med den allra största noggrannhet, eftersom han själv förklarade att han aldrig någon gång sedan den dag han inträtt i godtemplarlogen förtärt några som helst brända, destillerade eller jästa drycker.

Med tanke på alla de värden, som i detta ögonblick stodo på spel för farbror Anders och om vilka ingen mer än han själv var underkunnig, är det väl otroligt, att han endast på grund av undersökningens otvetydiga utslag skulle ha fallit till föga och erkänt. Trots sin av brodern, matematikern, ofta påtalade ”torftiga möblering i övre våningen” torde han väl knappast till den grad ha saknat sinne för sina egna djupaste livsintressen, att han med berått mod överantvardat sin hemlighet åt världen och mänskorna, utan i stället framhärdat i bondnekandets enkla taktik, om ej för annat så åtminstone för att vinna tid. Det är väl antagligare att man måste taga ett ganska djupt grepp i den mänskliga utvecklingens historia och gå ända tillbaka till häxprocessernas och inkvisitionens dagar för att förklara hans plötsliga erkännande av sanningen i hela dess räckvidd. Skräcken för att dagligen under ytterligare två och en halv vecka nödgas bestiga det vilddjur, en för skämt anlagd kapten ställt till hans förfogande, drev honom att hellre lägga korten på bordet och ta konsekvenserna än att fortfarande utsätta sig för de senaste dagarnas dödsångest. Det torde nämligen ej ligga utanför de psykologiska möjligheternas gräns att han i denna stund föredrog såväl en månads isolering från yttervärlden som avsked från regementet framför den dagliga tortyren på hästryggen.

Kort sagt: han erkände inför bataljonsläkaren. Han erkände, icke blott att han den dagen på morgonen inmundigat ymnigt med alkohol för att hämta mod och krafter till den förestående dödsritten, utan jämväl att han, sedan flera år tillbaka, då och då, i hemlighet, förtärt starka drycker, till en början uteslutande ”för att komma i stämning, då han skulle komponera godtemplarnas festmarsch”.

Bekännelsen utlöste bland stadens invånare, alltefter deras personliga förhållande till den ertappade: förtvivlan, sorg, vrede, bestörtning, förvåning och skratt.

— — —

Händelserna följde nu slag i slag.

Gamla Lekholms hade under dessa dagar tagit sin tillflykt till matematikerns. Snörmakaren satt dagarna i ända i en länstol vid fönstret i matematikerns förmak, tvinnade sina tummar, snusade eller sög på en cigarr, medan han sökte en smula förströelse för sina bekymmer i att betrakta mänskorna nere i bulevarden. Nära nog med samma jämna mellanrum, med vilket havet höjer sig i en våg, högre och mäktigare än de andra, höjdes hans andhämtning till en suck: Å-å-å- ja så men — — — Gamla farmor, som ej ens i sin förtvivlan kunde avhållas från sysselsättning, hade slagit sig ned i matrummet med en virkning. Hennes magra, ådriga händer fumlade med maskorna, hennes ögon tårades, ej av sorg, utan av ansträngning med arbetet. Ibland lade hon det från sig i knäet, lyfte upp glasögonen i pannan, torkade ögonen och brast ut i en klagande monolog. I brottstycken lät hon hela sitt liv sedan den dag, hon genom sitt giftermål med snörmakaren antagit namnet Lekholm, passera förbi, ett långt livs oförrätter, besvikelser, sorger och bekymmer. För sina sonsöner, matematikerns pojkar, blottade hon obarmhärtigt, möjligen i pedagogiskt syfte, sin egen och den Lekholmska släktens tragik, och som en refräng till varje strof i hennes klagovisa kommo orden: musiken, det var alla Lekholmars förbannelse. För henne och hennes far en gång i tiden hade musiken bara varit till välsignelse, en glädjekälla och en gudstjänst. Men så hade musiken hos hennes barn förbundits med den Lekholmska högfärden. Och så var olyckan framme. Det var bara en sak hon aldrig kunde förstå: var hade Lekholm fått sin högfärd från? Henne veterligt hade han aldrig gjort något annat än dumheter här i livet. Mitt i all sin förtvivlan skulle hon ännu kunna ha lust att skratta, när hon tänkte på att kungen för ett par år sen hade sagt utanför järnvägsstationen att han hoppades Sverge just i farans stund skulle ha många sådana män som hennes Lekholm. Jo, det skulle just vara en snygg hjälp — — — Måtte Gud bevara riket från någon fara, om kungen inte hade annat än Lekholmar att trygga sig till! Och inte bara det, att han genom sin högfärd förslösat allt på sin olycksfågel till bror: han hade också panna att säga till henne, att det var hon som fört in olyckan i familjen med sin musik. Hade musiken gjort hennes gamle hederlige och allmänt aktade far olycklig? Eller henne själv? Gud vet vad hon skulle ha tagit sig till med, om hon inte haft den att fly till i allt eländet. Musiken hade varit en gudagåva för Töpfrarna. För Lekholmarna var den en förbannelse. Vad bevisade det annat än att det var det Lekholmska hos barnen, som drog dem ned i elände? Musiken ska göra en mänska ödmjuk. Den tål och fördrager ingen högfärd, högmodet smutsar den och den som i högmodigt sinne ger sig åt musiken, den mänskan offrar inte åt Gud i himlen utan åt mörkrets furste.

