30

Ett par dagar före jul samma år farbror Anders, mitt under brinnande regementsmöte, lämnat det jordiska, inträffade en händelse, som kastade ett förväntansfullt ljus över en helg, som eljest ingenting annat ställde i utsikt än den sinnenas grå skymning, i vilken de dystra minnena sticka upp och växa som svampar.

Farbror Fredrik kom oväntat hem från Amerika!

— — —

Det var ingen av barnen Lekholm, som hittills sett honom i levande livet. Under en stor del av deras uppväxtår hade han icke desto mindre spelat en på sätt och vis större och framför allt långvarigare hjälteroll i deras fantasi än till och med själva farbror Anders.

Den roll farbror Fredrik spelat i deras barndoms och pojkårs utveckling kunde närmast beskrivas så, att han tog vid, där farbror Anders slutade. Han hade på ett naturligt och självskrivet sätt kommit att intaga den plats i deras inbillningsvärld, som musikern lämnat sorgligt tom efter sig, då han från idol och uppenbarelse ur högre och romantiskt praktfulla rymder skrumpnat till verklighetens skröpliga proportioner.

Vad farbror Fredrik var nu eller var han vistades fanns det ingen i släkten som hade en aning om. Men en gång i tiden hade han, enligt de äldres påstående, varit allt det, en pojkes hjärna och en pojkes längtan förkroppsligar i manlighetens, dådlustens och äventyrets gestalt: han hade varit både cowboy och guldgrävare.

Det fanns på divanbordet hemma i den gamle snörmakarens förmak ett rödplyschpärmat album, till vilket pojkarna Lekholm i tur och ordning, med ett par års mellanrum, vallfärdade som till en helig ort. I detta album, på tredje sidan högst upp till vänster, satt nämligen farbror Fredriks porträtt. Bilden motsvarade visserligen på intet sätt den föreställning de med ledning av indianböckerna gjort sig av en vit hjälte i strid med skalpsvultna indianer. Det var ett av dessa bleknade porträtt från början eller mitten av sjuttiotalet, och det framställde en ung man med polisonger och i retuscheringen starkt svärtade mustascher sittande på en högryggad, smal salongsstol, iklädd svart bonjour, smala ljusa benkläder och promenadkäpp. Bredvid honom, på en guéridon, låg en hög svart hatt och vid hans fötter satt en mops i papier maché med huvudet en smula på sned och pannan i djupa rynkor, liksom aktningsfullt och uppmärksamt sökande vidden och djupet av de visdomsord, som föllo från husbondens läppar.

Men långtifrån att verka fullkomligt avkylande på en äventyrshet och blodbadande pojkfantasi fyllde detta gamla bleknade ”visitkortsphotographie” dem med undran över det sagolika i att en så utstyrd person samtidigt kunde vara en hjälte, som iklädd vidskyggad hatt och rikt silversmidda läderbyxor svängde lasson över Vilda västerns buffelhjordar eller i veckor och månader vandrade de oländigaste och farofylldaste stigar på jakt efter det röda guldet. Dualismen mellan bilden i albumet och den levande underbara verkligheten gjorde endast farbror Fredrik till en hjälte av så fantastiska mått, att man måste vända sig till farfar själv för att få bekräftelse på fenomenet.

Och den bekräftelsen lämnade den gamle snörmakaren med största beredvillighet. Han strök undan knävelbåren:

— Vad säger du, pojke? Om det är sant att Fredrik ser ut så som han gör på porträttet och ändå kan vara hjälte, cowboy och guldgrävare? Fan min själ, pojke, vad menar du? Varför skulle han inte kunna vara en hjälte, fastän han är klädd som vanligt folk brukar vara om söndagarna. Hur brukar jag se ut om söndagarna, när jag går i kyrkan? Fan min själ, pojke, du vet inte vad du talar om! Eller när jag sitter i vävstolen med glasögonen på näsan? Tror du inte att jag fördenskull kan ha varit med i affären vid Kolding? Eller vad menar du?

