37

Doktor Holmes gick sakta upp för trapporna. Hans hjärta bultade. Benen orkade knappast bära honom. Han måste ta riktigt hårt om ledstången och släpa sig upp, steg för steg. Han blev stående en lång stund utanför tvåhundraelvan, innan han knackade. Men han kände ingen ångest längre. Han var bara trött, utpumpad som efter en lång och farofylld vandring. Och han erfor någonting av samma lättnad och likgiltighet, som brottslingen påstås känna, då han äntligen anger sig själv för myndigheterna: Här är jag! Här har ni mig!

Han knackade på nytt, denna gång hårdare. Men då han inte fick något svar, vred han om låset, öppnade dörren och kom in i en liten tambur. Där blev han stående en stund i mörkret och knackade för tredje gången, på innerdörren. Han hörde en röst svara där inne, men hans hjärta bultade för hårt för att han skulle kunna uppfatta svaret. Och så öppnade han.

Med ryggen mot honom, framme vid lavoaren inne i den skumma sängalkoven, stod en man i underkläderna, sysselsatt med sin toalett. Han rafsade till sig sina byxor och försvann bakom förhänget, som skilde alkoven från den övriga delen av rummet.

— Fan också, ropade han, att man inte kan få vara i fred! Jag sa ju att ni skulle vänta! Är det vaktmästaren? Vad är det fråga om?

Doktor Holmes hade stängt dörren efter sig och blev stående med ryggen mot väggen. Plötsligt flög ett leende över hans ansikte. Det var som om han på bråkdelen av denna minut, i vilken han fått en skymt av sin bror, förflyttats decennier tillbaka i tiden: Sven, som till den grad uppslukats av sitt intresse för en trasig skolpojksklocka, att han glömt sig ...

— Vem är det, kom den barska rösten på nytt. Vad är det fråga om?

— Det är jag, svarade doktor Holmes sakta med en röst, som var nära att stocka sig: Det är din bror Karl ...

Han fick ett lågt, gnäggande, belåtet skratt till svar, ett skratt likt ett högt leende:

— Det var ju det jag sa! Då hade jag ju rätt i alla fall, att det var du som försvann ur matsalen för en stund sen! Vad var det för en mackapär du satt i sällskap med?

— Det var en amerikansk jurist. En domare.

— Den där ska du akta dig för? Den skulle jag inte vilja göra affärer med.

Doktor Holmes satte sig på schäslongen, med armbågarna på knäna och huvudet i händerna. Detta möte var så olikt allt det, han under alla dessa år tänkt sig, så burleskt alldagligt — — —

— Varför ville du inte ha några affärer med honom, frågade han för att något säga.

— Den! Den är hård som flinta i allt sitt rödmosiga tandpastaleende. Jag känner mänskorna. Jag är en smula fysionomist och Sherlock Holmes. Den karlen är hjärtligheten själv, när det inte kostar honom någonting. Men sitter det åt, skulle han inte bara kunna mörda en man utan också sparka undan liket.

Doktor Holmes ryckte otåligt på axlarna. Detta var ju samma Sven, han skilts från för en tjugu år sen, lika säker i korken, lika påstående, lika positiv.

— Du misstar dig, sade han.

Sven hällde vatten i tvättfatet:

— Misstar jag mig? Sällan, gamle jyffe! Sällan! Misstog jag mig kanske också, när jag för en stund sen gick ut till portiern och frågade, om det fanns en Lekholm till på hotellet, en Lekholm, som kommit med Amerikabåten i dag morse?

— Hur kunde du vara så säker på det då?

— Det ska jag säga dig, gamle mackapär! Hela hemligheten är den, att det finns så förbannat få möjligheter här i livet. Det behövs inte något sjätte sinne för att se en smula in i framtiden. Jag visste, att du ännu var i livet.

— Hur kunde du veta det?

— Därför att i annat fall skulle vi ha fått veta, att du var död.

— Jag kunde ju ha levat under annat namn där ute ... vilket jag också har gjort.

Sven skrattade till:

— Haha! Även om du levat under antaget namn, hade du väl i alla fall någonstans i dina grunkor ett papper med uppgifter om ditt verkliga namn.

— Ja, det hade jag verkligen.

— Där ser du! För det andra visste jag att du hade det bra.

— Hur kunde du veta det?

