34

Hennes önskan gick i uppfyllelse tidigare än någon kunnat ana.

En dag fram på vårsidan året efter det, matematikern blivit utnämnd till drätselkamrer kom han hem till middagen och förklarade sig sitta inne med en nyhet av ett alldeles enastående slag. Denna nyhet berörde på det allra intimaste hela familjen och dess framtid och var — som alla nyheter i familjen numera tagit för vana att vara — av en synnerligen glädjande art. I den händelse hans hustru kunde gissa rätt skulle hon i belöning få en pälsbrämad plyschkappa från Augusta Lundins hovateljé i Stockholm, som matematikern av en händelse blivit erbjuden för ett rampris. Om däremot någon av pojkarna var i stånd att slå huvudet på spiken skulle den lycklige begåvas med en enkrona.

Enkronan togs samtidigt med löftets avläggande upp ur portmonnän, uppvisades för sönerna och deponerades tillsvidare vid sidan av matematikerns kuvert. Vad den pälsbrämade plyschkappan från Augusta Lundin i Stockholm beträffar, fick man ta honom på hans ord. Och det fanns det ingen som hittills betvivlat.

Ännu vid saftsoppan hade ingen lyckats ens snudda vid den förlåt, bakom vilken den hemlighetsfulla nyheten dolde sig. Man hade gissat på allt möjligt mellan himmel och jord, från högsta vinsten i danska klasslotteriet till en ny cykel i stället för den gamla Dürkopps Diana, som vid denna tidpunkt, efter att ha hanterats av fyra bröder, presenterade sig i ett sådant skick att ej ens Tage ville bestiga den.

Till sist stoppade matematikern kronan tillbaka i portmonnän, uttryckte sin glädje över att ha inbesparat avgiften för en pälsbrämad plyschkappa, plockade ur plånboken fram ett kuvert av oktavformat och tog med pinsam omständlighet fram en fotografi, som han, hållande den i sin uppsträckta högra hand, visade för den till bristningsgränsen spända familjen.

— Vad föreställer detta?

— Ett hus.

— Det föreställer en villa, rättade matematikern.

— Vem tror ni den villan tillhör?

Det var ingen som kunde säga.

— Jo, sade matematikern, den villan heter från och i morgon klockan tolv på dagen Mariero och den tillhör fru Maria Lekholm, född Brogren, skänkt till henne av hennes trogne och gode make Carl Lekholm som ett tecken på hans kärlek och tacksamhet och avsedd att av henne brukas och ägas på det sätt som dess nya namn betecknar: som en viloplats för henne under hennes återstående glorfyllda levnad. Om hon dessutom tillåter sin hårde och brutale make att vistas under samma tak som hon, var det givarens tanke att makarna Lekholm i denna villa skulle tillbringa sin ålderdom likt det gamla paret Philemon och Baucis hos salig Ovidius.

Med dessa ord överlämnade han fotografien till sin hustru och samtidigt tillade han:

— Till denna villa och dess inventarier hör också en pälsbrämad plyschkappa från Augusta Lundins hovateljé i Stockholm. Jag hoppas galoscherna passar.

De tre pojkarna hade störtat upp från sina stolar och ställt sig bakom modern för att betrakta fotografien, som visade bilden av en tvåvånings trävilla med tinnar och torn, drakhuvuden på takkammen, glasveranda, utsprång, allt i nittiotalets ädlaste byggnadsstil för sommarvillor, någonting mittemellan medeltida riddarborg och kräftsupéeldorado — allt detta kunde skönjas redan på fotografien.

Men detta ståtliga för att ej säga monumentala yttre var, enligt matematikerns påstående ingenting mot det inre. Icke mindre än fjorton rum, av vilka sex i övre våningen, tvenne hallar, en trappa upp till övre våningen så bred att man skulle kunna köra upp för den med ett kanonspann, ett serveringsrum så rymligt som om det inretts med tanke på en blivande hotellrörelse, stora, höga, ljusa rum, verkliga gemak, kakelugnar i sällskapsrummen så magnifika och konstrikt utsirade att de voro en glädje för ögat, en chokladbrun av majolika i matsalen, en i vitt och guld i salongen och så vidare. Dessutom en rymlig ekonomibyggnad med spilta för en häst, samt, märk väl, hönshus med kakelugn.