Och så fick den frågvise sonsonen affären vid Kolding till livs ...

Det fanns emellertid i farbror Fredriks liv också en annan dualism, fullt ut lika ofattlig som den mellan gentlemannen i albumet och guldgrävaren-cowboyenindiandödaren. Det framgick nämligen av de äldres tal, att farbror Fredriks ungdom delats mellan två för en pojkhjärna så oförenliga yrken som sjömannens och trädgårdsmästarens.

I likhet med sin äldre bror Carl, matematikern, hade han i tidens fullbordan gått till sjöss. Han hade blivit borta ett par år, kommit tillbaka hem, gått i trädgårdsmästarelära hos handelsgartner Söderquist, stannat några år, gett sig av på nytt, kommit tillbaka igen, arrenderat en trädgård och gift sig. Till sist hade det alltså sett ut som om också denna oroliga ande skulle finna ro och stadga. Men så, plötsligt, for fan i honom igen, med vilket uttryck den gamle snörmakaren brukade beteckna farbror Fredriks vandrarlängtan. Han hade läst i tidningarna om nya guldfynd någonstans i Amerika, och inskeppade sig med sin hustru och sin halvårsgamle son. Hans hustru dog på överresan, syddes in i ett segel och sänktes i Oceanens djup. Några dagar efter följde gossebarnet sin mor. Och ensam landsteg farbror Fredrik för tredje gången på Amerikas jord.

Under några år hade han låtit höra av sig. Än grävde han guld, än hade han plats på präriens rancher, än arbetade han som trädgårdsmästare i Kalifornien.

Och så blev det tyst från honom, alldeles tyst. Endast då och då, vid de stora årshögtiderna, då Lekholmarna samlades i en tvungen endräkts helgdagsfrid, talades det om honom, hans oroliga själ, hans äventyrslystnad, hans guldtörst, hans längtan till trädgårdsmästarelugnet och hans otroligt lättsinniga, hart när brottsliga optimism: det tycks ha framgått av hans brev hem, att han alla motgångar till trots var övertygad om, att han en gång skulle bli en mäkta rik man och återvända i ära och härlighet till sina fäders stad.

— Stackars Fredrik, brukade gamla fru Augusta Lekholm vid sådana tillfällen säga: det blev som det kunde med äran och härligheten. Men en snäll och beskedlig pojke var han i grund och botten.

— Det var en dummerjöns som pojke, svarade snörmakaren, och en dummerjöns förblir han så länge han lever, såvida han inte redan är död. Fast jag tycker då, att han kunde skriva hem och tala om hur han har det.

Gamla fru Lekholm gav sin dåraktige man en vass blick:

— Är han död, kan han väl inte skriva och tala om hur han har det, stackarn?

Snörmakaren slog näven i bordet:

— Jag sa inte att han var död. Jag sa om han var död.

— Ja, men det är ju också vad jag säger att du sa. Om han är död så kan han väl inte skriva — — —

Matematikern ryckte på axlarna och avbröt tvisten:

— Död eller levande så får man väl i alla fall säga det om honom, att han var en obotlig fantast och fullkomligt renons på den allra minsta förmåga att beräkna och kalkylera. Men det är ju hans sak. Och den har han väl själv fått lida för, stackars sate. Men brottsligt var det av honom att ta hustru och ett litet barn med sig på ett sådant äventyr.

Till någon ära och härlighet tyckes han ej ha kom­ mit. Åren gingo. Ej en rad eller ett enda ord från honom ...

Förrän nu, många år efter, några dar före jul, då man sedan länge trott honom död, ett telegram anlände till den gamle snörmakaren:

”Kommer i morgon med kvällståget. Fredrik.”

