32

Men också matematikern och hans familj gick det väl i handom.

En torsdag, några veckor efter Peter Pauls födelse, kom han hem till middagen med en strängare uppsyn än vanligt. Han bar ett paket under armen, gick direkt in i sängkammaren och reglade om sig. Inte ens hans hustru fick komma in. Hon knackade flera gånger på dörren för att säga till att maten stod på bordet. Men varje gång fick hon till svar ett barskt: ”Jag kommer så fort jag hinner. Sätt er så länge.”

De andra satte sig under tystnad. Det hade hänt så många olyckor i släkten, det hårda ödet hängde ännu som ett tungt åskmoln över deras huvuden och en smula fatalistiskt känslolösa väntade de på husfadern tysta och undrande: vad kunde ha hänt? Faster Charlotte satt på hospitalet i Lund. Farbror Anders’ ben lågo sedan snart ett år tillbaka i ovigd jord. Sönerna sågo på sin mor. Det föreföll dem som om hon tänkte: ”Var det inte nog? Skulle det aldrig, aldrig skänkas Lekholmarna ro? Skulle olyckorna aldrig, aldrig ta slut? Skulle de aldrig få tid att räta ut ryggen som andra mänskor? Skulle de alltid nödgas gå fram genom livet, nedhukade av fruktan för slagen från ovan? Och vem har slaget drabbat nu? Hade Peter Paul dött? Hade det vederfarits honom samma öde som en gång för många år sedan hans syskon.”

Äntligen vreds nyckeln om i låset till sängkammardörren och matematikern stod på tröskeln. Han hade klätt om sig, var civilklädd som på en söndag. Han stod alldeles orörlig, i stram givakt och skyldrade med det paket, han burit under armen och som nu, innanför det tunna omslagspapperet, visade formen av en bukig butelj. Han stod, som sagt, alldeles orörlig och såg från den ene till den andre, med ett sällsamt, idiotiskt stirrande uttryck i blicken och munnen vidöppen, som om han plötsligt slagits av sinnesförvirring. Hans hustru och söner gåvo honom ett snabbt och ängsligt ögonkast, utan att säga något, utan att våga fråga.

— Nå, sade han till sist, är det ingen som gratulerar mig?

Nu såg hans hustru på honom:

— Å, snälla Carl, skräm oss inte! Jag kan faktiskt inte längre ...

Matematikern skyldrade återigen med det flaskliknande paketet och till allas häpnad och skräck tog han de få stegen fram till bordet i preussisk paradmarschstil, böjde sig ned över sin hustru och kysste henne. Det var första gången pojkarna sett honom utföra en sådan handling och de sågo stelt ned i sina tallrikar.

— Min dam, mina herrar, sade han, från och med den första instundande månad lämnar jag krigsmakten till lands och börjar ett nytt liv som kamrerare i stadens drätselnämnd. Vad säger ni om det?

Han satte åter klackarna samman, skyldrade ännu en gång med paketet, placerade det omsorgsfullt på golvet vid sidan om sin stol och tog plats vid bordet.

Nu sågo alla på honom, medan han stoppade servetten under hakan.

— Ja, sade han, stirra ni ögonen ur hålorna. Det är i alla fall sant. Nu kan jag tala om, att det varit på tal i ett par månader. Gubben Lundquist börjar bli för gammal. Och för resten ska hela bokföringen läggas om. Och så har man, det vill säga Jönzén, erbjudit mig befattningen. Jag har inte velat säga någonting förut. Man ska inte prata i onödan. Men nu är det klappat och klart. Jag har lagt in ansökan om avsked i dag och har beviljats tjänstledighet till dess. Ni kommer aldrig att se mig i uniform mera. Jag får visserligen avkortad pension från regementet, men lönen som kamrer är tre gånger så stor som den jag nu har, säger och skriver tre gånger. Ut supra in fidem, Carl Lekholm.

Det var fortfarande tyst vid bordet.

