36

Klockan ett ringde det i telefon. Det var en reskamrat, han kommit överens om att äta lunch med, en gammal silverhårig och rosenkindad domare vid högsta domstolen i staten Oregon. Han var svensk i andra led och skulle nu, i sin levnads afton, hem till sina förfäders land för att se hur de levat och leta rätt på sin stamtavla. Han hade inte kunnat resa förr. Det var inte det, att han inte haft tid eller tillfälle. Han hade varit i Europa tre gånger förut. Men han hade aldrig kunnat få sin hustru med sig ända upp till Sverge. Inte en enda semester under deras trettioåttaåriga äktenskap hade han vikit från hennes sida, dear old soul. Men till Sverge hade hon inte velat fara. Det hade egentligen varit den enda tvistepunkten i deras långa samliv. Hon hade resonerat som så, att en tripp till Europa använder man för att se museer och konstskatter i Paris, Italien och Aten och möjligen för att avlägga ett besök vid Jesu grav, men inte för att resa till nordpolen. Nu var hon emellertid död, the dear old soul. Och nu hade han kommit. Hans stamtavla skulle finnas i böckerna i en kyrka i Härjedalen. Beautiful country, I’m told. Han hade hört sägas av sin far och var själv övertygad om att hans förfäder intagit en synnerligen framstående ställning i denna del av Sverge. Very prominent and most remarkable people, I’m told. Han skulle fira julottan i sina förfäders kyrka. Han hade alltid hört sin far tala om julottan som sitt underbaraste barndomsminne: snö, facklor, slädar. Och nu var han själv på väg dit. A most remarkable and wonderful spectacle, a swedish yuleotta, I’m told by my dear old father.

Han hade upprepade gånger anförtrott doktor Holmes och för övrigt också alla första klass passagerare innebörden av sin mission på denna årsens tid. Han hade överhuvudtaget ordat så mycket om ”the dear little swedish yoleotta” i matsal, bibliotek, bar och salong att han efter en tre, fyra dagars resa fått namnet julbocken.

Den gamle domaren väntade honom vid ett stort runt bord mitt i matsalen. Den var full med folk, före detta reskamrater och urinvånare. Domaren saluterade honom med en skiva kall kalvstek på gaffeln och ett leende som spred sig som ett rosenskimmer från de bländvita tänderna ut över de runda barnakinderna.

Han hade varit i farten hela förmiddagen, avlagt besök hos amerikanske konsuln och genom honom fått tag på en karta över Göteborg sådan staden hade tett sig ungefär vid den tid, hans fader härifrån utvandrat till Amerika. Och med tillhjälp av denna karta hade han under ett par timmar vandrat samma väg, hans käre gamle far en gång trampat ovissa öden till mötes. Most remarkable feeling, I tell you, doctor! Most wonderful indeed. Han blygdes inte över att säga det: han hade fått ta till näsduken flera gånger. Föga hade väl hans far då anat, att en av hans söner — — — Nej, han ville inte skryta över sig och sina framgångar. Ty om inte hans far varit den underbara man han varit, så skulle inte han själv heller ha nått den ställning, han innehade i staten Oregon. Och det var en högst underbar känsla den där, att gå och trampa sina fäders jord. Och lika underbar var också den känslan, att man nödvändigt måste söka sig tillbaka till ursprunget, till rötterna nere i jorden. ”Blir starkare och starkare för varje år”. Hans barn och hans gamla vänner hade förklarat för honom att det var en galenskap för en man i hans ålder att resa till Sverge mitt i vintern. Men han skulle aldrig ha fått ro i sin själ, om han inte fått vara med om en svensk julotta, innan han för alltid slöt sina ögon. Det var två resor, som betecknade höjdpunkten i hans liv, bröllopsresan från Portland, Oregon, till Newyork och så denna. Most remarkable and wonderful feeling!

Under hela lunchen fortsatte han att oavlåtligt mala på sin ålderdoms pratsjuka kvarn. De rosenröda, barnarunda kinderna hade i värmen fått en teint som om de smorts in i smultronsaft och de pigga, klipska, grå ögonen tindrade i förväntan på julottans under i fädernas lilla kyrka.

Doktor Holmes kände sig plötsligt fysiskt illamående. Han hade inte förtärt en bit på hela morgonen. Och ändock äcklade honom maten.

Kanske berodde det på att den gamle pratsjuke mannen mittemot honom var domare. Han visste det inte. Men plötsligen slog den tanken ned i honom: Hör förfalskningar till de brott som preskriberas? Kunde han ännu riskera att bli anhållen, häktad och dömd till straffarbete? Antag att någon här i matsalen kände igen honom? Han hade inte tänkt på detta förut. Han visste att det i de flesta länder fanns en preskriptionstid för vissa brott. Hörde växelförfalskning i Sverge till dem?

Hans ångest bröt ut i panik. Han sköt undan tallriken och såg sig snabbt omkring ... Antag att det satt någon vid ett bord i närheten, någon som kände igen honom ... Någon studentkamrat från Lund ... Han visste inte själv, hur mycket hans utseende förändrats sedan den tiden ... Man vet aldrig själv hur man ser ut ... Man tror alltid att en inre förändring måste avspegla sig i den yttre mänskan ... Kanske var det inte så ...