Matematikern stod under dessa dagar i händelsernas centrum. Till det yttre föreföll han sig lik, endast tuggbussen valkades nervöst och kontinuerligt. När han kom hem på eftermiddagen från sin tjänstgöring, tystnade farmors klagovisa. Hon flyttade glasögonen upp i pannan och såg på honom, följde varje hans rörelse en lång stund, innan hon kastade fram ett darrande:

— Nå?

— Jag har talat med översten ett slag till i dag. Han har lovat att låta nåd gå för rätt, om Anders ögonblickligen lägger in ansökan om avsked. Annars blir det krigsrätt. Vad ska han sitta där för i trettio dar, när han i alla fall får avsked efteråt och går miste om pension? Det är ju en satans boricka att kunna ställa till det för sig och andra. Och träffa honom och komma till tals med honom kan man inte. Det är nu tredje gången jag varit uppe hos honom. Men gunstig herrn tar inte emot. Han har låst sig inne, säger Hulda. Jag har knackat på dörren men han ger inte något svar. Hulda säger, att han bara svarar henne ett och samma: ”Jag orkar inte mera. De får göra med mig vad de vill, men jag orkar inte mera.” Men jag ska orka. Jag har till och med skrivit avskedsansökan för honom. Men om ni tror att jag kan få honom att underteckna den, så misstar ni er. Han orkar inte ens hålla en penna i hand. Har han inte undertecknat ansökan och lämnat den till mig i morgon bittida, så att jag kan lämna in den före tolv, åker han in. Och då får han ingen pension. Då blir han utstraffad. Hoppas han ”orkar” skriva sitt namn på ansökan i natt. Han har ju inte mer än fjorton timmar på sig till i morgon klockan nio, då jag måste ha den. Han orkar inte.

Matematikern gav tobaksbussen en gastkramning.

Inifrån förmaket hördes gamle snörmakarens djupa suck:

— Å-å-å-å-jaja så men — — —

Snörmakaren hade ej fått någon middagslur den dagen. Och nu var klockan sju på kvällen. Den djupa sucken slutade i en lång gäspning:

— Å-å-å-å jajaså me-e-e-e-e-ennn.

Dagen efter, då man var samlad hos matematikerns vid kvällsbordet, ringde det på tamburklockan. Det var ett par herrar från logen ”Väl gjort”, som önskade tala med honom. De hade försökt att få träffa före detta ordensbrodern Anders, men endast kunnat växla några ord med honom genom dörren. Han var trött och sjuk och orkade inte mera, hade han sagt. Det var en mycket viktig sak ...

Matematikern bjöd dem stiga in i sitt rum och dörren stängdes om dem. Rummet låg på andra sidan förmaket och i tystnaden vid kvällsbordet kunde man då och då höra rösterna därinifrån: ibland höjdes de i het diskussion för att minuten efter återgå till det lugna samtalets monotoni.