Mariero hade dessutom ett dominerande läge som fullt motsvarade dess praktfulla yttre och inre. Omgiven av en trädgård på två tunnland, visserligen täm­ ligen nyanlagd, men med redan bärande fruktträd, låg villan på en liten höjd vid en korsning av två vägar. Mittemot dess södra fasad fanns handelsboden med dess liv och rörelse. Bakom den i en gammal kastanjedunge höjde sig kyrkans vita, fyrkantiga, massiva torn och bakom den återigen låg den rödmålade prästgården i murgröna och vildvin. Så inte behövde slottsfrun sakna umgänge. Tvärtom skulle hon återbördas till sin barndoms miljö: bara ett stenkast från en prästgårdsidyll, sådan som den från vilken han en gång i tiden hämtat henne. Kyrkklockorna skulle ringa helgaftonens frid direkt in till henne, där hon satt i vilstolen vid fönstret i sitt rum.

Det var denna dag, medan de dröjde sig kvar vid kaffet längre än vanligt, som om matematikern begåvats med en trollkarls outtömliga resurser. Det visade sig vid hans fortsatta berättelse om Mariero och dess läge att utsikten från söder ej kunde uthärda ens den ytligaste jämförelse med den anblick, som mötte ögat från norra fasadens fönster, i synnerhet från övre våningen. Denna utsikt var enligt hans bestämda påstående en verklig pärla. Den var fullt jämbördig med vad vilket annat land på jorden kunde bjuda den tjusta blicken. Den var till och med sådan att den måste locka tårar i ögat på vilken mänska som helst, som inte fått sitt hjärta fullkomligt förhärdat. Han var villig att erkänna, att han själv, då han stått i fönstret till det rum i övre våningen, som han redan kallade Lars’ rum — varje son skulle ha ett eget rum på övre våningen — att han som sagt då han stått där uppe och betraktat utsikten och tänkt på att han och Maria inom kort skulle kalla allt detta sitt, måst ta till näsduken. Han hade i sitt bröst förnummit en känsla sådan som han aldrig förr erfarit i sitt liv och för vilken han inte hade något annat uttryck än det barnsliga ordet religiös. Ty, där staketet till Mariero trädgård betecknade gränsen för hans domän vidtog: l:o en äng, sakta sluttande ned mot 2:o ån, som tack vare ett en och en kvartsmeter högt vattenfall, vars brus man kunde höra genom det öppna fönstret, här vidgade sig till en, som det påstods, fiskrik sjö med stränder klädda av alar. Andra sidan denna sjöliknande utvidgning av ån vidtog 3:o en medelstor egendom, vars vita manbyggnad skymtade bakom alarna, 4:o åkrar och ängar med insprängda dungar och byggnader, allt i en terräng som sakta steg till dess 5:o skogarna upp mot småländska gränsen vidtogo, till en början mörka och taggiga, sedan allt blåare för att längst borta i horisonten liksom sammansmälta med 6:0 synranden. Avståndet mellan Mariero staket till skogsbygdens början beräknade han som gammal artillerist och van avståndsbedömare till omkring tjugutusen meter. Med ett batteri uppställt på den lilla höjd, där Mariero byggts av dess förre ägare, en för några månader sedan avliden kronofogde, skulle han, matematikern, kunna behärska och försvara ett område på låt oss säga närmare trettiotusen kvadratmeter. Så dominerande var läget.

Och nu var allt detta hans hustrus. Till ett tecken på hans kärlek och tacksamhet.

— Var så god! Slit det med hälsan! Och som sagt, den pälsbrämade från Augusta Lundin följer med gåvan. Men vad du än gör: tacka inte. För då rodnar jag. Och nu ska ni ge er in och läsa era läxor, pojkar!

Matematikerns hustru log. Hon satt med fotografien i sin hand:

— Jag ska inte tacka dig. Jag vill bara säga dig en sak: jag vet ingen man som skulle ha gjort detta så som du.

Matematikern strök upp mustaschen med ett belåtet leende:

— Du förstår, förra söndagen, när jag sa, att jag skulle resa ut och se på några jordar stan äger, så for jag med osanning. Jag var där uppe i stället. Jag beslöt mig redan då, fast jag ville ingenting säga förrän kontraktet var undertecknat. Man ska inte prata i onödan.

Hans hustru skakade sakta på huvudet och log på nytt:

— Det var inte riktigt så jag menade. Jag menade, att ingen mera än du skulle köpa ett hus till sin fru utan att fråga henne, om hon trodde att hon skulle komma att trivas där. Fast det vet jag att jag kommer att göra.