— Dels talade gubben far om för några år sen, att han fått en del pengar, studieskulder, från dig. För det tredje är det i nio fall av tio så här i världen, att innan en mänska drunknar, skriker hon på hjälp. Och det hade du inte gjort. Du hade inte skrivit hem en enda gång och bett om pengar.

— Jag kunde ju ha gått under i tysthet.

— Det är mycket få mänskor som gör det. För det fjärde var jag säker på att du skulle komma hem just i det här draget till gubben fars sjuttioårsdag. Man brukar i nio fall på tio vilja se sina gamla föräldrar, innan de skils hädan. Och när jag satt i matsalen och lunchade och såg alla svensk-amerikaner som kommit hem med båten för att jula, tänkte jag ögonblickligen: Det skulle inte förvåna mig, om Karl sitter här inne. Och jag såg mig omkring för att försöka upptäcka dig. Men du satt med ryggen åt mig. Det var först, när du reste dig upp och gick ut, som jag svor på att det var du. Jag höll till och med på att ropa efter dig. Men i stället gick jag ut till portiern och sa: Hör nu, portiern, den där herrn, som gick ut från matsalen för en stund sedan, heter Lekholm. Vart tog han vägen? Men denna satans idiot till portier sa naturligtvis: Nej, det finns ingen annan Lekholm här på hotellet än ingenjörn. Och då tänkte jag: Allright, jag kan ju ha misstagit mig. Och så gick jag upp till mig. Jag är färdig om ett ögonblick. Konstigare än så är det inte att lyfta en flik av framtidens slöja som det heter i romanerna. Det är bara fråga om att använda sitt förstånd. Livet sitter inte inne med så förbannat många möjligheter, som mänskorna går omkring och inbillar sig.

Doktor Holmes såg på sina händer:

— Väntar far mig också?

— Naturligtvis gör han det! Han är i varje fall säker på att du ska komma hem, innan han dör. Du är ju en Lekholm. Farbror Fredrik kom ju hem.

Doktor Holmes avbröt honom:

— Säg mig, Sven, innan vi talar om de andra: Vad tror du far kommer att säga till mig?

— Vad skulle han säga? Han blir naturligtvis glad. Varför skulle han inte bli det?

— Hur är det med honom?

— Hur det är med honom? Utmärkt! Han fick en böld i nacken för ett par tre år sen. Det är den enda krämpa han har haft så länge jag kan minnas.

— Men hur är det med honom för resten? Hur har han det?

— Hur han har det? Hur skulle han kunna ha det på mer än ett sätt? Vad i herrans namn menar du? Hör du också till de där mackapärerna som tror att livet sitter inne med så många möjligheter? Du tycks tro, att därför att du varit borta i hela tjugu år, ska hela världen här hemma vara fullständigt förändrad. Nej, gamle jyffe, så komplicerat är inte livet. Det är i grund och botten en ganska enkel affär. Tro mig! Jag har rätt! Gubben far sitter fortfarande på drätselkammaren, går fortfarande före middagen till mors grav och tar av sig hatten och löser fortfarande varje höst och vår de matematiska uppgifterna i studentskrivningen. Han är sig fullkomligt lik som han var för tjugu, tretti år sen. Den enda skillnaden är att hårstråna ha blitt lite kortare på honom, inte tunnare, men kortare. Och tänderna också. De är lika starka som förr. Men de ha slitits.

— Men är han inte bruten?... Är han inte?...

— Bruten? Vem skulle ha brutit honom, om jag får lov att fråga?

— Jag menar, när jag lämnade landet ... När jag reste ...

— Varför skulle du ha brutit honom? Den enda skillnaden sen du reste är den, att han blitt medgörligare. Den där Tage har han skämt bort alldeles. Den har fått göra vad han har velat. Men annars är han sig alldeles lik. Han likaväl som gubben farfar.

Doktor Holmes såg upp på förhänget, bakom vilket Sven ännu sysslade med sina toalettbestyr:

— Farfar? Du menar väl inte att han lever ännu!

Sven skrattade:

— Jo då! Han fyller hundra år i övermorgon. Vet du inte det?