Den övriga familjen blev sittande kvar vid kvällsvarden. Matrumsklockan tickade på väggen och slog sina halv- och helslag. Farfar satt med händerna i knäet och tvinnade tummarna. Men så stor var hans spänning, att han ej en enda gång suckade.

Det hade blivit sent då matematikern följde ordensbröderna genom förmaket ut i tamburen och ytterdörrens patentlås slog igen efter dem.

— Vad det dröjde länge, sade hans hustru ängsligt.

Han bara nickade till svar, som om han knappast ens hört vad hon sade.

— Han har väl blivit utstött ur logen, undrade farmor.

— Nej, svarade han, de kom för att tala om att de tänkte ge honom högsta graden.

Nu reste sig hans hustru med händerna i ångest pressade mot bröstet:

— Men Carl, vad är det med dig? Vad har hänt? Sådan har jag aldrig sett dig förr. Du är ju alldeles kritvit i ansiktet.

— Man får passa på att vara vit i ansiktet så länge man kan. Snart nog måste man bli röd av skam.

Han stannade och stirrade länge ned på matrumsmattan, medan rynkorna i pannan blevo allt djupare. Till slut såg han upp:

— De kom för att tala om att han förskingrat i deras kassor.

Hans hustru hade satt sig ned. Det var som om ett slagregn, en hagelby gått fram över familjen: de sutto alla med framåtböjda huvuden och stirrade ned i tallriken framför sig.

Hans hustru var den första som såg upp. Hon sade långsamt och med tonvikt på varje ord:

— Det — — — vill — — — säga — — — att — — — det — — — blir — — — fängelse — — —

Men innan matematikern hann svara, hade någonting inträffat. Plötsligt stod den gamle snörmakaren upprätt, slog med sin magra, vita hand gång på gång i bordet så att tallrikar och knivar och gafflar hoppade:

— Här ska va tyst, säger jag! Säg inte det ordet fängelse. Ingen Lekholm har suttit på fängelse såvitt jag vet. Jag vill inte höra det ordet. Här ska va tyst!

Matematikern såg på sin far. Han log ett knappt märkbart medlidsamt leende:

— Kära far, ta inte i så våldsamt. Naturligtvis om far har medel att träda emellan med, tror jag inte att de där herrarna har något emot att tysta ner saken.

Farmor gav sin gamle make och antagonist en knivsuddspetsig blick:

— Har du nånsin gjort annat än rusat i väg och farit i vädret, Lekholm?

Nu visade sig emellertid det oväntade: snörmakaren lät sig ej förkrossa, varken av sin sons iskalla lugn eller sin hustrus tjuvnyp. Han slog ännu en gång näven i bordet:

— Han ska inte i fängelse! Det står jag för! Det är jag karl att hindra!

Matematikern såg på honom länge. Det började rycka otåligt i tobaksbusstrakterna:

— Hur tänker far hindra det?

— Du och Per ska hindra det. Ni ska betala. Jag vill inte ha en son, som sitter på fängelse.

— Ja, kära far, vad Per beträffar, kan jag inte svara för hur han tänker göra. Och vad mig själv beträffar — — —

Den gamle tog ett par steg mot honom. Två mörk­ röda fläckar flammade på hans insjunkna vaxbleka kinder, de blå ådrorna vid tinningarna svällde:

— Vad dig beträffar, säger du! Vad dig beträffar! Är jag din far eller inte?

Det ryckte ännu nervösare i matematikerns ansikte. För att undgå sin gamle far, vände han honom ryggen och gick bort och satte sig i soffan under matsalsklockan.

— Är jag din far eller inte, upprepade den gamle.

— Det får vi väl hoppas. I varje fall torde det vara alldeles säkert, att Anders är min bror. Men för Guds skull sätt sig ner, far, och låt oss söka hålla oss lugna.

— Jag sätter mig inte vid ditt bord, innan du lovat att rädda din egen bror från fängelset. Jag sätter inte mina fötter inom dina dörrar mera, om du inte hjälper honom.

Matematikern strök sig med handen upprepade gånger över ögonen:

— Inte så hårda ord, kära far, inte så hårda ord. Du vet lika väl som jag, att både Per och jag gjort ganska mycket, ganska mycket för Anders. Det har knappast varit till något gagn.

— Du menar väl inte att det skulle gagna honom, om han kom i fängelse?

