35

Nästa dråpslag, livet gett hans far, hade han själv, doktor Holmes, alias Karl Lekholm, utdelat ...

Hur hade det träffat honom? Hur hade han sökt värja sig? Eller hade det kanske varit nådestöten?

Han visste det inte.

Man vet på ett ungefär, hur stort kvantum gift den mänskliga organismen kan tåla. Man vet, med vilken bråkdel av en lunga den kan leva. Man vet, hur stor del av huden den genom en olyckshändelse kan förlora och ändock hållas vid liv. Och man vet en hel del andra ting om de gränser, som äro de ofrånkomliga betingelserna för dess livsduglighet.

Men man vet ingenting, man har inte den blekaste aning om, hur en mänska kan komma att bära det dråpslag, som måttas rakt mot hennes livs tro och hennes livs verk. Ingen aning! Icke den blekaste aning!

Doktor Holmes gick av och an på sitt hotellrum, av och an ...

Nu var han vid målet. Inom ett dygn skulle han stå inför sin far och säga: ”Här är jag!” Hur skulle han förklara sig och brottet och tystnaden? Det fanns inte längre någon undanflykt, inte något uppskov längre. Den feghet, som en gång kommit farbror Anders att föredraga döden framför att möta sina båda bröder, samma feghet hade drivit honom själv att under alla dessa år söka skydd inom ett tystnadens ogenomträngliga harnesk. Men nu måste han befria sig från det, bända och bräcka det öppet, stå naken inför sin far och säga: ”Jag har inte varit dig en god son. Jag har gjort dig så ont en son kan göra en far. Jag har kanske dödat den rest du hade av livstro och livshopp, sedan din hustrus död dragit som en lavin genom ditt mödosamt och omsorgsfullt byggda hus. Allt det du hållit heligast i livet har jag slagit rakt i ansiktet, då jag förfalskade ditt namn: ditt livslånga arbete för dina barns framgång och välgång, din omutliga rättskänsla, din rakryggade manlighet. Hela din mandoms offer, som var dina dagars sol och dina nätters stjärnor har jag släckt med samma gest som när man blåser ut en tändsticka. Och här är jag!”

Och vad skulle han få till svar?

Han såg sin far framför sig: den hårda kalla blicken, de tunna föraktfulla läpparna, detta ansikte där varje muskel kunde darra av vrede, bitterhet och förakt. Han hörde hans torra, korthuggna stämma: Du har ljugit! Han såg hans händer knyta sig om ridspöet med den krampaktiga fanatism, med vilken puritanen drivit djävlar ur den besatte

Doktor Holmes gick av och an, en med undantag av klädseln till det yttre trogen kopia av sin far i fyrtioårsåldern: lång, smärt, senig, med faderns långa tunna något böjda näsa, hans kalla, stålgrå ögon, hans smala, höga panna, hans kraftigt tillspetsade haka och hans tunna läppar. Och han var rädd. Rädd som för sitt liv. Det var som om två och ett halvt decennium under dessa timmar strukits som kritkrumelurer från hans levnads tavla. Han hade åter krympt samman till den strykrädde pojken från fordom, när domsbasunen ljöd från faderns rum: Kom hit, jag vill tala med dig!

— Ja, far — — — här är jag — — — Efter tjugu år — — —

Det skulle väl inte bli ridspöet denna gång som så många gånger förr. Han skulle inte nu som då behöva stå stilla och låta slagen hagla över sig. Han skulle mötas av någonting annat, någonting ännu värre: föraktet, vreden, sorgen ... Den korthuggna rösten, som sade: jag föraktar dig, jag känner dig inte, den kalla blicken, som visade på dörren, den brutna sorgen, som viskade: se vad du har gjort med din far, se, hur du böjt hans rygg, hur djupa fåror du ristat i hans ansikte. Inser du ej, att det du gjort honom, träffat honom tiofalt hårdare än din mors död. Den gången var det ödet, som slog, det öde, över vilket ingen mänska är herre. Men den andra gången var det du! Det andra och svåraste slaget var det du, som utdelade! Kan du möta den man, vilkens ålderdom du lagt öde och naken, ödsligare och naknare än till och med döden förmått det?