— Vet ... Naturligtvis kommer jag ihåg, att han föddes i övermorron för hundra år sen, nu när du säger det. Men hur skulle jag kunna ana — — —

— Att han lever? Varför inte? Det finns bara två möjligheter. Antingen lever man eller också dör man. Gubben är inte död. Alltså lever han. Han ligger ju mest till sängs nuförtiden. Men för resten är han pigg som en mört. Lika uppkäftig som han lär ha varit i gamla tider. För tio år sen satte han till och med farbror Per i väggen. Tog honom i kragen och satte honom i väggen. Han fick inte sin söndagsmiddag på slaget halv två. Farbror Per kom inte hem i tid från missionshuset. Predikan hade varat för länge. Och då blev gubben förbannad. Han förklarade, att Gud i sitt allvisa råd bestämt, att en verkligt kristen gudstjänst ska sluta på slaget ett, så att man kan komma hem i tid och äta middag klockan halv två. Och så satte han sin äldste son i väggen. Så där ja, nu är jag klar ...

Förhänget rycktes åt sidan och Sven Lekholm stod ute i rummet. Doktor Holmes reste sig upp och såg på sin bror. Det var ju farfar ... Farfar utan knävelbårar ... Farfar sådan han mindes honom från ett gulnat porträtt i fotografialbumet på divanbordet i sitt föräldrahem ... Den krokiga näsan, den oppositionella locken i pannan, den lilla nervösa gestalten ...

Sven gav sin bror en kort nick till hälsning och ett: vänta ett ögonblick, jag ska bara ringa ner till portiern!

Han gick fram till telefon:

— Får jag portiern! Tack! Jo, det är ingenjör Lekholm. Hur var det, fanns det inte en Lekholm till utom mig inne i matsalen?... Vasa?... Portiern visste inte?... Vasa?... Portiern kunde inte veta ... Men jag sa ju portiern att han fanns. Vasa?... Naturligtvis inte! Det enda jag ville säga portiern är, att man ska inte vara så förbannat säker i korken. Vasa?... Nej, det var bara det jag ville säga. Tack!

Han lade ned telefonluren i klykan med en smäll och gick fram till sin bror:

— Välkommen, gamle jyffe! Nu ska vi inte va sentimentala och ta det så högtidligt. Utan vi ger varandra tre dunkar i ryggen: Väl ... kommen ... hem ... Fan vad du är lik far!

— Och du farfar?

Sven rätade upp sig:

— Jag lik farfar? Vad menar du? Jag är inte lik någon i släkten! Jag har ett utseende för mig själv! Vad sysslar du med där borta?

— Jag är läkare i flottan.

— Utmärkt, då kan du ge mig nånting för mina små åkommor. Vem fan har tid att gå till läkare? Någonting med riktig amerikansk framåtanda i. Har du varit med i kriget också?

— Ja, lite grann!

Sven började gå nervöst av och an på golvet:

— Det där kriget, ja. Det var också en satans affär. Farbror Per blev millionär på det.

— Millionär?

— Just det ja! Det är en riktig kung Midas. Han kan inte röra vid någonting utan att det blir pengar av det. Det är hans förbannelse. Du förstår, hur olycklig han måste vara: att ständigt vilja följa Frälsaren och så få guldklimpar på fingrarna var gång man knäpper händerna till bön. Tragiskt!

Hans ansikte lade sig i ett inåtvänt leende, den illu­ sionsfrie fjärrskådarens, den mångårige enstöringens, den självupptagna idémänskans och perpetuum mobilemannens på samma gång bittra och överlägsna leende. Också hans färglöst ljusblå blick hade samma inåtvända, fanatiskt stirrande uttryck. Doktor Holmes betraktade honom i smyg, där han gick av och an med korta steg och fingrarna nervöst skramlande med löspengar och nycklar i djupet av byxfickorna. Han tyckte sig plötsligen se hans livsöde framför sig: den misslyckade uppfinnarens. Han fylldes av medlidande. Men på samma gång steg det upp inom honom hans barndoms och ungdoms känsla för honom: otåligheten med en mänska som endast har sig själv, sin inbillade överlägsenhet, sin egensinnighet att skylla för sitt fiasko.

Sven Lekholm stannade tvärt i sin vandring:

— Hör du, jag kommer att tänka på en sak: Kan du säga mig, vem som har skrivit de här orden: The book of history is the bible of irony?

Doktor Holmes skakade på huvudet.

Han fortsatte sin vandring:

— Jag har sett det någonstans i en engelsk bok. Det är det bästa, jag någonsin hört eller läst som ett totalomdöme om livet: The book of history is the bible of irony! Vad säger du om det, gamle jyffe?