— Det kan jag inte yttra mig om. Någon vidare försämring i hans ställning skulle det knappast kunna dra med sig. Åtminstone inte ekonomiskt. Sin pension har han ju säker nu, sen han i natt ”orkat” skriva under sin avskedsansökan. För min personliga del får jag säga, att jag inte skulle åja mig över om en typ av bror Anders’ kaliber åtminstone en gång i livet fick ta ansvaret på sig för allt sattyg och allt trassel han hunnit ställa till. Men det är nu en sak för sig. En annan sak är — och det försökte jag också pränta in i skallarna på herrarna från ”Väl gjort” — att när de, med den kännedom de har eller borde ha om hans antecedentia, låter honom sköta sina kassor utan att ens gitta revidera dem, så lutar jag nästan åt den åsikten, att det är de och inte andra, som borde betala fiolerna nu. En sådan godtrogenhet, som de herrarna visat, är inte bara brottslig utan den rena, rama galenskapen. Men också det hör ju strängt taget inte heller hit.

— Vore det någon heder i dem, så skulle naturligtvis de betala, sade farmor. Men jag har nu aldrig trott på godtemplare. Min far, som var en i allo hederlig och högt aktad man, behövde inte gå in i någon orden och ändå smakade han aldrig starkt. Men han var en Töpfer och inte en Lekholm. Hade Anders varit en Töpfer och inte en Lekholm hade det aldrig behövt vara tal om något sådant som fängelse, det är min tanke om saken.

Farfar gav henne en blick:

— Jag vill bara påpeka, att innan jag gifte mig med dig och våra barn kom till världen hade ingen Lekholm suttit på fängelse. Och ingen Lekholm kommer dit så länge jag lever. När jag en gång kommit till ro i graven, kan jag ingenting göra åt saken. Men så länge jag lever — — —

— Du pratar som du har förstånd till. Jag undrar just vad du kan göra åt den saken. Alltid lika stor i munnen — det är vad du är!

Matematikern ryckte på axlarna och avbröt dem:

— Far vill alltså att Per och jag ska träda emellan. Vad Per beträffar kan jag inte svara för honom. Hur han har det ekonomiskt har han aldrig talat om för mig.

— Han har pengar på banken, brusade snörmakaren ut.

— Det tror jag inte.

— Han kunde ha det, om han inte skänkte allt vad han lyckades skrapa ihop till den där missionen.

— Han får ju göra med sina pengar så som han anser det bäst, så länge han inte träder någons rätt för nära.

— Per är en förtappad varelse. Han extimerar inte Guds hus utan springer i stället i missionshusen och han hör till och med till dem, som tar nattvarden hemma hos sig i kaffe. Är det Guds bud, frågar jag? Är det gudaktigt att göra sig delaktig av Kristi kött och blod i kaffe med dopp? Var står det skrivet någonstans i bibeln att kaffesump ska föreställa Kristi blod?

Farmor suckade:

— Du pratar som du har förstånd till, Lekholm. Du måtte väl veta, att det inte fanns kaffe på den tiden, då Guds son vandrade mitt ibland oss.

Snörmakaren snäste av henne:

— Det vet jag väl. Men jag vet lika väl, att om det funnits kaffe på den tiden, då Frälsaren levde och verkade här på jorden, så hade han inte varit så simpel, att han bjudit sina lärjungar på kaffe i den natt, då han förrådd vart. En sådan galenskap skulle inte ens Judas, den förrädaren, ha kommit på. Men det är just vad Per och hans gelikar gör. Den där Waldenström borde brännas på båle. Han drar bara enfaldiga mänskor från Guds hus och den rena läran.

— Nåja, Kristi blod är väl lika mycket i kaffet som i vinet, om nu Waldenströmmarna dricker kaffe till nattvarden, vilket de inte gör, sade matematikern otåligt, medan hans hustru rynkade pannan och gav honom en snabb blick, som så länge doktor Holmes kunde minnas tillbaka betydde: Tänk på barnen!

