33

Ja, nu skulle hon få vila och ta det med ro.

Och det kunde hon behöva.

Hon hade fött sin man fyra söner på åtta år, skött hans hus, lagat mat, lappat kläder, stoppat, vävt, sytt, skurat, polerat, de första åren av äktenskapet ensam, senare med tillhjälp av någon flickunge från landet, som i regeln lämnat tjänsten i samma ögonblick hon blivit något så när upplärd. Men utom detta hade matematikerns hustru i femton års tid genom sin mans förmedling haft regementets linnesömnad på entreprenad. Två av veckans dagar hade varit upptagna av att stå och klippa till menig mans skjortor, kalsonger och sockor, som sedan utlämnades att sys färdiga av fattiga änkor och medellösa ogifta kvinnor i staden. De få och fattiga hundralappar hon på detta sätt årligen förtjänade sattes in på banken för att, när den tiden kom, förhjälpa hennes söner till en ljusare och lättare levnad än den, som blivit deras föräldrar beskärd.

Så långt doktor Holmes kunde minnas tillbaka hade hans mor icke haft en ledig stund från klockan en kvart i sex på morgonen, då pojkarna skulle väckas och skickas i skolan, till halv tolv på natten, då hon kröp i den stora mahognysängen och föll i en sömn så tung, att hon ofta ej ens vaknade, då hennes make en eller annan timme senare slutat sitt arbete för dagen och sträckte ut sig vid hennes sida.

Och ändock hade detta arbetsamma liv ej inverkat på hennes sinne. Hon var ständigt densamma, lågmäld, bestämd, fåordig, rådig, beslutsam. Det fanns inte heller någonting jäktat i hennes sätt eller väsen. Hon hörde till dessa kvinnor som mitt uppe i värsta stöket endast behöva knyta av sig förklädet, vika ned de uppkavlade ärmarna och släta till håret för att ge en oväntad besökande föreställningen, att hon endast blivit störd i tillredningen av en efterrätt.

Hennes kinder voro visserligen insjunkna. Men som hon aldrig varit en skönhet — trots de rena dragen, den korta, raka näsan, den breda låga pannan och den mjuka ansiktsovalen med den kvinnligt mjuka hakan — föreföll det insjunkna i hennes kinder och den magra gestalten vara mera en egenskap hos hennes kroppskonstitution än ett tecken på för tidigt vissnad kvinnoblom. Det låg ännu en gloria av solglitter och ungmö över hennes ljusa rika hår, fäst i en tung knut i nacken. Och hennes i vardagslag trötta, djupt liggande blå ögon, kunde ibland lysa till i glimtar av ett stilla och mediterande liv, snarare förstånds- än känslobetonat, speglande en lugn, intelligent och en smula sorgsen själ.

— — —

Hon var dotter till en präst, som dött knall och fall ett par år efter det han fått pastorat, och lämnat de sina, en änka, en dotter och två söner, med ett extra nådeår utöver det ordinarie att klara resten av man­ nens studieskulder och sin egen framtid. Och hon var också i mångt och mycket en typisk prästdotter, av naturen ämnad att från ung och knoppande mö i en prästgårdsidyll blomstra ut till en myndig, frodig, humoristisk och praktiskt religiös prostmora.

Men i stället hade hon blivit gift med matematikern. Och alla de egenskaper, som legat slutna inom knoppens höljen hade i den magrare och solfattigare miljön, dit hon omplanterats, endast hunnit fram till bleka avbilder av dem, naturen förberett. Prostfruns myndighet i hem och visthus, i bondehem, torparstuga och fattighus, hade ingenting annat blivit än villigheten och tålamodet att åhöra alla de klagovisor över livets elände och ödets nycker, stadens fattiga kvinnor brukade sjunga, när de kommo för att avhämta eller lämna manskapets kalsonger och skjortor. Frodigheten hade atrofierats. Hon var ännu lika liten, smärt och spenslig som på porträttet från förlovningstiden i albumet på förmaksbordet, och ingen vila i världen, hur lång och rofylld den än blev, skulle kunna skänka henne prostinnans dubbla haka, rika barm, gungande ron och trivsamt runda mage. Också humorn hade stäckts i sin fria växt, denna speciella kvinnliga humor, som slår en till mötes vid inträdet i varje prästgård på landet, den hälsosamma och renande produkten av det kvinnliga prästgårdselementets dagliga samvaro med svagheterna hos en Herrans tjänare. Den humorn hade ej, i likhet med frodigheten, atrofierats, eftersom humorn hör till en av de själens sällsynta plantor, som aldrig låta sig helt och hållet förkvävas. Den hade anpassat sig efter de mindre syremättade förhållandena och längs mörka och krokiga kryphål nått dagsljuset som intellektuell satir och ironi. Det var någonting liknande med hennes religiositet. Den hade förlorat sin grundmurade prästgårdstrygghet. I matematikerns och ateistens hem hade den blivit till en religion i hednaland, ständigt utsatt för logikens brutalitet, det sunda förnuftets lockelser och övertalningsmaniens efterhängsenhet. En religiositet, som ständigt måste vara beredd att flytta sitt gudstjänsttält under det ständiga nomadiserandet i ateismens sandstormssvepta öken, ständigt tvingad att varje söndagseftermiddag — den enda som stod till hennes förfogande — söka stärka sina positioner med lektyr, som kunde ge henne vapen i händerna mot den litteratur, ur vilken den otrogne hämtade sin moderna vidskepelses visdom om ett stackars mänskosläkte, som hade en gorilla till fader i stället för Gud och rovdjursegoismen till fadder i stället för den Helige Ande.

