29

Det visade sig att i farbror Anders’ fattiga kvarlåtenskap fanns en sorgmarsch, fullt instrumenterad och färdig. Den var tillägnad hans gamla regemente. Jeftas dotter hade han däremot aldrig hunnit fullborda.

Anders Lekholms sorgmarsch kom emellertid ej att utföras vid hans begravning. Inga högtidligheter fingo hållas vid hans likbegängelse, inga kyrkklockor fingo ringa hans själ till ro, inga böner läsas över hans stoft, ingen procession följa honom ned till stationen, där den enkla kistan placerades i en godsfinka för att enligt gällande lagar och bestämmelser fraktas till anatomiska institutionen i Lund.

Men Anders Lekholms sorgmarsch levde. Den kom visserligen icke, som han själv så många gånger hotat med, att distansera Chopins. Den flög aldrig över världen, icke ens över hans eget fädernesland. Men den blev i alla fall hans hemstads och hans regementes sorgmarsch.

Och vid dess toner fördes under årens lopp mången militär, hög och låg, och mången borgare till den sista vilan.