Nej, han kunde det inte. Inte ännu. Han var inte färdig än, hade inte mod. Inte ännu.

Han kröp åter samman i sin feghet, trängde sig in i den som i ett alltför trångt oridderlighetens harnesk. Ännu i denna stund, ännu i det sista sökte han vinna tid. Han ville gå omvägar, som hunden, då den jagar förbjudet villebråd och kallas tillbaka till sin herre. Han ville ha uppskov. Han måste höra sig för först, så som han gjort så otaliga gånger förr i sin barndom då han stått inför det oundvikliga: den snabba ängsliga frågan till någon av bröderna: Är han mycke ond?

Han fick till och med hjälp av sin läkarevisdom: det var ju inte bara honom själv det gällde, inte bara den själens ohyggliga påfrestning, han själv måste genomgå vid detta möte, de första minuterna, då två män konfronterades med varandra, en böjd och ödelagd far och en son, som böjt och ödelagt. Det var ju också den gamle det gällde. Han hade ju redan nått den ålder, då en stark sinnesrörelse kunde medföra de allvarligaste följder. Han måste på ett eller annat sätt ställa det så, att den gamle blev skonsamt underrättad i förväg. Han måste söka reda på någon av bröderna, rådgöra med dem, hur han bäst skulle gå tillväga för att bespara den gamle den första och svåraste prövningen ...

Hans bröder ... Var skulle han få tag i dem?... Vad hade det blivit av dem?...

Ingen aning!

Lars! Han var väl den lättaste att få reda på. Honom borde han kunna finna i arméns rangrulla eller i statskalendern. Förmodligen hade de väl statskalendern på hotellet. Han ringde ned till portiern och bad honom ögonblickligen skicka upp den. Med nervösa fingrar fick han upp registret ... G ... I ... M ... L ... La ... Le ... Lekholm, P. P., löjtnant sid.?? Han stirrade framför sig ... Lekholm P. P. Det var inte Lars ... Var det?... Var det hans kusin Paul?... Han slog upp den angivna sidan: Smålands artilleriregemente ... Löjtnanter .......... Lekholm Peter Paul, född 1898 ... Farbror Pers son löjtnant ... officer ... Punsch, kortspel, kvinnor, dåliga affärer ... Waldenströmmarens son ... Han mindes honom som en liten blek och bortklemad pojke på en åtta, nio år ... Och nu, tjugu år efter löjtnant ... Gudsmannens ende son ... Hur hade det gått till?... Var låg förklaringen?... Livshungern, som hos fadern ätit sig inåt — var det den som nu hos sonen, med en hel generations uppsparade och glupande aptit, kastat sig över livets enklaste rätter: punsch, kortspel, kvinnor ... Vad tänkte och tyckte farbror Per om det språnget ut i fåvitskheten?... Ingen aning:

Och Lars? Var fanns han? Vad hade det blivit av honom? Lars, som alltid varit en god son, Lars, som så länge doktor Holmes kunde minnas tillbaka aldrig ljugit mera än en gång och som lidit sådana samvetskval efteråt, att han fått uppkastningar. Den gången, då han skickats ut i ett ärende, köpt en kritpipa och en strut tobak för den enkrona, som anförtrotts i hans vård, i stället för att uträtta ärendet, gripits av ångest omedelbart efter brottet, gått utanför staden och grävt ned tobaksstruten och pipan och sedan kommit hem och sagt, att han ”tappat” pengarna. Han hade bekänt brottet för doktor Holmes på kvällen, när de lagt sig och sagt att han måste tala om det för fadern. Doktor Holmes hade haft all möda i världen för att söka övertyga honom om det onödiga och smärtsamma i en sådan sanningsenlighet och Lars hade avstått. Men han hade fått uppkastningar i stället.

Var hade han tagit vägen? Hur hade livet handskats med honom och han med livet? Den trygge, säkre, lugne Lars, som under hela sin barndom och skoltid gett intrycket av att vara frukten av ett äktenskap mellan fliten och pliktkänslan, som redan i sjätte övre svurit evig trohet åt Gurli Svensson — han hade en kväll högtidligen anförtrott doktor Holmes hemligheten, poängterande vilket oerhört viktigt steg han tagit — och gift sig med henne två år efter Karlberg på en liten underlöjtnantslön och de tusen kronor om året, hans far lovat att försträcka dem. Lars, som redan i sjätte nedre svurit en helig ed att han en gång skulle hämnas den oförrätt livet gjort deras far, genom att själv en gång stå som överste i spetsen för regementet? Varför hade han tagit avsked? Hade miljöns påfrestning blivit honom för övermäktig? Hade han slukats upp av nöjesdjungeln och blivit borta?