— Nå, sade han efter en stund, ska ni inte gratulera mig?

— Jo, svarade sönerna dröjande. Men mera blev det inte. Ty i samma ögonblick brast deras mor i gråt. Hon stödde ena armbågen mot bordet, med händerna för ögonen, medan glädjetårar strömmade ned för hennes kinder i tallrikens kallnande torsdagsärter.

— Du skrämde mig så, Carl, snyftade hon. Jag lär mig visst aldrig att förstå mig på ditt skämt. När jag såg dig stå i dörren till förmaket, kom jag att tänka på den stackars Charlotte. Jag trodde du hade förlorat förståndet. Jag trodde mitt hjärta skulle stelna. Det har hänt så mycke ...

Matematikern mörknade ett ögonblick och ryckte nästan omärkligt på axlarna:

— Kvinnor förstår inte män och män förstår inte kvinnor. Och ändå äro de tu ett. Jag var glad för en gångs skull. Jag tyckte när jag gick hem och för sista gången i mitt liv trampade gatorna i uniform, att livet liksom lekte en smula för mig. Och så ville jag också leka själv. Och så hittade jag på det här. Och så bara skrämde jag dig. Men det får du förlåta mig. Här ska du få se!

Han tog ur fickan ett litet svart guldsmedsetui och öppnade det. Det var en brosch av blodröda granater i form av en sjustjärna.

Han räckte det åt henne en smula försagt. Och samtidigt sade han:

— För Guds skull, Maria, vad du än gör, så tacka mig inte, för då rodnar jag. Och här har jag för resten någonting annat.

Han tog upp det flaskliknande paketet, rev sönder omslagspapperet och höll en flaska champagne i handen.

— Några champagneglas har vi ännu inte. Men vi får väl köpa hem till Lars’ studentexamen. Vi får dricka det här i ölglasen. Det är första gången det drickes sådant vin i detta huset. Men det ska av vissa anledningar drickas i dag.

Hans hustru såg på honom:

— Men, Carl, inte ska man dricka champagne till ärter och fläsk.

— Det är just vad det ska göras. Den ska drickas till ärter och fläsk. Åtminstone den första flaskan, som töms i vårt hem. Man skulle kunna säga, att den sammansättningen är symbolisk för oss. Ab aspera ad astra, hette det på den tiden jag läste latin. Och förmodligen heter det så ännu. Och de orden kunde mycke väl tjänstgöra som devisen på vårt liv, ditt och mitt, Maria. Festvinet till vardagsmaten. Och nu, medan du sätter på dig broschen, ska jag ta korken ur flaskan och så ska det hållas tal.

Modern satte med fumlande fingrar broschen i viellablusen och champagnekorken smällde. Matematikern slog i åt henne och sig själv.

Han hällde i också åt pojkarna. Lars, som skulle bli student om några veckor fick ett halvt glas, Karl och Sven vardera ett tredje- och fjärdedels, och Tage som bara var tio år, några droppar för att kunna skåla med. Allt matematiskt uträknat med ögonmått. Och så knackade den nye kamrern i glaset.

— Ja, pojkar, nu ska vi dricka mors skål och tacka henne för att vi kommit där vi nu står. Det är hennes förtjänst mer än min. Kära Maria, vi tackar dig av allt vårt hjärta. Vi ber dig förlåta oss för — — — Jag ber dig förlåta mig för all min hårdhet, för allt som jag vet att du tytt som känslolöshet och kärlekslöshet hos mig, kära Maria, jag ber — — — jag ber — — — dig — — — Det har inte varit brist på kär — — —

Han kunde inte mera. Det började rycka i hans ansikte och plötsligt reste han sig upp och försvann in på sitt rum.