Och nu inträffade det, som matematikern på det bestämdaste undanbett sig: att nödgas rodna ... Han blev blossande röd i ansiktet! Först en lång stund efter sade han, med ett skamset och hjälplöst leende:

— Ja, Maria, du vet ju att jag som knekt lärt mig, att överraskningen är det viktigaste momentet i all taktik.

Men nu skrattade hans hustru:

— Din taktik, ja — — — Den första tiden beundrade jag den. Sen böjde jag mig under den. Till sist blev jag så van vid den, att jag nog i grunden tycker om den. Det enda som förvånar mig är att det ännu finns någonting inom mig, som protesterar mot den.

— — —

Mariero kom under den närmaste tiden att intaga centralplatsen i makarna Lekholms intressesfär.

Det planerades och beräknades om kvällarna efter dagens arbete. Matematikern, som hittills betraktat livet och dess margfaldiga förhållanden med en utpräglat misstrogen och strävt illusionsfri blick, blomstrade ut under dessa kvällstimmar, likt en Nattens drottning, till en sällsam och oskärad optimist. Det var som om den karga, nordiska jordmån, i vilken han ända tills nu haft sina rötter, i och med köpebrevets undertecknande förvandlats till en sydlänsk välsignad mylla, mäktig de sagolikaste skördar och de underbaraste frukter. Vad han väntade sig av de två tunnland nyanlagd trädgård, som omgav den betornade och av drakhuvuden vaktade villan, skulle ha varit tillräckligt att förse hela staden inte endast med sådana förnödenheter som potatis och bönor utan också med sparris, jordgubbar, hallon och krusbär. Och blotta förekomsten av en kakelugn i hönshuset kom honom att drömma om en hönsavel och en äggläggning av gigantiska proportioner.

Hans hustru, som var prästgårdsdotter från landet, bara skrattade åt honom:

— Om du hade en aning om, hur lik du i grund och botten är din far!

Och så tog hon blyertspennan ur handen på honom, strök ett stort streck över alla hans fantastiska kalkyler och gjorde sina egna, på erfarenheter och hårda fakta grundade beräkningar. Dessa besvarades i sin ordning av matematikern på det sätt att han inköpte och studerade en handledning i hönsskötsel med titeln: ”Våra höns och deras avkastning”, en liten rikt illustrerad volym, i vilken hans optimism tycktes få ett kraftigt och välbehövligt handtag. Men hans hustru förblev obeveklig. Hon hade ständigt samma invändning till svar:

— Det finns ingenting här på jorden så segt som en gammal död höna och ingenting så ömtåligt som en livs levande kyckling.

Mot detta argumenteringens pansarhårda fort hade matematikern intet annat vapen än det allra grövsta artilleriet: han släpade fram kakelugnen i anfallsposition:

— Du tycks glömma att det finns riktig kakelugn i hönshuset.

— — —

Tidigt i maj reste matematikerns hustru upp till Mariero för att ordna trädgården och rummens provisoriska möblering.

Ännu kom det ju att dröja många år, innan huset skulle tagas i besittning på riktigt allvar och bebos sommar och vinter. Det skulle ske först när matematikern vid sextiofem års ålder tog avsked från drätselkammaren. Dessförinnan skulle man endast tillbringa somrarna där. Och under årens lopp skulle man pö om pö komplettera möbleringen, rum efter rum, allteftersom råd och lägenhet tilläto. Tills det, på matematikerns sextiofemårsdag, skulle stå fixt och färdigt från källare till torn, med matsal, salong, ”kabinett”, herrns rum, fruns rum, sönernas fyra rum, gästrum, med trädgårdsgrindarna på vid gavel välkomnande släkt, vänner, eventuella sonhustrur och barnbarn. Och på Mariero skulle sedan varje år samma eventuella sonhustrur och barnbarn tillbringa sommaren och julhelgen, milda, älskande sonhustrur och robusta och bångstyriga barn, beundrade och bortskämda av sin vekhjärtade farfar.

Allt hade matematikern räknat ut i förväg, till och med sin egen förändring till en vekhjärtad farfar.

