31

Det såg, efter farbror Anders’ död, ut som om den Högste i sitt allvisa råd givit sina sändebud befallning att hålla sina straffande händer fjärran från hans trogna tjänare snörmakare Lekholm och allt hans hus. Ja, att döma av de välsignelsens rika skördar, dessa år buro, var det till och med som om Han, den Allsmäktige, funnit, att han gått alltför hårt fram med det, som Lekholmskt var, och som ersättning för lidna oförrätter med särskild omsorg tillsett, att hans nådes sol lyste över den gamle snörmakaren och hans släkt.

Det var åtminstone så den gamle själv tolkade den djupa innebörden i alla de håvor, som likt manna från himlen ymnigt regnade över hans båda söner Per och Carl.

Det var med ingenting mindre än ett under, som lyckan, efter många år, åter steg över det Lekholmska husets tröskel. Farbror Pers hustru, som under närmare tjugu år burit på ofruktsamhetens förbannelse, skänkte honom nämligen nu, just innan hon skulle stiga över gränsen till den sinande kvinnans långa ålderdom, tvenne barn.

Först föddes honom en son. Lektor Waldenström själv reste enkom ned från riksdagen för att döpa gossebarnet i missionshuset, till trängsel fyllt icke blott av trosfränder utan också av många andra invånare i staden, som med sin närvaro ville visa den aktade och avhållne mannen sin glädje över den oväntade lycka, som vederfarits honom.

Sonen erhöll i dopet namnen Peter Paul.

Två år efter kom dottern till världen. Hon kristnades till Maria Elisabeth. Också vid detta tillfälle förrättade Waldenström dopet. Men matematikern, som varit närvarande vid båda tillfällena, berättade vid sin hemkomst, att den store gudsmannen och politikern vid måltiden efter den högtidliga akten skämtsamt yttrat, att Per Lekholm hädanefter ej kunde påräkna hans närvaro varje gång Gud lät sin välsignelse komma honom till del i denna form.

Redan kort tid efter Peter Pauls födelse blev det tydligt för en och var, att farbror Pers själ tack vare faderskapet undergått en förvandling, som, också den, i viss mån kunde betraktas som ett under. Farbror Per, som hittills föraktat alla dem, som fikade efter det som nedanefter är och fördenskull mer än en gång råkat i allvarlig dispyt med sina trosfränder, överraskade en dag sina medmänskor med att köpa ett hus. Och det var inte något litet hus heller. Det hade på sätt och vis ett dominerande läge i hörnet av Storgatan och Stadsparken, var försett med två våningar, ståtade med en lång fil av fönster såväl åt Storgatan som åt parken och hade hittills bebotts uteslutande av ståndspersoner, officerare vid det i staden förlagda infanteriregementet, läkare och högre befattningshavande vid landsstaten. I detta hus flyttade han själv in i en mindre våning och upplät en tvårumslägenhet inåt gården åt sina åldriga föräldrar, där de, befriade från ekonomiska bekymmer, i lugn och ro kunde slita ett långt samlivs invecklade mellanhavanden. För att ge husets yttre en pondus fullt värdig dess dominerande läge lät farbror Per i själva hörnet påbygga ytterligare en liten vindsvåning, prydd med ett plåtbeslaget torn i nittiotalets ädlaste byggnadsstil.

Hur stor del farbror Pers, genom det nya moderskapet andligt tillfrisknade hustru hade i detta husköp må lämnas osagt och outrett. Faktum är, att det kom att medföra de mest vittgående följder för hans rent materiella varelse. Innan han avslutade det, hade han nämligen vänt sig till Malmöbankens avdelningskontor för att — okunnig som han själv var i alla affärer utanför sitt eget begränsade gebit, snickeri- och möbelbranschen — utbedja sig några upplysningar och råd. Under detta och följande samtal med den nye bankdirektören, som under sin korta vistelse i staden hittills endast hört honom omtalas som en av alla respekterad frimickel, blottade Per Lekholm en affärsblick av så ovanlig skärpa och långsynthet att bankdirektören mycket snart kom på det klara med en sak: en sådan fan till karl måste vi ha in i styrelsen, om vi också ska behöva gå över lik. Bankdirektören förbisåg naturligtvis härvidlag inte heller den omständigheten, att banken, genom att försäkra sig om farbror Pers person, också skulle så småningom skaffa sig ett nytt ingalunda föraktligt klientel i staden med omnejd, nämligen Waldenströmmarna, som i dessa trakter voro synnerligen talrika, ett ordentligt, dugligt, spar­ samt och, i klump taget, kapitalstarkt släkte. Hittills hade de flesta av dem gynnat provinsbanken, men han, bankdirektören, vore inte den finurliga karl han ansåg sig vara, om inte fabrikör Lekholms oerhörda pondus bland trosfränderna skulle locka dem över till hans bank. Och den ökade omslutning, som på så sätt kom banken till del, kunde omöjligt ha annat än en följd för honom, bankdirektören: förflyttning till ett större kontor.

Hur sällan farbror Per och brodern Carl än sammanträffade, hade de under många år underhållit en flitig korrespondens. Den hade till en början nödvändiggjorts av allt det ekonomiska trassel, musikern åsamkat sig själv och dem. Av nödvändigheten hade det vuxit fram en vana hos de båda inbundna och tillknäppta bröderna att meddela sig med varandra om rent personliga göranden och låtanden. Och vanan hade i sin ordning skapat en förtrolighet i ting, där de visste att de kunde mötas i samma rakryggade och redbara manlighet: familjens rent materiella förhållanden.

Några månader efter det farbror Per underrättat sin bror om husköpet, kom det en eftermiddag en mycket lång skrivelse. Matematikern läste upp den på kvällen, vid bordet, efter kvällsvarden. Mot sin allra innersta böjelse, mot sina hittills obrottsligt följda principer och efter en mycket lång självrannsakan hade farbror Per givit vika för en i hans samhälle allmänt och allt ihärdigare framställd önskan att han skulle ingå i styrelsen för Malmöbankens avdelnings­ kontor. Hans egna trosfränder hade sökt övertala honom. Landshövdingen själv hade vid upprepade tillfällen sökt påverka honom. Inför trycket av denna önskan hade han givit vika. Han ville i detta sammanhang icke undanhålla sin bror, att han i och med detta steg ut i affärslivet, som länge frestat honom, kände det som om han befann sig vid en vändpunkt i sitt liv. Det låg fördenskull hädanefter tiofalt mer än tillförne vikt uppå att ej ett ögonblick släppa ur sikte det enda nödvändiga: Frälsaren som lidit och dött för oss på korset.

När matematikern läst detta brev, sade han:

— Det är som jag alltid har sagt: Per har jämt stått i vägen för sin egen framgång här i världen. Han kunde ha varit rika karlen vid det här laget, om han hade velat. Men det kan hitta på att hända, att han kommer att gå långt ännu, fastän han är upp mot de femti, när han en gång har fått blodad tand.