Men modern grät inte. Hon bara log. Hon satt och såg rakt framför sig med blicken ännu glänsande av tårarna hon fällt för en stund sedan. Sönerna gåvo henne skygga ögonkast. Det var som om en alldeles ny kvinna intagit den plats, där hon suttit för en stund sedan, en ung kvinna, som liknade ett gulnat porträtt i fotografialbumet och som föreställde deras mor på den tid, då hon var förlovad. Den kvinnas ansikte, som nu satt där, var visserligen lika tärt som deras mors, kinderna insjunkna, pannan lika fårad. Men denna blick och detta leende speglade en själ, som under år och åter år legat begravd under arbetets och vardagslivets möda och plötsligt väckts av den brustna klangen i en annan mänskas röst och undrande och förväntansfull lyssnade till bekännelsen i den.

Fadern blev länge borta. Då han äntligen kom tillbaka luktade han eau de cologne, som han baddat ansiktet med. Han var åter sig själv och i sin vanliga kommandoton sade han:

— Nu dricker vi för mor, pojkar.

De höjde förläget sina glas och sågo på henne. Leendet var borta. Blicken hade förlorat sin glans. Ögonen sågo åter trötta och matta på man och barn, förtrollningen var bruten, på några sekunder hade hon återigen blivit tjugu år äldre. Hon strök sig ett slag över ögonen med handen, som om hon velat stryka bort en dröm eller en syn, som likt en flygande spindelväv fastnat vid hennes ögonfransar.

— Nej, sade hon, nu gratulerar vi far i stället, barn!

— — —

Efter middagen slöto sig far och mor inne på hans rum. Det var väl den nya framtiden, de talade om, de nya och underbart rika möjligheterna, som i ett enda slag öppnat sig för dem och deras barn. Det var nyckeln till dörren Sesam som prövades, de glänsande skatterna, som skymtades därinnanför och som att döma av papper, vilka matematikern lämnat kvar på sitt skrivbord, värdesatts i hans kalligrafiskt formade siffror.

Men också sönerna höllo denna eftermiddag konselj i sina rum andra sidan tamburen. Det fick gå med läxorna som det kunde. Detta som hänt var vidunderligare än undret i sagan. Deras far var inte längre underofficer. Han behövde inte längre stå i givakt med handen vid mösskärmen för förste bäste löjtnantspojke. Han var en fri man. Världen och samhället hade äntligen kommit till insikt om, vilken tusan till karl deras far var och genom att utse honom till kamrer i drätselkammaren givit den påtagliga rättvisan den handräckning, den under alla dessa år skriat efter.

— — —

Några veckor senare smällde åter champagnekorken i matematikerns hem. Det var den första lördagen i juni och hans äldste son hade samma dag tagit studentexamen. Målet var nått. Den gamle snörmakarens dröm hade blivit verklighet. Det hade tagit en hel generations arbete att av hans skryt skapa en sanning att leva på. Två mänskor, en man och en kvinna, hade under tvenne decennier släpat och slitit, försakat och beräknat för att förhjälpa en knappt aderton års yngling till ett rikare liv och till större möjligheter. Men nu var målet nått! Lars Lekholm stod denna dag på den punkt, dit hans far en gång för många år sedan drömt sig stå.

Matematikern hade själv varit nere på skolplanen och tagit emot honom. Hans hustru hade inte vågat sig dit. Man kunde ju aldrig veta ... Det otroliga kunde ju hända ... Och för resten var hon inte säker på sig själv, visste inte, om hon skulle kunna behärska sig i det ögonblick, portarna till skolan öppnades och skaran strömmade ut ... Denna dag betydde ju så mycket för henne, mera än för de flesta andra mödrar, som nu delade hennes ängslan.