— — —

Allt vad Lekholmskt hette i staden var, med undantag av gamla fru Lekholm och matematikerns hustru, nere vid stationen och mötte honom. Släkten hade de sista månaderna undergått en betydlig reduktion. Inte bara det att faster Charlotte och farbror Anders voro borta, var och en på sitt sätt. Också Hulda och alla hennes barn hade lämnat fädernestaden. I ett familjeråd dagen efter farbror Anders’ begravning hade det nämligen beslutats, att musikerns efterlevande skulle flytta till den stad, där farbror Per hade sin framgångsrika verksamhet. Han skulle kunna skaffa Hulda så mycket arbete, hon kunde utföra. Han sysselsatte många kvinnliga händer ute i staden med saker och ting, som ej behövde utföras på verkstaden. Och barnen hade också behov av en strängare tillsyn än den, som matematikern kunde åta sig, upptagen som han var från morgon till kväll och med fyra egna pojkar på handen. Både Augusta och Hulda kunde han skaffa anställning omedelbart, Augusta i sin egen affär och Hulda i en missionsbokhandel, han såväl rent ideellt som ekonomiskt var intresserad i. De två äldsta pojkarna skulle få anställning på hans verkstad. De två yngre, Gunnar och Bertil skulle fortsätta folkskolan. Hela familjen hade han tänkt inhysa i en trerumslägenhet, som han visste stod ledig för omedelbar inflyttning.

Både snörmakaren, hans hustru och matematikern hade funnit förslaget synnerligen välbetänkt. Den gamle snörmakaren hade till och med, lätt entusiasmerad som han var, funnit det till den grad tilltalande, att han uttryckte en önskan att själv flytta sina penater till sin äldste sons stad, för att åldras och dö fjärran från platsen för familjetragedier och personliga nederlag. Och innan han ingick i den eviga vilan kunde han ju förfärdiga lite snörmakarearbeten för sin sons möbelfabrik.

För en gångs skull — kanske för första gången sedan dåvarande snörmakaregesällan Pehr Anders Lekholm friade till mamsell Augusta Töpfer — visade det sig att hon delade hans åsikt. Också hon önskade ingenting högre än att få lämna denna stad, som i nära nog en hel kvinnoålder ingenting annat varit för henne än en förödmjukelsernas och sorgernas jämmerdal.

Och strax efter nyår skulle de flytta.

Det var alltså endast snörmakaren, matematikern och hans fyra söner, som infunnit sig vid stationen för att mottaga den långväga och fantastiske resanden. De hade, då tåget stannade, gått fram till en tredjeklasskupé för att hälsa honom välkommen och hjälpa honom med bagaget. Men ingen farbror Fredrik syntes till. Vagnen tömdes på resande. Matematikern steg själv upp i den för att övertyga sig om, att brodern inte satt kvar där inne. Han hoppade ned på plattformen igen, ryckte på axlarna och valkade nervöst bussen. Den gamle snörmakaren strök förlägen upp sina slokande knävelbårar, då — — — då — — —

Från den plats, där förstaklassvagnen brukade stanna, kom en lång, mager herre med ett fårat, av solen brunstekt indianansikte under en vidskyggig hatt, en martialisk mustasch, och i en dräkt, vars like matematikerns söner ännu ej skådat: en kavajkostym med atletiskt breda uppstoppade axlar, vida benkläder, silkesskjorta i grälla ränder och nya, ankfotsgula bulldoggsskor. De visste inte vad som mest imponerade på dem i denna elegans. Men kanske var det ändock skorna, som togo priset i denna ytterst hårda tävlan. Gula skor voro en sällsynthet av allra högsta raffinemang, hittills buren i staden endast av ett par för sina dåliga affärer och sin extravaganta klädsel berömda löjtnanter, och vad formen på farbror Fredriks skor beträffar, hade den ännu aldrig varit sedd i något av stadens skomakerifönster. Det fanns en brist i hans klädsel. Den upptäcktes först senare av den gamle snörmakaren, som efter att ha omfamnat honom sade: ”Var har du din överrock?” Det framgick av svaret, att farbror Fredrik var till den grad härdad mot regn och köld och storm, att han aldrig använde sig av ett sådant plagg.