Doktor Holmes ryckte otåligt på axlarna:

— Det var om farbror Per du talade för en stund sen. Det var om honom du skulle berätta.

Sven Lekholm skramlade högre och nervösare med nycklar och pengar:

— Det är just det jag också gör! Det är om farbror Per jag talar. Men du tycks ha glömt på de här tjugu åren, att jag inte är en skolpojke utan snart fyrti år. Ska jag tala om en sak, så vill jag tala om den på det enda sätt som jag kan tala om den på. Jag sitter väl inte på skolbänken längre och ska behöva besvara frågor. Jag är väl en vuxen karl för fan! Men det tycks vara med dig som med Lars: ni kan aldrig få i ert huvud annat än att jag är en liten struntpojke som ni har besvär med. Så är det alltid med Lars. Som om det var frågan om att förhöra mina läxor. Jag har mitt sätt. Ni har ert.

Doktor Holmes ryckte på axlarna:

— Kära Sven, inte ska vi mötas efter tjugu år för att råka i luven på varandra som när vi var pojkar.

— Nå, det var bra du sa det! Då kan vi ju talas vid. Men avbryt mig inte. Jag har mitt sätt! Och det passar mig! Det var alltså om farbror Per jag skulle berätta. Men först ska jag väl bjuda på någonting.

Han dök in i sängalkoven, började rota i en kappsäck och kom tillbaka med en oöppnad viskybutelj, en liten rund ask och en korkskruv. Buteljen och korkskruven placerade han på bordet. Den lilla runda asken öppnade han, medan han tog de två tre stegen fram till doktor Holmes.

Han visade en liten kragknapp:

— Se på den där! Vad finner du för egendomligt med den?

Doktor Holmes betraktade den. Det föreföll att vara en helt vanlig kragknapp, sådan som man bär framme i skjortlinningen, med fot av elfenben och hals och huvud av någon slags gul metall.

— Nå, kan du upptäcka något besynnerligt med den?

Doktor Holmes vägde den i handen, skruvade på den, sökte fälla ned halsen i förmodan att den lilla tingesten gömde på någon hemlighetsfull och genialisk mekanism. Men han kunde ingenting egendomligt upptäcka. Knappen var och förblev i hans ögon en helt vanlig kragknapp.

Sven bollade ett par slag med den i sin öppna hand, log sitt illusionsbefriade och överlägsna leende, medan hans ljusblått blinda ögon stirrade ut i ett intet.

— Den knappen, sade han efter en stund, har en högst underbar egenskap. Den kan inte rulla under möblerna.

Han gick fram till byrån, lyfte handen i jämnhöjd med huvudet och släppte knappen på golvet. Den stannade nästan omedelbart vid nedslaget. Han böjde sig ned efter den, upprepade experimentet ett dussin gånger och för varje gång upprepade han:

— Du ser!

Till slut gick han fram till fönstret och såg ut i regnet.