Hustruns rapporter hem efter de första dagarna verkade i viss mån tillfälligt avkylande på hans entusiasm. Det visade sig nämligen att det regnade in: förmodligen behövde hela taket täckas med ny tjärpapp. Enligt kyrkoherdens mening måste nog också, förr eller senare, en ny brunn borras: vattnet i den redan befintliga hade aldrig varit bra. Och vad värre var: man fick antagligen borra mycket djupt, kanske till och med spränga sig ned i berget, som här endast täcktes av ett ganska tunt lager jord. Vad trädgården beträffade måste det ditforslas betydande kvantiteter matjord. Och även då kunde man, fortfarande enligt kyrkoherdens utsago, knappast hoppas på någon rikare avkastning: På grund av det sluttande läget och den tunna jordskorpan, med berget alldeles inunder, kunde den ej tillgodogöra sig nederbörden i den grad som var nödvändigt för en framgångsrik trädgårdsodling.

Matematikern reste själv upp över en söndag och förvissade sig om sanningsenligheten av dessa uppgifter och trovärdigheten i dessa förmodanden. Resultatet av hans okulärbesiktning skulle förmodligen ha tvingat en i hithörande saker mera initierad person till slutsatsen att han gjort en dålig affär. Men dels tröstade han sig med, att varken han eller hans familj mänskligt att döma skulle nödgas att leva av avkastningen från trädgården, dels kom blotta anblicken av den ståtliga och dominerande byggnaden och den i sex moment indelade utsikten mot Smålandsgränsen att nedtysta alla sorgliga fakta och nedslående profetior inför den primitivt starka glädjen, känslan av äganderätt skänkte honom.

På kvällen besteg han tåget tillbaka till staden, helt besjälad av den gamla lekholmska entusiasmen, tog vid stationen sin hustru om hakan, intalade henne tröstens ord samt lovade att infinna sig nästa söndag, åtföljd av en taktäckare och en expert på brunnar.

— — —

Den planerade resan blev aldrig av.

Då han nästföljande torsdag satt på sitt kontor kom det vid halvelvatiden på förmiddagen ett telefonbud från kyrkoherden.

Fru Maria Lekholm hade samma morgon av den person, som varit henne behjälplig inomhus, funnits liggande död vid sidan av sin säng. Tillkallad läkare förklarade att dödsorsaken varit hjärtfel.

— — —

Det första dygnet trodde hans söner att han skulle förlora förståndet. De hade knappast tid att tänka på eller sörja den döda. De levde i en ständig skräck att det vilket ögonblick som helst kunde hända honom någonting, de vågade inte tala om, ej ens föreställa sig i klara tankebilder, endast som vaga och flyktiga idéassociationer: farbror Anders’ självmord och faster Charlottes hemska öde ... Vilket av de två skulle det bli?

Sorgen hade matematikerns söner vid sina unga år redan sett på nära håll mer än en gång. Men aldrig förr en sorg som denna, ena stunden så skräckinjagande stilla och ruvande, den andra så våldsam och himlastormande som om han velat krossa universum, likt Simson skaka själva livets pelare, till dess de vacklade och han själv och alla och allt begravdes under ruinerna.

Han ville inte befatta sig med någonting, som rörde de praktiska detaljerna för hustruns begravning. Han ville ej ens resa upp och hämta hennes döda kropp. Han ville inte förtära någon mat, inte gå till sängs, inte ens ta av sig kläderna och söka någon stunds vila.

Innan den döda forslats hem för att bäddas ned i kistan barrikaderade han sig inne på sitt rum. Ibland var det tyst långa stunder där inne. Och så — — — plötsligt — — — var det som om möblerna kastats huller om buller, han gav till ett skri, ett långt, hest skri, som från ett rasande vilddjur. Man kunde höra honom gå av och an med tunga steg, ibland ostadiga som om han vacklat som en drucken. Så blev det åter tyst en stund, ingenting annat än hans tunga, stönande andhämtning som om han plågats av den outhärdligaste smärta, till dess också dessa stönanden avtogo och dogo bort ... Och så, en kvart eller en halvtimme efteråt, ett nytt utbrott ...

Karl Lekholm, numera doktor Holmes, som var den äldsta hemmavarande sonen, hade fått göra de förberedelser han kunde för begravningen. Han telegraferade till Lars, som nu låg på Karlberg, farbror Per, morbröderna — kyrkoherdarna, mormodern nere i Lund. De kommo alla, den ene efter den andre.

