28

Så här, långt efteråt, med det djupare perspektivet, tiden och ingående reflexioner över familjen Lekholm skänkte, var det inte svårt att i farbror Pers egenart som personlighet och i den nya typ, han representerade i släkten, finna drag, som gjort sig kända inom den förut eller framträtt samtidigt med hans.

Han var tvillingbror till den olyckliga faster Charlotte, och innanför hans dubbelknäppta svarta bonjour brann det något av samma mörka eld, som under åratal dolt sig bakom hennes efter sista Köpenhamnsmodet sydda klänningsliv. Hetsigheten, intensiteten hade han ärvt av snörmakaren, den tyska innerligheten däremot var fältskärns. Av honom hade han väl också fått det religiösa sinnelaget. Och detta hade redan under hans tidigaste barndom ytterligare stärkts och utvecklats genom intimiteten med den gamle swedenborgaren, vegetarianen, rusdryckshataren och renlevnadspredikanten. Från mödernet hade han också sitt musiksinne. Han spelade varje morgon och kväll två psalmer på sin kammarorgel. I fråga om all annan, världslig musik, intog han en fördömande ståndpunkt.

Att han blivit waldenströmmare, berodde väl närmast på en tillfällighet. Det är knappast troligt att den store lärofaderns från statskyrkan avvikande upp­ fattning i fråga om Försoningsläran spelat någon utslagsgivande roll vid hans val. Teologiska hårklyverier voro antagligen hans natur främmande likaväl som intellektuella intressen överhuvudtaget.

Förhållandet var helt enkelt det, att han som gesäll lämnat sin fädernestad och gett sig av norr ut. Omständigheterna hade låtit honom hamna hos en snickare i en liten stad, där waldenströmmarna just då bildade en ung och livaktig friförsamling, till vilken hans nye mästare anslutit sig. Men det är också antagligt, att om ödet placerat honom i ett samhälle, där baptister eller metodister utvecklat ett lika brinnande trosliv, han skulle ha slutit sig till en av dessa rörelser.

Ty för honom betydde intensiteten och innerligheten allt. Hade han funnit dessa egenskaper inom statskyrkan skulle han helt säkert aldrig ha dömt den så hårt som han kom att göra: som det verkliga, det djupa religiösa livets största fiende.

I sin borgerliga och timliga gärning följdes han av en välsignelse, som ständigt borde ha låtit honom förnimma Guds synnerliga välbehag med hans handel och vandel. Redan vid denna tid hade han sedan många år tillbaka övertagit sin mästares verkstad och ej obetydligt utvidgat den. Han sysselsatte bortemot ett tjugutal arbetare, alla tillhörande samma samfund som han själv. Hans omutliga hederlighet, själva den pondus, som utstrålade från hans person, det klara och lugna omdöme, han utvecklade i sin syn på alla världsliga ting, hade dessutom redan tidigt fäst inte bara trosfrändernas utan också övriga medborgares blickar på honom och vid jämförelsevis unga år fört honom in i det kommunala livet som medlem av stadsfullmäktige.

Den välsignelse som lyste över hans borgerliga gärning motsvarades emellertid ej av någon inre frid. Han var en av dessa mänskor, vilka instinktivt inge en känsla av en ständig och understundom häftig inre strid. Vari denna strid bestod, vad den gällde, på vilket plan den utkämpades och med vilka vapen den utfördes — därom visste ingen. Jo, kanske en: P. P. Waldenström själv, vilkens nära vän han med åren blev. Men ingen annan. Man endast kände och visste, lika säkert som om han biktat sitt innersta hjärta för en: den mannen är en i grunden olycklig mänska. Innanför den mannens dubbelradiga, evigt tillknäppta svarta bonjour föres en kamp på liv och död.

En anledning kunde visserligen tänkas till hans ofrid. Han hade vid tidiga år ingått äktenskap med en ung troende kvinna. Äktenskapet förblev emellertid barnlöst. Två gånger hade hans hustru befunnit sig i välsignat tillstånd och båda gångerna hade barnet dött, det första redan vid födseln, det andra i scharlakansfeber vid tre års ålder. Under trycket av denna Guds straffdom hade hustruns själ tagit skada. Hon marterades av en ständig ångest, som tidvis till och med omtöcknade hennes förstånd och kom henne att känna det som om hennes bröst förvandlats till en kittel, där hennes stackars hjärta kokades till föda åt svarta dödsfåglar, som flaxade för hennes ögon om nätterna i mörkret.