— Den knappens historia är ganska belysande för mänskosläktet, för den otroliga dumheten hos det djur som i zoologien kallas homo sapiens. Du vet kanske vad som är det djävligaste som finns, näst det att ligga i gräset en sommardag för att drömma och dåsa och i stället behöva slåss med flugor och mygg. Och det är det här: Du har bråttom. Du ska klä om dig i en brinnande fart. Du ska byta skjorta. Och när du så ska sätta kragknappen i skjortan, så glider den ur fingrarna på dig och rullar under den tyngsta möbeln som finns i rummet, byrån eller klädskåpet, allra längst in till väggen. Man kastar sig framstupa på golvet och försöker räcka den med fingrarna. Man når inte. Man svär. Man reser sig igen, går ut i tamburen och får tag i en käpp för att fösa fram den. Man kommer visserligen åt den. Man förbannar. Det kan till och med hända, att man till sist efter stora ansträngningar och ett helvetiskt svärjande får fram den. Men det händer oftare att man inte får det. Och då måste man agera flyttkarl, släpa ut byrån eller klädskåpet. Och när man äntligen har den satans lilla manicken i sina blodtörstiga händer svär man en dyr och helig ed, att det första man gör på morgonen är att gå in i en herrekiperingsaffär och köpa en reservknapp. Men inte heller det gör man. Man glömmer. Obehaget är över. Det är förenat med ett visst besvär för att inte säga ett visst mod att gå in i en affär och bara köpa en kragknapp. Man skäms för den tjusiga butiksmamsellen eller herrn som ser ut som en attaché i utrikesdepartementet. Man ilsknar till, när de frågar en, om det inte får vara nånting annat också: silkesskjortor, strumpor, kalsonger, halsdukar, kragar. Och så väntar man med att köpa den där reservknappen. När jag hade varit utsatt för det missödet andra gången, gav jag mig fan på att jag skulle konstruera en knapp, som omöjligt kunde genom en rullande rörelse avlägsna sig mer än högst ett par centimeter från nedfallspunkten. Jag grubblade hit och dit. Men så en natt, när jag låg och tänkte på ett helt annat problem, var det en röst inom mig som sa: Gör foten fyrkantig, dumskalle, så kan inte knappen rulla! Jag fick patent på den. Jag var säker på att jag skulle göra mig en förmögenhet på den. Det trodde också den där knapphandlanden, jag kom i förbindelse med. Men hur tror du det gick? Fiasko, gamle jyffe! Fiasko och förlust! Det blev ganska snart klart för både honom och mig, att mänskor inte vill ha andra knappar än dom, som kan rulla under byrån. Det är bara den knappen, den och ingen annan, mänskligheten vill ha. Man tycker ju, att det kunde vara tämligen så likgiltigt för bemälda mänsklighet, om den använde en kragknapp med kvadratisk eller cirkelformig fot. Och att, som en följd därav, samma mänsklighet hellre skulle köpa en knapp med kvadratisk fot, då denna visar sig sitta inne med högst avsevärda fördelar. Men så är det inte. Mänskligheten är inte sådan. När det där världskriget bröt ut, gick de flesta omkring och trodde inte sina öron. De kunde inte förstå, att det fanns mänskor som var så dåraktiga, att de ville mörda och ruinera varandra. Men vet du, vad jag gjorde, gamle jyffe? Jo, jag log. Jag visste, hur hedvetiskt dum mänskligheten i grund och botten är. Det hade fiaskot med kragknappen lärt mig. Nu delar jag ut den till vänner och bekanta. Men det är inte en enda av alla dessa mackapärer, som använder den, utom gubben far. Han anser att den är praktisk i alla avseenden. Men de andra bara skrattar. Som om det vore någonting alldeles förbannat löjligt och skrattretande hos en person, därför att han bär en rationell kragknapp! Som om man — — —

Doktor Holmes’ otålighet hade nu nått den styrka, att han ej längre förmådde behärska sig. Han avbröt honom mitt i meningen:

— Hör du Sven, sade han. Jag har kommit hem efter tjugu års bortovaro. Jag har tusen saker att tala med dig om. Det där med kragknappen kan vi väl vänta med till senare. Det borde ju inte vara så svårt för dig att förstå att jag efter alla dessa år skulle vilja veta någonting om far och bröder och släkten för övrigt.

Sven skramlade med nycklarna:

— Det kommer, det kommer. Anledningen varför jag talade om detta med knappen var att jag tänkte förära dig en i present. Som tack för alla gånger du dragit engelskan och tyskan med mig, gamle jyffe! Det där om släkten är lätt undanstökat. Du tycks leva i den villfarelsen att möjligheterna här i livet är outtömliga. Det är dom bara i romaner! Men inte i livet! Tro mig! Jag har rätt! Livet med stort L, som manliga och kvinnliga blåstrumpor kallar det, är en tämligen så enkel affär. Och över det hela skulle man som devis kunna sätta de där orden, jag läste en gång: ”The book of history is the bible of irony”. Det är så sant som det är sagt! Se till exempel på farbror Per! Det var ju för resten om honom vi skulle tala. Du kommer ihåg hur han var. Jag brukar alltid kalla honom Långfredag. Du förstår: från Robinson Crusoe, du minns! Fredag, Robinsons svarta tjänare — Långfredag, Jesu Kristi vite tjänare.