Ingen aning!

Och de båda andra? Sven och Tage? Han visste ännu mindre om dem och deras möjligheter i livet. De voro yngre än han, Sven tre år, Tage fem. Och i egenskap av yngre bröder hade de behandlats som quantités neligeables utom i de fall, där de gjort sin existens kännbar som irritationselement och vederbörligen avstraffats.

Vad hade det blivit av dem? Var skulle han söka dem? Män i staten voro de i varje fall inte, så som deras far drömt sig och hoppats. Han hade ju alltid framhållit, hur säker kronans kaka var som kompensation för dess litenhet. Och nu fanns ingen av hans söner i den tjocka listan på statens män.

Då doktor Holmes lämnat landet, hade Sven redan legat två år vid Tekniska högskolan. Han skulle bli maskiningenjör. Han hade varit den av bröderna, som oftast kommit i smärtsam kontakt med ridspöet. Han hade under sina första pojkår lidit av två stora fel, som till synes ingen som helst gemenskap hade med varandra, men som senare visade sig bottna i en och samma egenskap.

Och denna egenskap hade till och med avslöjat sig som Svens styrka.

Det första felet bestod däri, att han ända upp i tonåren ej alltid kunde hålla sig torr i byxorna. Till en början förmodades han lida av något allvarligt funktionellt fel och skickades till flera läkare, som ställde diagnosen på ovana och slarv, då ingenting abnormt kunde upptäckas. Hans andra fel bestod däri, att han tycktes vara i fullkomlig brist på förmåga eller vilja att koncentrera sig på sina läxor. Och som matematikern var fullt och fast övertygad om att denna oförmåga ej berodde på bristande teoretisk begåvning, gjorde han allt vad i hans förmåga stod för att medelst ridspöet avhjälpa såväl hans motvilja mot studier som hans ovana att väta ned byxorna.

Lättjan och ovanan visade sig så småningom härröra sig från en och samma orsak: hans ovanliga mekaniska begåvning. Redan vid en tio, tolv års ålder var han expert på att laga klockor. I olikhet med de flesta andra pojkar kunde han inte bara plocka sönder ett ur utan också sätta ihop det, till och med så att det gick. Hans anseende som klockmakare var redan i andra klassen så stadfäst i skolan, där det fanns gott om gamla skröpliga silver- och mässingsrovor, att han var och varannan eftermiddag kom hem med ett trasigt ur i byxfickan. Och för det glömde han läxorna. Omedelbart efter middagen satte han sig vid sitt bord, placerade en öppen skolbok ostentativt framför sig, drog ut skrivbordslådan, där han hade uret och några verktyg förvarade och började sitt arbete. Den spänning, han därunder levde i, måste ha varit betydande. Det gällde nämligen att samtidigt ha ögonen på det han hade för händer och öronen lyssnande efter det allra svagast misstänkta ljud från rummet bredvid: Vilket ögonblick som helst kunde nämligen matematikern stå i dörren! Och då måste lådan med ur och verktyg ha skjutits in. Det var denna högspända uppdelning av intresset som kom honom att glömma det lilla naturbehovets utförande på det av civilisationen påbjudna sättet.

För sina äldre bröder var han en rik källa till obehag och plåga. Plikten att hålla honom på dygdens och läxläsningens trånga och steniga stig vilade enligt utfärdad generalorder på deras skuldror. Det ansvarsfulla värvet gav anledning till ständiga friktioner, inte endast mellan dem och mekanikern utan också mellan plikten och nyfikenheten inom dem själva. Ty det var onekligen intressant att se honom plocka sönder och laga en klocka. Resultatet blev i de flesta fall kompromiss: man lät honom hållas för att i sista stunden före sängdags dra översättningarna med honom och lösa hans hemräkningar. Hans dåliga betyg och hans kvarsitteri kommo emellertid vid vårterminernas slut också över deras huvuden.