Hur hon och matematikern hade det samman i sitt äktenskap visste sönerna inte. De voro båda tystlåtna och fåordiga. Sedan de två äldsta pojkarna, Lars och Karl, nått den ålder, då Strindbergs äktenskapsinfernon diskuterades av mogna herrar gymnasister, debatterade de ofta sinsemellan sina föräldrars samliv och sökte i det läsa sig till ett regelrätt strindbergskt hathelvete, eftersom detta i deras ögon stod som den modernaste och högst kultiverade lagliga förbindelsen mellan man och kvinna. Säkert hatade de varandra, deras mor och far! Ibland kunde det hända, att de över­ raskade sin mor med att sitta och gråta. De hade också från sin allra tidigaste barndom några förbleknade mardrömsminnen av att hon kommit in till dem mitt i natten, kysst dem på pannan till farväl och sedan varit försvunnen under flera dagar. Fadern hade förklarat för dem att hon blivit kallad till sin mor, som plötsligt insjuknat. Vad som verkligen hänt fingo de aldrig veta. Men strindbergskt var det! Det kunde inte minst en gymnasist begripa. En gång, då Karl, numera Charles Holmes, överraskat henne med att gråta, hade han gått fram till henne, strukit henne över kinden och tröstat: ”Har nu far varit stygg mot mor igen?” Han sökte aldrig trösta henne mera. Hon hade nämligen ögonblickligen kört ut honom ur sängkammaren med orden: ”Gå din väg, säg inte ett ont ord om din far, han är den bästa man som finns på denna jorden.” Men också detta utbrott var typiskt strindbergskt och beriktigade ytterligare teorien om hennes och matematikerns äktenskap som verkligt raffinerat up-to-date.

Så mycken verklighetstrohet låg det i varje fall i de två äldsta brödernas spekulationer över förhållandet föräldrarna emellan, att även en objektiv iakttagare måste ha förvånat sig, inte så mycket över att äktenskapet höll, ty det gjorde de flesta olyckliga äktenskap på den tiden, utan över det faktum att de två överhuvudtaget funnit varandra så som två mänskor måste finna varandra för att tanken på ett äktenskap skall komma till stånd. Till den grad olika föreföllo de i allt. De hade på det hela taget ingenting gemensamt sedan den tid långt tillbaka i historien, då hantverk och jordbruk gått skilda vägar och skapat bondens och borgarens skilda mentaliteter.

Och ändock var förklaringen enkel nog. Matematikern gav den en kväll flera år senare åt sina söner.

Det var helt enkelt romantik.

En gång som ung sergeant hade matematikern under en fältmanöver kommit till hennes trakter och inkvarterats i prästgården, där hennes mor då levde sitt första nådeår. Han hade kommit som befälhavare för batteriets ammunitionskolonn, iförd stövlar, sabel, revolver, häst, manskap och vagnar. Han hade ridit upp på gårdsplanen med den stora kastanjen, som just höll på att fälla sina brittsommarlöv, hållit in framför den vildvinsglödande farstubron, satt sporrarna i hästen för att få den att dansa ett par steg på stället och ropat: ”Är det någon där inne?” Och så hade hon kommit ut, liten, smärt, blek, med stora, litet skrämda blå ögon och ett ljust, vågigt hår i en lång fläta längs ryggen. Han hade fört handen till mössan, satt sporrarna ännu en gång i hästen för att få den att dansa ännu vackrare och dragit en orderlapp ur den dammgråa kolettens bröstficka. Det var fråga om inkvartering för honom, hans mannar och hans hästar under ett dygn. Resten av batteriet låg nere vid herrgårn. Han lovade att vålla så litet obehag som möjligt. Hon hade sett på lappen och från den upp till mannen på den dansande hästen: han var dammig som en landsvägsriddare, men i det väderbitna brunbrända ansiktet, där det avtorkade dammet ännu låg i revor längs kinderna, lyste ett par stålgrå, blixtrande ögon, den ljusa mustaschen var martialiskt uppstruken och hakan sköt fram med manlig viljekraft över den tillspända hakremmen. Hon hade blivit röd och blivit blek igen, precis så som skalden besjungit det, och sagt: ”Om löjtnanten väntar ett ögonblick, så ska jag säga till mor.”