Farbror Fredrik tog sina brorsöner i hand, en efter en, och förhörde sig om deras namn och ålder. Det var en stor svartbrunbränd näve, hård, grov och valkig, med jordens mylla ingrodd i skinnet.

— Var har du dina saker? frågade matematikern.

Farbror Fredrik gav en knyck på nacken bort mot Stadshotellets vaktmästare, som stod med slokande axlar under tyngden av tre stora gula läderväskor, som han släpade mot utgången.

— Well, där, svarade han.

— Bor du inte hemma hos mig då, frågade matematikern och rynkade pannan.

— Well, svarade farbror Fredrik, bäst att inte distörba, jag menar bäst att inte störa er. Jag bor på hotellet. Mindre trubbel på det sättet för koinnfåkset.

Den gamle snörmakaren strök åter sina knävelbårar och såg missbelåten ut. Det där med ytterrocken tilltalade honom inte. En ytterrock skulle en välklädd herre ha, även om han inte behövde den för kylans skull. Och så var det också språket:

— Fan min själ, mumlade han, du talar så man har svårt att begripa dig!

Sönerna Lekholm skickades omedelbart hem till sin mor för att underrätta henne om att alla de anstalter hon vidtagit för att utrymma ett av pojkarnas rum och överlåta det åt farbror Fredrik varit onödiga. Han skulle bo på hotellet. Matematikern och snörmakaren hade följt honom dit och så fort han installerat sig skulle de tre herrarna infinna sig till kvällsvarden.

— — —

Vad nu särskilt doktor Holmes beträffar kom farbror Fredriks besök i hemlandet att medföra en definitiv, för hela hans kommande liv bestående förändring.

Han gick vid den tiden i sjätte nedre. Det var visserligen många år sedan han låtit Sven och Tage handskas med indianböckerna som de ville. Också Åbergarnas hjältedater hade för några terminer sedan upphört att sätta hans hjärta i brand. Han hade redan luktat på Strindberg och Geijerstam. Men det fanns ännu inom honom vida fält, som ingenting annat törstade efter än det romantiska äventyrets befruktande stormregn. Hans innersta väsen hade ännu ej gett avkall på hoppet om att det liv, som väntade honom, skulle bli underbart som sagan, brokigt och dådfyllt som sägnen. Strindbergs Tschandala hade gjort honom bokstavligen fysiskt illamående och Erik Grane hade skänkt honom en hemlig njutnings äckliga skamkänsla. Hela hans själ törstade ännu efter det handlingskraftiga, den vida världens tumult, det i bildlig mening sabelskramlande, glänsande, lysande, sporrklirrande, panachesvajande.

Och så uppträdde farbror Fredrik på hans fantasivärlds för tillfället tomma arena, mannen, som genomlevat just det, hans själ törstade efter: äventyret, faran, ovissheten ...

Han hade inte kunnat sova den natten telegrammet kom. Det brusade och stormade inom honom. Han undrade hur länge farbror Fredrik tänkte stanna. Han undrade om han skulle be honom att få följa med tillbaka, att få dela hans hårda och rika liv, lämna denna småstadshåla för alltid, läxplugget, betygen, Erik Graneuniversitetet, detta trista och grå liv, som enligt dagens litteraturheroer var det enda som väntade ...

Och så kom farbror Fredrik ...

Det var inte bara det, att han redan dagen efter sin ankomst gick till skräddaren och beställde en vinterrock för att skydda sig mot en termometer, som inte stod mer än ett par grader under noll. Han visade sig i allt, inte bara som den mest vardagliga man doktor Holmes träffat: i den växande desillusionens obarmhärtiga ljus kom han att stå för honom som den personifierade andliga torftigheten. Han gjorde honom därvidlag säkerligen en smula orätt, hur stor blev han aldrig senare i tillfälle att konstatera. Men ju tydligare han såg, att guldet på farbror Fredriks rustning ingenting annat var än papper, ju grymmare blev han i sitt avklädningsraseri.