Men matematikern var säker på sig själv. Och han gick. Han hade fattat posto vid staketet till landshövdingens trädgård, alldeles framför en blommande vit syrenbuske. Han såg mycket ”ond” ut, allvarligare än vanligt, så allvarlig som han endast gjorde, när någon olycka drabbat familjen. Han vände på tobaksbussen i ett och spottade då och då ett kort: Tvi-tvi, tvi-tvi, med blicken oavlåtligt riktad mot skolans tillbommade portar. Då någon gick förbi och med några vänliga ord hälsade på honom, ryckte han till, lyfte nervöst på hatten och svarade: tvi-tvi. Gömd bakom ryggen höll han en ebenholtskäpp med krycka i ciselerat sil­ ver med monogram och datum, och han såg ut som om han tänkte överfalla sin son med hugg och slag, i samma ögonblick denne råkade inom räckhåll. Också då portarna slängdes upp på vid gavel och den vithövdade skaran trängde ut, förblev han på sin post med den seniga halsen sträckt och den kalla grå blicken spanande i klungan. Ur virrvarret av hurrarop och blommor armbågade sig en ensam student och gick lugnt fram till den plats, där hans far enligt förut given order väntade honom, en lång, ranglig ljushårig pojke med skäggfinnar på hakan. Matematikern tog fram käppen ur dess gömställe bakom ryggen, kände på den ett par slag, vägde den i sin hand och räckte honom den.

— Nå, sade fadern med ett leende, du hasade dig i alla fall igenom. Gratulerar. Jag förmodar du var en av de sista.

— Nej, inte precis. Jag tror att jag kom ut ett eller två.

Fadern vände på bussen:

— Det var vad jag väntade mig av dig, min pojke. Nu får vi raska på hem. Mor är så nervös.

Men innan de lämnade skolgården hejdades de av en skara uniformsklädda män. Det var matematikerns förra regementskamrater. De gjorde honnör och skakade hand med den nye studenten:

— Du är den förste av våra pojkar, som sätter den vita mössan på huvudet. Våra kommer efter. Men du är den förste. Vi gratulerar dig och önskar dig all lycka.

— Ja, svarade fadern och log ett bitvargsleende, han hasade sig verkligen igenom. Men det gick nog på trissor.

Och så kommo de då hem, far och son, med de två äldre pojkarna på vardera sidan och Tage springande som en hund framför dem. Tamburdörren var mot matematikerns uttryckliga befallning reglad. Han fumlade efter nyckelknippan i byxfickan och fick slutligen upp dörren.

— Vad är det med mor som inte tar emot oss, sade han.

Han ryckte upp dörren till förmaket. Och där inne stod hon, stel, rak och såg på sin äldste son. Hennes ansikte var kritblekt, hon sträckte ut händerna mot honom, fingrarna darrade, läpparna rörde sig, men hon stod alldeles tyst, utan att kunna få fram ett ord till hälsning. Så tog hon sig ett slag över pannan och ögonen och sjönk ned på en stol:

De störtade alla fram för att hjälpa henne:

— Vad är det? Vad i Guds namn — — — Maria — — — mor — — —

Hon skakade på huvudet:

— Jag vet inte ... Det känns så besyn — — —

Matematikern rusade ut i matrummet, fick korken ur champagnebuteljen och kom tillbaka med ett glas, ett riktigt champagneglas, högt och smalt som en blomstervas:

— Se här, tag nu det här, vänta ska jag hjälpa dig, så ... drick nu det här ... Det piggar upp, ska du se ...

Hon läppjade på glaset, sköt det sakta undan och sträckte trevande ut sin hand:

— Var är du Lars ... Min Lars ... Kom hit ... Jag vill känna din hand ... Det var som om jag blitt alldeles borta ...

— — —

Efter en halvtimme var hon sig åter lik. De stodo samlade kring bordet med de nya champagneglasen i handen. Matematikern höjde sitt och sade:

— Ja, min pojke! Vi har hittills aldrig talat om din framtid. Man ska inte prata i onödan. Studentexamen, det var den första etappen. Och man ska ta en etapp i sänder. Nu är emellertid tiden inne att tala om framtiden med dig. Och nu har jag en nyhet för dig, som kommer som en överraskning också för din mor. Jag vet ju inte alls ännu, vad du har tänkt att du helst skulle vilja bli. Men nu vill jag säga dig det, att du får välja vilken bana du vill! Under en, men en mycket viktig förutsättning: att du sköter dig. Under den förutsättningen ska mor och jag bekosta din utbildning, vare sig du nu önskar bli jurist eller lärare eller läkare. Vi ska, utan att gå dina yngre bröders rätt för när, söka ordna det så, att du kan studera något så när sorgfritt, tills du blir färdig. Men nu kommer en överraskning också för din mor. Jag tror mig ha märkt att din håg legat åt den militära banan. Du ska få bli officer, om du så önskar. Här, vid regementet kan du inte komma in. Du skulle inte bli antagen eftersom du är son till en underofficer på regementet. Men om du också skulle bli antagen, skulle de på ett eller annat sätt få kännas vid att din far börjat som värvad. Men på ett norrlandsregemente tror jag dom ska ta emot dig. Jag tror till och med översten skulle lägga in ett gott ord för dig, om jag bad honom. Vill du bli officer, så får du! Du har i så fall ett par veckor att besluta dig på. Det är kanske vanvett å min sida att uppmuntra dig i den riktningen. Men med tanke på de nya ekonomiska förhållanden, jag kommit i så — — — Gud vare med dig! Förutsatt att du för ett enkelt, nyktert och arbetsamt liv — — — Skål!

Matematikerns äldste son hade redan ställt sig i stram givakt och besvarade skålen militäriskt genom att omedelbart föra det tömda glaset ned till den tredje knappen i västen.

Hans hustru såg på honom med en häpen, stirrande blick: detta var revanschen, hennes mans revansch för alla dessa år. Det var vanvett. Det stred mot allt sunt förnuft, mot alla hittills uppgjorda beräkningar, mot ömsesidiga överenskommelser, mot hans uppfattning om militäryrket och officerarnas liv, mot allt, han hittills inpräntat i sina barn i fråga om livets mening och mål. Och nu stod han här och uppmanade sin egen son att bli militär! Som om han ett enda ögonblick själv trodde på, att Lars, hur skötsam och ordentlig han än var, skulle kunna undgå frestelserna och leva ett enkelt, nyktert och arbetsamt liv som officer! Han som själv visste hur det levdes på och utanför mässen ... Det var vanvett! Det var att skicka deras eget barn in i ett liv av överdåd, skulder och elände! Det var vanvett. Men det var också revanschen. Hans revansch för alla dessa år, han gått i kronans kläder. Och det var också någonting annat, något hon först nu, efter alla dessa års äktenskap upptäckte hos denne inbundne och tillknäppte man, och som hon efter att ha stirrat sig skumögd på honom i mållös häpnad uttryckte med orden:

— När allt kommer omkring, är du i alla fall en typisk Lekholm. Innerst inne är du en son till din far ...

Nu var det matematikerns tur att i sin ordning stirra på sin hustru.

— Jag lik min far?

Han skakade ett par slag på huvudet i fullkomlig oförståelse:

— Sannerligen om jag kan se sammanhanget —

Hans hustru nickade, kort och bestämt:

— Det har inte jag gjort förut heller. Men nu gör jag det!

— — —

Det är ju möjligt att matematikern i sina kalkyler angående Lars’ framtid också räknat med det bland fattiga officerare gängse rika giftet som en lösning på en med åren alltmer tilltrasslad ekonomisk knut. I så fall skulle han redan samma eftermiddag ha nödgats hysa de allvarligaste farhågor för sin son, om han kunnat se honom i stadsparken en timma efter skåltalet.

För pengar, som han under årets lopp förtjänat på privatlektioner, hade han inköpt en förlovningsring, vilken han på en bänk i en blommande syrenberså satte på fröken Gurli Svenssons ringfinger, samtidigt svärande henne evig trohet och kärlek.

Fröken Gurli Svensson gick vid denna tidpunkt i flickläroverkets åttonde klass. Hon var dotter till en privatlärare, som varken ägt, ägde eller hade några som helst utsikter att någonsin komma att äga ett enda ruttet öre utöver dem, som krävdes för familjens nödtorftiga uppehälle.