Hennes misstag i fråga om hans titel rättade han senare på kvällen, då hennes mor bjöd honom till kvällsvard i prästgården. Han visste att hans livs lycka kunde krossas — och förmodligen också skulle krossas — om han upplyste om misstaget. Men han måste: han var redan kär i henne upp över öronen. Han hade sagt: ”Jag ber er, mina damer, att inte kalla mig löjtnant. Jag är bara sergeant.”

Tidigt morgonen därpå red han sina färde i täten för ammunitionskolonnen. Det han inte vågat hoppas på, hade i alla fall skett, det stora undret: Hon hade varit uppe och bjudit honom kaffe i matsalen. Och det var efter att ha upplevat det undret, som hans envishet slog ut i målmedveten viljestyrka: då han kommit till slutet av kastanjeallén, som ledde upp till prästgården, vände han sig om i sadeln och lovade sig själv: Hon eller ingen!

I ett och ett halvt år skrev han till henne. Så flyttade hennes mor och hon till stan efter det extra nådeårets slut. Pojkarna gingo i skolan och änkan skulle försöka draga sig och dem fram med inackorderingar. Ett år efter blevo de gifta, matematikern och prästdottern. Det skedde mot hennes släkts vilja. De hade visser­ ligen, änkan och hennes bror, som var komminister, ingenting hört annat än gott om honom. Det var bara det, att de inte gärna ville ge Maria åt en man, som under flera år levat i kasern under intryck av den råa anda som rådde bland värvade. Och för resten: vad kunde det vara för framtid att gifta sig med en man, som aldrig kunde komma längre, hur duktig han än var. En liten underofficerslön, det var vad de hade att reda sig på. Och så var han dessutom fritänkare. ”Slit och släp, olycka och fattigdom, det är vad det blir”, hade hennes mor profeterat. Men den lilla ljushåriga flickan med de djupt liggande allvarliga blå ögonen, som en hösteftermiddag förälskat sig i en båld krigare på en dansande häst och som hon trott vara löjtnant, var obeveklig för alla förnuftsskäl. Hon förenade sina öden med en man, som utom obrottslig trohet endast kunde lova henne ett: att deras söner skulle bli studenter. Och i detta löfte låg det en revanschtanke också för henne.

Slit och släp hade hennes liv blivit. Men så var nu också den äldste sonen student. De andra följde i spåren. Och själv skulle hon börja ta det hela med ro ...

— — —

Fastän matematikerns hustru den sommaren lämnade regementssömnaden från sig, blev det i alla fall mycket för henne att göra de närmaste månaderna.

Nu var det pojkarna som skulle utrustas med lakan, örngottsvar, handdukar, allt det en student för med sig hemifrån ut i livet.

Lars hade antagits som volontär vid norrbottningarna. Om två år var det Karls tur. Två år senare Svens. Och så till sist, Tages. Skulle hon få uppleva den dagen, då den yngste erövrade den vita mössan? Hon undrade?... Hon trodde det knappast. Hon kände sig så trött, nu när hon skulle börja ta det med ro. Det var som om hon inte orkade med mer än hälften mot förr, nu när hon blivit fri från sömnaden. Nej, hon skulle nog aldrig få uppleva den dagen, då Tage kom hem med den vita mössan ...

Det var bäst att göra i ordning utrustningen till alla fyra på en gång. Och det var också det enda riktiga och rättvisa. På så sätt kunde ingen mannamån ske. Alla hade fått sin utrustning av samma slag och till samma pris. Och den skulle vara sådan, att när de en gång gifte sig, deras hustrur med en enda blick på monogrammen skulle kunna övertyga sig om, vad slags mor hon varit för sina söner.

Ett slag tänkte hon själv väva lärften till utrustningen. Men innan hon satt upp väven, hade hon en känsla av att hon inte skulle orka. Men täckena skulle hon sticka själv, varma, lätta, mjuka, blå. Och mitt på täcket skulle det stickas ett litet hjärta med pojkarnas initialer i, mors hjärta, som skulle värma dem långt sedan hon själv låg i sin grav.

Och så var det en sak till: om hon inte vävde lärften själv, skulle hon få tid på sig att läsa, inte bara om söndagseftermiddagarna som hittills varit den enda tid i veckan hon haft ledig, utan varje kväll, Gud förunnade henne ... Hon skulle läsa massor av böcker! Och med dem skulle hon bombardera otroheten så, att den till sist bad om nåd, inte av henne, men av Honom från vilken all nåd kommer. Hon skulle, innan det blev för ohjälpligt sent, med logikens egna vapen övertyga gudsförnekaren om att mänskosläktet inte hade gorillor och orangutanger till förfäder och att Guds egen röst talade i mänskornas hjärtan, om de bara ville lyssna tillräckligt skarpt.