Den första veckan uppträdde han som farbror Fredriks trogne slav. Farbror Fredrik hade anlänt dagen innan höstterminen slutade och doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, hade alltså tillfälle att ställa all sin tid till hans förfogande. Han uppvaktade honom redan tidigt på mornarna, knackade skyggt på dörren till hans hotellrum och bevistade hans levé, följde honom efter frukosten ut på promenader i staden och dess omgivningar med tusen frågor på läpparna om det liv, som varit hans.

Och så visade det sig, att denne man intet annat intresse hade än att gå omkring och snoka på gamla gårdar, se sig omkring uppåt husväggarna och vända tillbaka igen ut på gatan under orden:

— Här har jag gjort mycke nojs.

Och så nästa hus och nästa gård och nästa anmärkning:

— Här har jag också gjort mycke nojs.

Till och med tjusningen i hans amerikanska brytning förminskades efter några dar.

Det var likadant hemma vid måltiderna och på kvällarna. Han satt och sög på sin pipa. Och plötsligt kunde han fråga matematikern:

— Hör du, jag kommer att tänka på den där Axel Berggren. Han var lekkamrat med mig. Hur gick det för honom i livet?

— Han är död.

— Jaså, han är död. Well, det är kanske det bästa det, när allt kommer omkring. Fast man vet ju aldrig vad som kan komma efter. Det är så svårt nuförtiden. Det finns så många läror. Man vet inte vad man ska tro. De gamle hade det better. De hade bibeln att sticka sig till.

Och så blev det åter en lång tystnad, medan han sög på sin snugga, till dess ett nytt namn från barndomen dök upp i hans tröga minne.

Men om sina egna erfarenheter och upplevelser inte ett ord! Och vad allt måste inte den mannen ha upplevat under sitt bisarra och romantiska liv som guldgrävare: plötsliga rikedomar, slöseri, grusade förhoppningar, revolveruppträden, slagsmål, dråp, livet i egna händer, en förmögenhet på ett enda bud i poker, sidenklädda skökor, fattigdom, svält ... Men om allt detta inte ett ord!

I stället vände han sig till matematikern:

— Hör du, Carl, det fanns på min tid en flicka som hette Julia Persson. Kommer du ihåg henne?

— Jo då! Hon blev gift med en extralärare och bor i Strängnäs nu, där han är adjunkt.

Farbror Fredrik sög länge på sin pipa:

— Jaså, hon blev gift ...

— Jag vill minnas du gick och slog för henne en gång i tiden, sade matematikern.

Farbror Fredrik skakade på huvudet:

— Well, gjorde jag? Det var nog inte så farligt med den saken. Jag har inte varit så mycke för flickor i mitt liv.

— Du har aldrig tänkt på att gifta dig, sen du blev änkling?

En lång skakning på farbror Fredriks huvud:

— Well, i mitt liv har det inte varit plats för kvinnor.

Men om detta liv, vad det varit ämnat att bli och i verkligheten blivit — inte ett ord. Hade han offrat allt för en idé och i så fall vilken? Och hade han lyckats eller misslyckats? Ämnade han slå sig till ro i hemlandet eller befann han sig fortfarande på jakt efter lyckan i den form han alltid sökt den? Men också härvidlag den fullkomligaste tystlåtenhet. Matematikern hade flera gånger uttryckt sin förvåning över hans tystnad i denna punkt. Hans resgepäck gav härvidlag lika liten ledtråd för gissningar som det faktum att han kommit i första klass.