Till sist gjorde matematikern allvar av sitt hot. Då Sven, trots sitt löfte att sköta sig oklanderligt, blivit kvarsittare i femte klassen, togs han ur skolan och sattes i urmakarelära. Därvid visade det sig emellertid, att hans ande var alltför vitt famnande för detta yrke. Efter ett år bad han att få återupptaga studierna. Hans bön villfors, ehuru på synnerligen hårda villkor. Det var, som om hans huvud välsignats av en Lidnersk knäpp. Såväl hans lättja som hans ovana hade försvunnit: i oklanderligt torra byxor steg han från klass till klass, från klarhet till klarhet med allt högre betyg i de matematiska disciplinerna.

Vad hade det blivit av honom?... Varje gång doktor Holmes under de sista åren läst om en epokgörande uppfinning hade han tänkt: Sven, vad blev det av honom? Skulle också han en dag förvåna världen? Han hade förtjänat det. Om inte för annat så för all den aga, han i barndomen fått sig tilldelad. Men doktor Holmes hade aldrig sett hans namn i tidningarna. Och ändock hade det under de sista åren inte varit så få svenskar som i sådant sammanhang låtit tala om sig i världspressen. Men inte han ... Vad hade det blivit av honom? Var fanns han nu?...

Och Tage?...

Han hade flyttats till femte klassen, då doktor Holmes lämnade landet. En liten otroligt ljushårig pojke med ännu mera otroligt smala ben i de alltför vida vinterstövelskaften ...

Som liten hade han alltid sagt, att han skulle bli biskop. Hans största nöje hade varit att binda ett av moderns svarta sidenförkläden på ryggen, klättra upp på en stol och läsa Fader vår, gång på gång.

En eftermiddag hade hans passion att förkunna ordet nära nog kostat honom livet. Med sidenförklädet på ryggen hade han krupit upp i fönsterkarmen och öppnat fönstret för att predika för menigheten nere på gatan. Plötsligt hade han tagit överbalansen och fallit ned på trottoaren, från andra våningen. Förklädet hade dessbättre snott sig om målaremästare Blombergs sladderspegel i våningen under och berövat fallet dess våldsamhet. I avsvimmat tillstånd hade han burits upp till sin intet ont anande mor, som varit sysselsatt i köket. Han hade fått en stor bula i pannan, alldeles över högra ögat. Det var allt. Och tre dagar senare stod han åter på en stol och predikade ...

Men det, doktor Holmes bäst mindes hos honom, var hans oerhörda fåfänga, som ofta invecklade honom i konflikt med rättvisan. Hans kärlek till snygga gångkläder hade drivit honom till knepet att om måndagsmornarna slita knappar ur eller riva hål på sin vardagskostym för att på så sätt tillåtas bära söndagsstassen ytterligare en dag. Under sitt första år i dansskolan hade han bundit fönstervadd om sina vådor för att på så sätt ge sina spinkiga ben ett mera estetiskt och manligt muskulöst utseende. Han hade emellertid avslöjats en gång, då lösvadorna under en schottis åkt ned på anklarna. Och det hade tagit honom år att rehabilitera sig. Dessutom var han den ende av de fyra bröderna, som visat sig äga sinne och intresse för musik. Men så hade han också undsluppit faster Charlottes undervisning och den skarpeggade linjal, med vilken hon slog takten på lärjungens knogar.

Vad hade det blivit av honom? Han hade som barn suttit inne med just de egenskaper, fadern med ledning av sin beundrade Galton fruktade mest: kombinationen av den lekholmska fåfängan och den töpferska musikbegåvningen. Men förmodligen hade matematikern under åren lärt sig inse, att snillet Galton inte funnit den bekväma och ofelbara facit till livets stora samling av räkneexempel som han tänkt sig. Det hade kommit en annan herre i stället, som hette Mendel ...

Hade han övergivit Galton för honom? Och hade Mendel kunnat skänka honom någon tröst i de olyckor, som likt stormar svept fram genom hans krona?

Om en handfull timmar skulle han få klarhet i detta och mycket, mycket annat. Och han var rädd. Rädd som för sitt liv.

— — —