Först kom farbror Per. Han hade omedelbart kastat allt arbete från sig, lyckats ta nedgående dagssnälltåget och stod redan samma kväll i sorgehuset. Långt om länge blev han insläppt hos sin bror. Men i stället för att inverka lugnande, tycktes hans närvaro ytterligare förvärra matematikerns tillstånd. Utifrån förmaket kunde sönerna höra vad som försiggick där inne i faderns rum. Farbror Per talade till honom med sin låga, varma stämma. Och så kom faderns hesa, till bristningsgränsen ansträngda skri:

— Gud, säger du, Gud! Gud! Djävulen vill jag kalla den som ryckt bort henne! Ingen annan än en djävul kunde ha gjort så. Tig med din Gud! Inte ett ord om din Frälsare! Jag kan inte höra deras namn! Tig! Ha förbarmande! Jag vet inte vad jag gör! Lämna mig! Jag ber dig! Jag vill vara ensam! Jag måtte väl få vara herre i mitt eget hus. Gå din väg, säger jag!

Farbror Per kom tillbaka ut i förmaket och gick av och an på golvet med händerna på ryggen.

En halvtimme efteråt knackade han åter på dörren till matematikerns rum. Men han blev ej insläppt. Hela natten tillbragte de i förmaket, farbrodern och de tre sönerna, lyssnande i ångest och skräck till det som försiggick där inne.

Den äldste av pojkarna föreslog att man skulle springa efter en läkare. Men farbror Per endast skakade på huvudet:

— Här hjälper ingen läkare. Här hjälper endast tron på Gud Fader i himlen och Hans enfödde son, som gav sitt liv för mänskorna.

— — —

Då kistan med den döda anlänt morgonen därpå och placerats inne i sängkammaren, trädde matematikern ut ur sitt rum, gick dit in, där den döda låg och bad att få lämnas ensam på nytt. Han föreföll lugnare nu. Han tog var och en i hand, farbror Per, Lars, som kommit en stund tidigare med morgontåget och de tre andra sönerna, en artig, frånvarande, flyktig och kylig hälsning, som om han träffat dessa personer för första gången i sitt liv.

— Nu vill jag vara ensam med mor en stund, sade han och reglade sängkammardörren.

De hörde honom röra sig där inne. Det var som om han flyttat tunga bördor, letat i byrålådor, möblerat om i rummet ... Efter tre timmar kom han tillbaka. Han hade då bäddat om kistan åt den döda, kammat och klätt henne, och satt på henne de få och enkla smycken, han under ett långt äktenskap skänkt henne: guldklockan med den långa guldkedjan, de två guldarmbanden, den blodröda granatbroschen ...

Själv nämnde han ingenting om detta. Han sade endast:

— Nu vill jag, att ingen på några villkor får röra henne eller ändra någonting i hennes kista.

Från denna stund till dagen efter begravningen, då han återtog sin plats på drätselkammaren, yttrade han ej ett ord utöver ”ja”, ”nej”, och ”gör som ni vill”.

Han hade, för mänskliga ögon att skåda, blivit kallare, hårdare, tystlåtnare, tillknäpptare än någonsin förr.

— — —

Det var endast sönerna, som under de år som följde, kunde märka den djupa förändring han undergått. Det var nämligen som om han blivit fullkomligt likgiltig för dem, deras uppförande, deras betyg, deras framgångar, deras framtid. Han kunde visserligen ej befria sig från den gamla vanan att varje middag, innan man satte sig till bords fråga dem, om de kunnat sina läxor. Men de kände att svaret ej längre intresserade honom.

Vad han gick och bar på inom sig i sin tystlåtenhet och sitt enstöringsliv lät han dem aldrig veta. Det var en sak de fingo gissa sig till. De sågo för övrigt mycket litet till honom. Klockan en kvart i nio gick han till drätselkammaren. Klockan fyra kom han hem till middagen via kyrkogården, där han dagligen tillbragte en kvart vid sin hustrus grav, hälsande henne med hatten i hand, då han kom och då han gick. Klockan en kvart i sex återvände han till rådhuset och stannade ofta kvar till tiotiden. Kvällsmaten fingo sönerna äta utan honom, i sällskap med husföreståndarinnan.

Det var som om han avskytt sitt hem, fruktat tomheten i det och som om ingenting annat än arbetet kunnat skänka honom den glömska, han hungrade efter.

Vad Mariero beträffar, den stolta tornprydda villan med det dominerande läget, där hans hustru och han skulle ha åldrats i kretsen av milda sonhustrur och larmande bångstyriga barnbarn, återsåg han den aldrig. Ett par veckor efter hustruns begravning annonserade han den till salu och sålde den för vad han kunde få.