Han stannade i sin fädernestad till några dagar efter nyår, då han skulle följa sina gamla föräldrar upp till farbror Pers stad. Kvällen förut sutto han, den gamle snörmakaren och matematikern inne i den senares rum efter kvällsvarden. Gamla fru Lekholm var trött. Hon hade redan gått till vila. Matematikerns hustru sysslade med hushållsbestyr. Men hans pojkar sutto eller hängde — allt efter sin ålder — på stolar i matematikerns rum för att lyssna till det tröga samtalet. Till sist reste sig matematikern upp, gick fram till kakelugnen och blev stående med ryggen mot den och armarna i kors över bröstet:

— Nå, Fredrik, när du har hälsat på bror Per, var tänker du göra av dig sen?

Fredrik tog pipan ur mun:

— Well, jag reser väl upp till Stockholm ett slag. Jag har ju aldrig sett den stan. Och sen ... Well, när jag köpte biljetten hem, hade jag tänkt slå mig ner härhemma för alltid. Jag börjar ju komma upp i åren. Men det finns väl ingen annan råd än att ge sig tillbaka igen.

— Du trivs inte? Du har varit borta för länge?

Farbror Fredrik strök sin mustasch:

— Well, det är inte precis det. Jag kan trivas på det hela taget var som helst. I Klondyke eller Kalifornien eller New Mexico. Och Sverge också för den delen. Men det är något annat, som jag har kommit underfund med den här tiden. Well, jag har hela mitt liv haft en förbannad otur. Lite skrapade jag ju ihop på guldgräveriet. Så blev jag trädgårdsmästare nere i New Mexico. Det gick bra. Slog mig samman med en dutch, en tysk vill säga. Men så kom rushen till Klondyke. Well, jag sålde ut till dutchen, tysken vill säga. For dit. Samma bad luck, otur vill säga. Det var att börja på nytt som trädgårdsmästare. Det gick better och better. Jag hade det rätt så carefritt och vidgade ut min plant. Men det var ju inte vad jag tänkt mig från början. Och inte sen heller, för den delen. Well, för ett halvår sen kom det en vacker dag en man upp till mig där jag stod i min plant och ville köpa den och landet, jag hade köpt omkring för att enlardja planten. Och han bjöd mig en summa så jag trodde karlen var stark madd, galen vill säga. Jag skrattade honom upp i ansiktet. Well, mer som ett djåk sa jag: ”allright, you take it!” Mannen hade till och med kontraktet på fickan och det skrevs under på momangen. Och innan inken, bläcket vill säga, hade hunnit bli torr på det förbannade kontraktet sa han: ”That was a good joke!” Och så sa han: ”My son, do you know there is oil on your land, just outside your plant! Oil for about halv a million greenbacks.” Han menade att det fanns olja på mitt land utanför planten för en halv million dollars.

Farbror Fredrik sög långsamt på sin pipa:

— Well, du förstår, Carl, att jag blev förbannad. Det bråk mig: hela mitt liv hade jag varit running efter guld. Visst hade jag hört och läst om olja. Men ser du, Carl, jag hade aldrig tänkt olja. Du förstår vad jag menar. Jag hade bara tänkt guld, men inte olja. Olja hade inte tagit min fancy, som man säger där över. Och så gick jag och trottade på min plant med en halv million olja innanför wiren. Gick omkring i mitt job utan att ett enda moment tänka olja i stället för guld. Och så gjorde jag upp min mind och reste. Broken down, förbannad vill säga. Jag tänkte slå mig till ro härhemma. Pengar har jag ju så jag kan ha det carefritt för resten av mitt liv. Men nu har jag börjat tänka olja, jag med. Och det vore väl själva fan — — —

Han bet i snuggskaftet, så det gnisslade:

— Well, när jag varit upp till Stockholm, så krossar jag väl över en gång till. Det blir ingen ro och rast förr.

Det blev tyst en lång stund. Matematikerns valkning av bussen förrådde hans otålighet över denna bror, som endast förmått att i sin hjärna hysa en enda tanke åt gången.

— Tja, sade han, käre bror Fredrik, det där förstår jag mig inte på och kan alltså inte råda dig heller.