Han gav till ett kort gnäggande skratt:

— Inte så illa funnet, vasa? Jag menar ingenting förklenande med namnet. Jag hyser tvärtom den allra största respekt för honom. Har du för resten märkt att det är i sådana där små skällsord, som träffar precis på pricken, som vi svenskar har vår styrka? Vi så att säga uttömmer vår genialitet i dom. På det området är vi verkligen geniala. Att i ett enda litet elakt glåpord karakterisera en hel mänska. Den konsten kan vi. Den lär vi oss om vinterkvällarna i schaggsofforna på småstadskrogarna. Jag känner en karl, som heter Lundquist och som kallas för Älgen. Förbannat hygglig karl för resten. Han var naturligtvis inte på något sätt lik en älg. Men han var på någon besynnerlig fason det platonska begreppet för en älg. Du kunde ha presenterat den mackapären för vilken ashantineger som helst och sagt: Får jag föreställa Älgen. Och om det senare skulle hända sig, att den där ashantinegern kommit att stå öga mot öga med en riktig älg, kan du ge dig fan på att han sagt: Goddag, Lundquist! Det är i sådant där svenskarnas genialitet ligger. Den konsten kan vi! Men det var inte om älgen vi skulle tala utan om Långfredag och hans million.

Doktor Holmes kunde ej underlåta att ingripa. Han hade åter blivit gymnasisten, som måste huta åt sin tre år yngre bror:

— Inte för det gör någonting, men jag vill bara upplysa dig om, att det inte var du, utan Lars som en gång sa, att han alltid tyckte det var som en långfredag, när farbror Per kom på besök.

Sven tvärstannade, som om han hejdats av en dödlig förolämpning:

— Käften på dig! Det var jag som kallade honom Långfredag. Och så är det bra med den saken!

Doktor Holmes ryckte på axlarna:

— Nå ja, ha det som du vill. Du har ditt sätt, har du sagt. Fortsätt bara.

— Jag har mitt sätt, säger du?

— Jag vill bara påpeka, att det inte var jag som sa det utan du.

— Det var märkvärdigt! Sa du inte för en halv minut sen, att jag hade mitt sätt? Och vad det där om Långfredag beträffar så tar du alldeles fel. Om Lars också sa, att farbror Per verkade som en långfredag, när han kom hem och hälsade på, så måtte väl det inte vara detsamma som att kalla honom Långfredag. Långfredag är ett nomen proprium och det slående och kvicka ligger just i att det för tanken på Robinson och Jesus Kristus och deras båda tjänare. Det måtte väl vara skillnad! Hur står det till uppe i järnkontoret, gamle jyffe? Lite ostädat, tycks det. Men Amerika är ju inte precis känt för att vara ett land där man sysslar med sådana bagateller som distinktioner och nyanser.

— Ja, ja! I Guds namn! Gå vidare i texten bara!

Sven Lekholm fortsatte sin menageribursvandring: — Jo, alltså Långfredag ... Du vet hur han var. Han föraktade världen och dess kött, inklusive sitt eget. Men du minns kanske också, att när Paul kommit till världen, så köpte han det där huset vid Storgatan. Och vad skedde sen? Jo, han blev styrelseledamot i banken, riksdagsman i andra kammarens frimickelsfalang, stadsfullmäktiges ordförande och till sist bankdirektör i Provinsbanken. Vad han rörde vid blev det pengar, pengar. Och så till sist blev han millionär. Och den som hjälpte honom till hans million var jag! Och det gick till på det här sättet. Det var under kriget. Jag flackade omkring en hel del i Sverges avlånga land då som nu. Och så fick jag en idé. Den var inte på något sätt genial. Den låg i luften eller för att vara exakt: den låg på vattnet. Fartyg! Försök och lägg vantarna på några gamla skorvar! Det var pengar det, på den tiden. Det gjorde detsamma hur skorvarna såg ut, bara de kunde flyta något så när. Jag hade kommit över fyra stycken eller för att vara exakt: Jag kunde komma över dom för billigt pris. Men jag hade inga kontanter. Och så tänkte jag på Långfredag. Jag reste till honom och lade ut texten. Han avskydde naturligtvis kriget och han skulle naturligtvis ha visat mig på dörren med sin Långfredagsblick, om jag vågat ens andas om att det var pengarna jag i första hand tänkte på. Men, ser du, för Långfredag var det där kriget ett alldeles särskilt krig mellan den ende tyske protestantiske Guden å den ena sidan och de fransk-katolska macka­ pärerna och antikristerna å den andra. Och jag hade på känn, att om man kunde lägga saken så, att det var varje protestantisk kristens plikt att göra allt för att hjälpa tyskarna och deras gud, så skulle han gå med på affären. Och det gjorde han! Och så blev jag skeppsredare på kuppen, tillsamman med en annan jyffe. Och det blev pengar. Mycke pengar! I över ett år var allt gott och väl i bolaget, sämja, endräkt, fröjd och frid. Men en vacker dag fick jag telegram från Långfredag. Han ville nödvändigt tala med mig.