Det var så egendomligt detta, att tanken på döden skulle dagligen gästa henne nu, när hon skulle få ro och vila ... Och inte bara tanken på hennes egen död utan också en ängslan för mannen och hans ateism, det alltmer pockande behovet att söka omvända honom, innan — — — innan vad?...

Men om allt detta, om sin trötthet, om känslan av dödens närhet, om kravet inom henne att rädda sin man, innan det blev för sent, nämnde hon ingenting till honom. Då och då skrev hon några ord därom i brev till sina bröder, som nu sedan länge voro kyrkoherdar.

— — —

Matematikern hade de sista fyra, fem åren hyrt hälften av en villa i en furuskog vid ett fiskläge ett par mil från staden. Han hade räknat ut, att sol, barrluft och salta bad skulle stärka pojkarnas kroppar och egga deras sinnen till nya ansträngningar under det kommande läsåret. ”Remonter ska släppas på grönbete, om man vill kräva det mesta ur dem”, brukade han säga.

Själv kom han ut om lördagskvällarna och tillbragte söndagarna med att kasta varpa tillsammans med några villagrannar. Han kunde kasta varpa tolv timmar i streck, svärande över det otillförlitliga instrument en mänskas ögonmått och muskelstyrkans anpassningsförmåga voro. Under sina fyra semesterveckor undervisade han hela förmiddagen sommarnöjets kvarsittare i matematik. Lektionerna försiggingo på glasverandan och formler om kateter och hypotenusor ekade i den täta furuskogen. Ända ned till den vita badstranden, där ungdomen tumlade i det långgrunda vattnet, kunde hans barska fråga tränga: ”Vad menas med en logaritm?”

Men denna sommar, hans första som kamrer, tog han ingen semester. Det var så mycket nytt att sätta sig in i. Han kom endast ut över lördagen och söndagen. Söndagen var som förut helt ägnad åt varpaspelet. Men om lördagskvällarna sutto han och hans hustru på glasverandan. De talade om framtiden. Äntligen hade lyckan kommit till deras hus inte som en tillfällig och kortvarig gäst utan som en medlem av familjen. Släkttragediernas tid var förbi. Framtiden låg framför dem som en sommarmorgon i solrök. Nej, den låg klarare än så. För honom tedde den sig i form av en matematiskt uträknad ärftlighetsteori. Det fanns en man, som hette Galton, enligt hans åsikt vid sidan av Darwin århundradets största snille. Denne Galton hade nämligen formulerat en ärftlighetslag, med tillhjälp av vilken man kunde nära nog matematiskt bestämma en individs ärftliga sammansättning och sålunda också, på ett hår när, hans framtid. Detta lysande snille, Galton, hade kommit underfund med att till barnets individualitet föräldrarna bidraga med hälften, de fyra far- och morföräldrarna med tillsammans en fjärdedel och deras föräldrar i sin ordning med den återstående fjärdedelen.

— Begrips?

Matematikern ritade upp sina söners arv på ett papper och utvisade för sin maka alla de möjligheter, som enligt den Galtonska lagen kunde komma i fråga. Enligt hans beräkningar voro deras pojkar på det stora hela taget på den säkra sidan. Det vill säga ... Det fanns en mörk punkt, som visat sig fatal redan vad brodern Anders beträffade. Och det var sammanblandningen av den gamle snörmakarens oförbätterliga sangvinism och gamla fru Lekholms musikaliska begåvning. Nu var det emellertid att märka att han, matematikern, varken ärvt snörmakarens oförlåtliga sangvinism eller moderns musikaliska begåvning. Förutsatt att någon av hans pojkar skulle visa denna olyckliga kombination, så skulle den i alla fall utgöra en så liten del av hans nedärvda egenskaper — då man ju endast ärvde en åttondedel från sina farföräldrar — att kombinationen knappast skulle kunna bli till någon avgörande skada för de övriga sju åttondedelarna i hans person.

— Begrips?

Men hans hustru svarade endast:

— Vet du vad, Carl? Det händer mig ibland att jag kan sitta och önska att du skulle få uppleva en verklig sorg.

— Vad menar du? Har jag inte haft sorger i mitt liv!

Hon skakade på huvudet:

— Aldrig någon verklig sorg, aldrig någon som träffat dig riktigt hårt, så att du för en gångs skull i ditt liv måst böja dig för Gud.

— Och det önskar du mig? Det var en from önskan, det måste jag säga.

Hon såg honom allvarligt in i ögonen:

— Ja, det är just vad det är: en from önskan.