Domaren hade fått en stor, fet, svart cigarr, en Corona Corona, som han satt och sög på som om den varit en karamellklubba.

— Vad är det med er, doktor, ni ser så blek ut? Är det sjögången som inkommoderar er, nu när ni kommit i land? Jag känner till det där ... most remarkable feeling. Ta en konjak till kaffet. Det tänker jag göra.

Men doktor Holmes reste sig med en ursäkt och rusade upp på sitt rum. Svetten bröt fram på hans panna. Han kastade sig på bädden inne i sängalkoven, vräkte undan kuddarna och sträckte ut sig raklång med slutna ögon och händerna sammanknäppta över bröstet. Hela hans inre var i uppror. Det vred och slet inne i bröstet på honom. De kval som nu marterade honom föreföllo honom outhärdliga ens för några korta minuter. Han rusade upp på nytt, vacklade på måfå omkring i rummet ... Han tänkte på farbror Anders. Han förstod honom nu, förstod honom med varje nerv i sin kropp, varje atom i sitt moraliska väsen, hans ångest, hans rädsla, hans feghet, i det ögonblick han tog till rakkniven. Det var kanske i en sådan panisk sinnesförfattning de flesta mänskor berövade sig livet. Deras förtvivlade handling hade kanske i de flesta fall ingenting som helst med känslan av ett för alltid brustet eller förfelat liv att göra. Det var de närmaste minuterna, timmarna eller dagarna, de inte kunde uthärda, ångesten, helveteselden, som de måste genomgå, innan de kommo ut på andra sidan, där förlåtelsen, försoningen väntade med sin svalkande, upplösande ro. Han förstod farbror Anders, han förstod dem alla, dessa mänskor, nu. Han hade haft med åtskilliga självmordskandidater att göra, räddat ett par av dem till livet. Och varje gång hade han tänkt: varför lappar jag ihop denna mänskospillra till ett långt och trasigt liv? Men han såg problemet annorlunda nu. Denna ångest, denna helvetespina, som han själv genomgick, medan han vacklade av och an i det lilla hotellrummet bland oöppnade koffertar och kappsäckar, hade kastat ett plötsligt och bländande ljus över hela det själstillstånd, i vilket självmordet begås. Det var de förestående minuterna eller timmarna, dessa mänskor ville rädda sig undan, och inte livet. Det var dessa stunder, då trycket inifrån är så oerhört att det spränger förståndet, då tankarna myllra som myror i en raserad stack, det var dessa stunder, som kunde göra mänskan till självmördare, och inte det långa livsmörkret, som väntade sedan de stunderna genomlidits. De långa mörka åren kunde man vänja sig vid. Det fanns ett ordspråk: Life is a matter of habit, också ett mörkt och olyckligt liv. I annat fall: varför gjorde alla dessa självmordskandidater inte oftare om försöket? Det var inte sitt liv, de ville förinta. Det var endast ett språng de ville göra i tiden, språnget över avgrunden till den svalkande ron, i vilken deras torterade själ kunde domna. Och så blev detta språng, denna flykt undan några ångestpiskade tidsmoment vad det innerst aldrig var avsett att bli: ett språng in i det tidlösa ... Det var tidens egen hämnd för mänskans åverkan på den ... Den tillåter inga språng ...

Han öppnade en av sina resväskor och grävde efter några veronaltabletter. Han visste att de redan voro slut. Han hade haft dålig sömn ombord. Och när han tagit det sista pulvret hade han sagt sig själv: Nu måste det vara slut! Inte ens det kryphålet hade han längre: några timmars konstgjord glömska. Han måste handla ...

— — —

En stund senare gick han ned till portiern för att söka få tag på sin kusin. Han borde ha lättare än farbror Per att förstå och överse med en förrymd förfalskare ... Förmodligen hade väl Paul telefon i sin bostad. I varje fall fanns det väl en officersmäss vid regementet, där de kunde lämna upplysningar om honom.

Han framställde sitt ärende till portiern. Det gällde att fortast möjligt komma i förbindelse med en löjtnant Lekholm vid Smålands artilleri.

Portiern stod och bläddrade i telefonkatalogen och samtidigt gav han då och då doktor Holmes en snabb blick. Och så sade han:

— Excuse me, sir, do you speak swedish?

Doktor Holmes blev blodröd i ansiktet? Var han redan upptäckt?...

— Ja, sade han lågt och såg på sina händer.

Portiern log:

— Förlåt, sade han, men jag frågar därför att ingenjör Lekholm kom ut till mig för en stund sedan och frågade, om det fanns en herr Lekholm som kommit med Amerikabåten och på den beskrivning han gav förstår jag nu att det måste vara min herre, han menade ...

Doktor Holmes stirrade på honom.

— Ingenjör Lekholm?...

— Ja, ingenjör Sven Lekholm.

— Bor han här i stan?

— Nej, han bor i Falkenberg. Men han är ofta i stan i affärer och tar in här. Han är visst uppe på sitt rum nu. Nyckeln hänger inte här. Jag ska höra efter.

— Nej, nej, jag ska själv gå upp. Vad är numret?

— 211.

— Tack.

— — —