Det var inte ofta farbror Per besökte sin fädernestad. Redan som barn, då han vid den gamle fältskärns död flyttat hem till föräldrarna, hade han varit en främling i syskonkretsen, gått ensam, utan lekkamrater, behållande för sig själv de hemligheter han ruvade på. Hans religiösa tro hade gjort honom ännu mera främmande för de närmaste. Han var dem en gåta, som ingav dem respekt på grund av sin olöslighet och den sorgset allvarliga värdighet, som redan tidigt präglade hans uppträdande. Den gamle snörmakaren ogillade honom högt och rent i flera avseenden. Dels var det hans ogudaktiga sekterism, i synnerhet intagandet av Herrans heliga nattvard ”i ett vanligt förmak eller vilken missionslada som helst”. Vidare fördömde snörmakaren på det häftigaste sonen Pers sätt att förvalta sina jordiska ägodelar. Det föreföll nämligen som om farbror Per på allt vis sökte motarbeta eller neutralisera sin egen timliga välfärd, som om han på fullt allvar uppställt som ledande princip för sitt praktiska liv Kristi bud att ej samla i ladorna, att ej hopa skatter, dem rost och mal förtära. Ett dylikt förfaringssätt kunde, enligt den gamle snörmakarens uppfattning, haft sitt berättigande på Kristi tid, men knappast i våra dagar, då, för att citera den gamles egna ord: ”bankräntan var så hög”. Vad han innerst inne menade med detta dunkla tal och i vilket samband han ställde det med olämpligheten att ej samla i ladorna är svårt att rätt förstå. Men snörmakaren hade ju aldrig varit varken de klara tankarnas eller den ekonomiska klarsynthetens man. Faktum är, att farbror Per skänkte så gott som allt, han inte ansåg sig behöva för familjens enkla uppehälle till ”rörelsen”. Hans lilla hem var dessutom en avgiftsfri gästgivargård för resande predikanter, trosbröder och trossystrar.

Gamla fru Lekholm å sin sida sörjde över hans uppfattning om den världsliga musiken som ett djävulens bländverk, med vilken denna potentat snärjde mänskorna i synd. Faster Charlotte betraktade honom helt enkelt som en hycklare. Hon visste vad karlarna gick för.

Musikern darrade i ridbyxorna för hans upphöjda sedliga allvar och matematikern slutligen kunde inte förstå, ”hur en mänska med ett så odisputabelt gott huvud och en så klar och objektiv blick på saker och ting kunde vara så ologisk, att han för ett enda ögonblick trodde på Guds allvisa godhet i en värld sådan som den, i vilken vi tyvärr voro hänvisade att leva”.

All denna kritik förstummades emellertid de gånger, farbror Per besökte sitt föräldrahem, vanligen i förbindelse med ett missionsmöte eller i anledning av brodern Anders’ eskapader. Han förde nämligen med sig en alldeles särskild stämning som doktor Holmes alltid förband med känslan av långfredag, ett tungt och skuldmedvetet allvar. Barnen Lekholm voro icke de enda, som kände tyngden av hans närvaro. Det var som om också de äldre i släkten plågats av ett behov att städa upp i sitt inre före hans ankomst.

Och nu skulle han komma ...

Han var lång och mager. Och han såg ännu längre och magrare ut i sin igenknäppta bonjour. Han hade ett blekt slätrakat ansikte, en hög vit panna, en smal, hård mun och ett par grå ögon, med en egendomlig, man skulle kunna säga mild och sorgsen skärpa. Det var en blick, som i all sin förlåtande mildhet förkrossade och förintade, en långfredagsblick, som obarmhärtigt ställde ens eget lilla lumpna liv mot bakgrunden av det kors, på vilket mänskornas son blödde och led och dog.

Och nu skulle den mannen tala med farbror Anders ...

Det fanns, åtminstone hos de två äldsta pojkarna Lekholm, endast en tanke i anledning av hans besök. Och det var den: Stackars farbror Anders. Meningen var, att han omedelbart efter kvällsvarden skulle gå upp till brodern musikern och ha ett samtal med honom i enrum. Den gamle snörmakaren hade framhållit för farbror Anders under ett förnyat besök nödvändigheten av att Per fick komma till tals med honom. Och han hade slutligen lovat att ta emot honom.

Vad skulle farbror Per säga till honom? Han blev aldrig vred som matematikern, brusade aldrig ut, använde aldrig ett hårt ord, förgick sig aldrig. Han var heller aldrig salvelsefull, sökte aldrig spilla religionens krut på döda hökar, hade aldrig ens med ett ord sökt värva några proselyter bland sina närmaste. Strängt taget var han fruktansvärdast, när han ingenting yttrade alls, endast med sin blick visade den enda väg, en mänska har att vandra, den ångestblödande Golgatavandring, man måste fullborda.

Det var så han skulle se på farbror Anders, farbror Anders, som brutit sitt nykterhetslöfte, som under år levat i skenhelighet och lögn och som nu till och med såg fängelsets portar öppna sig. Stackars farbror Anders. Om en timma eller så skulle han möta honom. Tåget norr ifrån hade redan kommit. När som helst kunde man höra matematikerns och farbror Pers röster i tamburen ...

Det var medan man väntade på dem som det plötsligt ringde på tamburklockan, länge, hårt. I detta ögonblick av spänning fanns det egendomligt nog ingen, som förvånade sig över att matematikern ej öppnade själv med sin tamburnyckel. I stället reste sig alla upp från sina stolar i förmaket, där de suttit tysta och gingo ut i tamburen för att taga emot den resande. Då de kommo ut hade jungfrun redan öppnat dörren och där, på tröskeln ut till yttre förstugan, stod Hulda Lekholm, utan hatt, med håret i vild oordning och en schal kastad över axlarna ...

— Han har skurit halsen av sig, sade hon.