Gurli Svensson och Lars Lekholm hade varit hemligt förlovade i ett par år, i själva verket ända sedan Lars Lekholm gick i sjätte övre. Nu beseglades förbundet ytterligare genom denna, för hemlighetens skull från Malmö importerade förlovningsring, som han satte på hennes finger under det oavvisliga förbehållet att hon icke fick visa den för någon mänska på jorden och endast bära den nattetid, då ingen såg henne.

Detta högtidliga löfte avgav Gurli Svensson. Och vad som var egendomligare: hon höll det. Obrottsligt! Ty sådan var hon, i sin kärlek och i sin tro.

— — —

Dagen efter studentexamen skickade matematikern sonen Lars till regementsläkaren.

Lars skulle undersökas, inte endast i och för sin blivande levnadsbana, utan också med tanke på en livförsäkring. Matematikern utvecklade vid frukostbordet för sina söner livförsäkringens oerhörda betydelse såväl i allmänhet som särskilt med hänsyn till släkten Lekholm och dess historia. I den släktens öden hade frånvaron av livförsäkring spelat en avgörande och tragisk roll. Hade till exempel farbror Oscar, den slarven och praktfinken, haft ansvarskänsla nog att försäkra sitt liv, eller hade fadern-snörmakaren, den obotlige sangvinikern, varit tillräckligt förutseende att i den yngre broderns namn, när nu denne gett tillräckliga bevis på sin ansvarslöshet, uttaga och sköta en livförsäkring motsvarande den summa, snörmakaren i sitt lättsinne under årens lopp lämnat honom, så skulle familjens finanser och livsöden ha tecknat sig på ett helt annat sätt.

Det var, som matematikern påpekade, visserligen sant, att livförsäkringsidén på den tiden inte vunnit samma utbredning som nu. Men den hade i varje fall redan då existerat ett tjugutal år. Ty, och detta ville han inskärpa hos sina söner, så enkelt var i grund och botten livet, att man endast med en smula förutseende, ansvarskänsla och obrottslig punktlighet vid erläggandet av premierna kunde vrida de grymmaste vapnen ur handen på olyckan och helt och hållet avvärja åtminstone de allra onödigaste slagen av ett blint öde. Enligt matematikerns förmenande borde, vid en kommande revision av tio Guds bud, det fjärde formuleras så, att det också komme att innehålla en klausul om tagandet av en livförsäkring som en integrerande del i begreppet om plikten att hedra fader och moder.

Alltså beordrades sonen Lars att klockan tio samma morgon infinna sig hos regementsläkaren. Matematikern hade redan talat med honom om saken.

Han hade dessutom talat med doktorn också om sin hustru och det lilla svindelanfallet. Det hade visserligen gått över med detsamma. Men han undrade om det i alla fall inte vore bäst att också hon lät undersöka stofthyddan.

Men hans hustru bara slog ifrån sig. Hon ville visst inte gå till någon läkare. Så där opasslig hade hon känt sig flera gånger förr. Det var inte någon riktig svindel. Det kom från magen. Det hade inte det minsta med hjärtat att göra ...

Matematikern hyste samma åsikt. Dessutom var hon kvinna. Och kvinnor hade en kroppskonstitution för sig, alldeles olika männens. Deras, det vill säga männens, fysiska skavanker voro så att säga mera logiska, kunde lättare matematiskt beräknas. Hos en man betydde ett svindelanfall att den tid kommit, då han måste betala för sina ungdomssynder, och betecknade sålunda den första allvarliga varningen. Men en kvinna behövde bara utsättas för en smula extra sinnesrörelse för att hon skulle vända ut och in på ögonen och se ut som om hennes sista stund var kommen.

— Och för resten, sade hans hustru, nu ska jag ju få vila och ta det hela med lite mera ro.