Farbror Fredrik såg på honom:

— Well! Råda mig! Jag har alltid rått mig själv. Men det är en annan sak, jag gått här och tänkt på sen första kvällen, då vi män satt ensamma och ni talade om Anders suisejd, självmord vill säga. Hade jag vetat, hur han hade det och allt trubbel han var i, hade jag ju kunnat hjälpa honom. Om jag varit här i stan. Jag hade bara skickat upp pengarna.

Det blev alldeles tyst, en lång, tung, pinsam tystnad.

Men plötsligt, utan att någon egentligen visste, hur det gått till — till den grad hade var och en varit för­ sjunken i djupa tankar över hans ord — plötsligt hade den gamle snörmakaren rusat fram mot Karls far. Med båda händerna hade han gripit honom i kragen och skakade honom fram och tillbaka, fram och tillbaka.

— Brodermördare, det är vad du är! Brodermördare, det är vad ni är, både du och Per.

Karl Lekholms far, som ärvt sin mors statur och var mer än huvudet högre än sin gamle far, stod alldeles stilla och lät honom skaka sig fram och tillbaka. Det enda han sade var:

— Pojkar, försvinn härifrån!

Och Karl och hans bröder lomade tysta i rad ut ur rummet.

Det var först många, många år senare, som doktor Holmes, under sitt sysslande med släktens öden kom att se denna pinsamma scen i dess verkliga belysning, och inse riktigheten i den slutsats, till vilken farbror Fredrik med sitt tröga ingenium efter en hel julhelgs funderingar kommit. Ty med den kännedom doktor Holmes då ansåg sig ha vunnit angående farbror Anders’ psyke och karaktär, var det inte oantagligt, att musikern ej skulle ha berövat sig livet, om farbror Fredrik — eller någon annan — skänkt honom den försnillade penningsumman utan att samtidigt insistera på ett personligt sammanträffande.

— — —

Morgonen efter följde matematikerns familj den gamle snörmakaren, farmor och farbror Fredrik till tåget. Snörmakaren grät. Nu, i sista stund, ångrade han sitt beslut att lämna sina fäders stad, där Lekholmar i flera generationer utövat sitt vällovliga yrke. Men gamla farmor, i ny kapotthatt och ny rundskuren svart kappa med skinn kring halsen, tog ett värdigt farväl av de vänner, som kommit ned till tåget. Farbror Fredrik var oberörd.

Och så saluterade stationsinspektoren — som varit klasskamrat med Fredrik — dem alla tre med sin flagga, satte visselpipan till munnen och blåste av ...

Men vad doktor Holmes beträffar kom farbror Fredriks besök, som förut nämnt, att betyda en vändpunkt i hans liv. Medvetet och omedvetet sysselsatte sig hans väsen ständigt med de lärdomar, han vunnit denna jul. Och några år efter, i sjunde nedre, utkristalliserade sig dessa lärdomar i en svensk uppsats, som behandlade hjältedyrkan och den inverkan, hjältars höga exempel kunna få på mänskligheten i gemen. I denna uppsats förfäktade den unge gymnasisten i ett lyriskt och flamboyant språk den uppfattningen, att hjälten i grund och botten var en högst vanlig och alldaglig företeelse, som genom ödets nyck, tillfälligheternas spel, den egna själens oro eller med berått mod kommit att i en ovanlig situation utföra handlingar, som i denna situation voro fullkomligt naturliga. Hjälte blev denne alldaglige man endast på grund av avståndet, i deras ögon, som aldrig varit vittne till dylika händelser.

Uppsatsen gav på lärorummet anledning till en längre diskussion mellan lektorn i modersmålet och gymnasisten Lekholm. Och vid denna drog den senare ovedersägligen det kortaste strået, dels på grund av bristande dialektisk förmåga, dels av den enkla anledningen att han hade orätt.

Vad farbror Fredrik å sin sida beträffar, återvände han till Amerika för att förverkliga sin tanke i olja. Han tog därvid farbror Anders’ två äldsta söner, Anders och Henrik, med sig till det främmande landet med de rika möjligheterna ...