Matematikern svarade med en nästan omärklig nick till tecken att han förstått:

— Men för att återkomma till den sak, som vi måste klara upp, innan vi går och lägger oss, så är det inte Pers ställning till den där saken utan min! Jag vill nu i allt tänkbart lugn och all självbehärskning säga dig det far, att för det första har jag redan gjort en hel del uppoffringar för Anders, jag liksom Per. Det är alltid vi, som till sist fått bära hundhuvet för hans bravader. För det andra vill jag också framhålla för dig, att denna sak strängt taget inte rör varken Maria eller mig utan våra pojkar. Du vet, att Maria och jag en gång för många år sen gjorde en överenskommelse att skaffa våra barn en bättre underbyggnad och större möjligheter i livet. För den sakens skull har vi arbetat i alla dessa år. Det ser, ännu så länge, ut, som om det skulle vara mening och välsignelse med vårt arbete. Pojkarna sköter sig på det hela taget bra i skolan och jag hoppas de kommer att göra det allt framgent. Om två år är Lars student. Två år efter är det Karls tur. Maria och jag har talat om det och kommit överens om att om pojkarna vill och i övrigt sköter sig, så ska de få fortsätta vid universitetet. Nu är det så, att om jag ska träda emellan nu, så kan åtminstone inte Lars sättas i tillfälle att studera vidare. Det är det ingen tanke på. Din mening är alltså, att Lars’ framtid ska offras för att rädda Anders undan ett par tre månaders fängelse, som inte kommer att ha något som helst inflytande på hans framtid eller hans ekonomi. Och som knappast heller räddar honom eller oss undan skammen, eftersom hela stan vid det här laget vet att han försnillat pengarna. Är det det du menar? Det är i varje fall vad som kommer att bli följden.

Det ryckte i matematikerns ansikte. Hans söner sågo, vilken ansträngning det vållade honom att behärska sig. Han vände ett par slag på bussen:

— Jag får under sådana förhållanden verkligen säga, att det förefaller som om vi Lekholmar skulle vara utsatta för ett alldeles särskilt slags öde eller vad man nu skall kalla det: att offra våra barns framtid för våra bröder ...

Den gamle snörmakaren hade rest sig. Hans pergamentsgula kinder flammade. Han slog med den knutna handen i luften:

— Du, du menar, att jag offrat — — — att jag förstört — — — att min bror — — — Jag vill bara säga dig det, att jag är stolt över att ha gjort allt jag kunnat för bror Oscar. Jag är lika stolt över det som över mina tapperhetsmedaljer. Och så anklagar du mig!

Han höjde den knutna handen över sitt huvud som om han sökte nedkalla Guds straffdom över detta hus:

— Vet du, vad katekesen säger? Vet du hur det fjärde budordet lyder? Du skall hedra din fader och moder, på det dig må väl gå och du må länge leva på jorden. Har du glömt det, fritänkare? Lyser du förbannelse över din egen far, därför att han handlat i enlighet med Kristi bud, som säger, att man skall älska sin nästa som sig själv. Jag har gjort allt jag kunnat för min bror. Du sänder din bror i bedrövelse och fängelse.

Nu hade också matematikern rest sig upp. Hela hans långa, seniga kropp skälvde. Läpparna hade blivit tunna som två blodlösa, raka streck under mustaschen. Hans hustru dolde ansiktet i händerna.

— Bara ett ord till, far, sade matematikern, med en röst som stockade sig i strupen: Bara ett ord till. Jag vet, och jag har vetat det i många år, att du i grund och botten hatar mig och Maria, därför att — vi skött oss, därför att vi levat för våra barn och deras framtid och inte slarvat bort de små möjligheter vi har haft att få dem fram här i livet. Vi och våra pojkar har varit en nagel i ögat på dig ända sedan Lars kom in i elementarskolan.

Snörmakaren mötte sin sons hårda stålblick. Han rätade ut sin lilla skrumpna gestalt:

— Det är du, som hatar mig! Du är en fritänkare och en gudsförnekare! Du tror inte på Gud, på hans lag och evangelium. Men kom ihåg, min son, vad Skriften säger: Du skall hedra din fader och din moder. Det är mitt sista ord i detta, min egen sons, hus. God natt och Guds fred önskar jag eder alla, nu och i alla tider. Ty det står också skrivet: Om någon slår dig på det ena kindbenet, vänd honom ock det andra till!

Han sjönk åter samman. Med sitt långa vita skägg, det yviga vita håret och den sammansjunkna lilla gestalten såg han ut som ”det gamla Året”, när han lämnade rummet.

Matematikern följde honom för att hjälpa honom på med ytterrocken, men han avböjde med ett kort:

— Nej!!!

Matematikern gick in till sig och stängde dörren om sig. Hans hustru hade brustit i gråt. Men gamla farmor satt stel och oberörd av denna bistra scen. När hon hörde den gamle snörmakaren slå tamburdörren igen efter sig sade hon endast:

— Om han ändå hade den ursäkten att han börjat bli barn på nytt. Men han har aldrig varit annat än ett barn. Det är ingen som anar vad man haft att dras med, sen man kom i hans hus.

Efter en stund återvände matematikern. Han hade ett sammanviket papper i handen.

— Jag har skrivit ett telegram till Per och bett honom komma medsamma. Du får ta det, Lars, och springa till telegrafen under första rasten i morron bitti.

— — —

Farbror Per hade svarat per omgående, att han skulle sätta sig på nedgående dagsnälltåget och alltså vara framme på kvällen. Nu satt man och väntade på honom. Matematikern hade gått ned till stationen för att möta. Kvällsbordet var dukat med ren duk, helgdagsporslinet, silvergafflarna, tekannan av tenn med handtag av glänsande svart ebenholts, silversaltkaren med blåa glas inuti och sockerskålen av silver i form av en grekisk urna. Från köket trängde doften av biffstek med lök och stekt potatis.

Farfar hade också infunnit sig, trots sin föresats att aldrig mer beträda sin son Carls tröskel. Matematikern hade nämligen gett efter för sin hustrus bevekande böner, tidigt på morgonen besökt den gamle och bett om förlåtelse för sina sårande yttranden kvällen innan. Den gamle hade lovat att komma på villkor, att han under inga omständigheter skulle behöva utsättas för obehaget att växla ett enda ord med Carl och samtidigt hade han förklarat att han likaledes under inga omständigheter ville deltaga i aftonmåltiden eller antaga ett eventuellt erbjudande av en cigarr.

Vad farbror Anders beträffar, var han fortfarande innestängd och sängliggande. Den gamle snörmakaren hade efter långt parlamenterande blivit insläppt i rummet, där han låg. Farbror Anders hade hela tiden vänt huvudet mot väggen, sagt sig varken kunna eller vilja se sin far eller någon annan mänska i ansiktet mer än sin trogna Hulda och förklarat att det var honom likgiltigt vad som hände eller skedde: han orkade inte mera. Allt detta hade han yttrat med knappast hörbar röst och, som sagt, med huvudet ständigt mot väggen. Han hade också bett den gamle om förlåtelse för all sorg han vållat honom under ett förspillt och onyttigt liv och bett honom framföra samma bön till alla de andra. Mera kunde han inte. Mesta tiden, farfar varit uppe hos honom, hade han legat tyst, alldeles orörlig. Men när farfar lät honom veta, att Per väntades till kvällen, ryckte han till som i rädsla och ångest och sade:

— Nej, nej, för guds skull, vad ni än gör, tag inte hit honom. Jag vill inte se honom! Jag vill inte tala med honom! Han är värre att tala med än själva Carl.

— Tyvärr, sade farfar, hade det luktat starkt om honom.

Farfar hade också förehållet Hulda det orättfärdiga och upprörande i att ge konjak åt en man, som inte bara blivit utstött ur nykterhetsorden utan också förskingrat kassan. Men Hulda, det beskedliga livet hade svarat, att om en stackars karl behövde en styrketår nån enda gång i sitt liv, så var det väl när han hade det så ställt som hennes stackars Anders hade det nu.

Ett slag på eftermiddagen hade de två herrarna från ”Väl gjort” varit uppe hos matematikern och haft ett långt samtal med honom, visat böcker och räkenskaper, orerat och stått i.

Och nu satt man och väntade på farbror Per, snörmakarens äldste son, om vilken hans gamle morfar Töpfer sagt, att han ”i honom ansåg ett outomordentlich goudlich barn, som inte behövde leshouvout”.