Nå, jag satte mig på tåget, kom, såg och hörde. Han ville inte vara med i bolaget mera. Han hade på intet sätt rubbats i sin övertygelse om den djupa innebörden i detta mänskoslaktande och han ansåg fortfarande, att allt som kunde göras för att hjälpa tyskarna i deras egenskap av protestantismens representanter i konflikten borde och måste göras. Det var inte den sidan av historien, som gjorde att han önskade dra sig tillbaka. Men hur rättvis saken än var, ansåg han sig inför Gud och sitt eget samvete inte kunna stå till svars för, att han även för den rättvisaste av alla saker riskerade andra mänskors liv. Det vill säga besättningens på skorvarna. Jag försökte förklara för honom att det var de själva som tog sina liv på sina egna samveten och inte han. De visste vad frågan gällde. De hade självvilligt gått i rederiets tjänst med öppna ögon och utan några som helst falska förespeglingar från rederiets sida. Det var visserligen från en sida sett beklagligt, att det fanns mänskor som ville offra sitt liv för snöd vinnings skull. Men också denna snöda vinning var kanske skenbar, om man såg saken lite djupare. De hade kanske familjer att underhålla. Åtminstone hade kaptenerna och ett par av styrmännen det. De kunde genom de högre hyrorna kanske skaffa sina barn en bättre uppfostran än som eljest varit fallet. Och de, som inte hade hustru och barn, hade kanske en gammal mor eller en arbetsbruten far att underhålla och som de nu kunde ge lite mera glädje i dessa brödkortens och fettlöshetens tider. Jo, han var fullt ense med mig på den punkten och hade själv betraktat saken också från den synpunkten. Men hans beslut stod oryggligt fast. Han hade fattat det i enlighet med sitt samvetes krav och kunde intet annat. Han ville bli fri. Nå, oss gjorde det ju ingenting, mig och den andre jyffen. Det var bara att lösa ut honom. Pengar var det ju inte så svårt att skaffa och han fick så småningom inemot en million. Nå, vad tror du skedde? Det var det jag ville komma till och det är det jag tycker är ett bra exempel på den där geniala sanningen: The book of history is the bible of irony. Vad skedde tror du? Jo, några år efter satt den andre jyffen och jag med några gamla skorvar på hand, som ingen mänska på jorden ville titta på ens. Det var de enda tillgångarna vi hade. För resten hade vi inte bara förlorat vart enda öre utan satt i skuld för obetalda skatter. Men Långfredag, som av de mest upphöjda och ädla motiv inte ansåg sig kunna vara med på en så lukrativ affär, han sitter nu med pengarna, som han föraktar och som gör honom sjuk och olycklig, därför att de tar alltför mycket tid och krafter från det enda nödvändiga här i världen: själens frälsning.

Sven stannade framför doktor Holmes, log sitt illusionsfria leende och stirrade på honom.

— Det är det jag menar, när jag säger: The book of history is the bible of irony.

Han blev stående en lång stund, orörlig. Till och med de nervösa fingrarna nere i byxfickorna hade upphört att skramla med pengar och nycklar. Och samtidigt fortsatte han sitt blinda stirrande in i sin brors ansikte.

Så började skramlandet i byxfickorna på nytt, som en signal till förnyad vandring. Han började åter gå av och an.

— Eller tag farbror Fredrik!

Han gnäggade till ett par slag:

— Stackars fan! Jag har tänkt på honom ofta. Hela sitt liv flackade han omkring och slet ont på jakt efter guld. Och så visar det sig, att han har olja till flera hundratusen kronor alldeles utanför husknutarna. Kommer du ihåg vad han sa, innan han reste: Förut har jag bara tänkt guld. Men nu börjar jag tänka olja. Och så for han sin väg för att jaga olja. Men han fann aldrig någon. Jag har ofta tänkt på honom. Hans hjärna är på sätt och vis typisk för hela mänsklighetens. Man kan inte se ett problem i hela dess vidd! Tag en uppfinning till exempel: Följ dess historia från dess början till dess fulländning — — —

Han stannade framme vid skrivbordet och fick tydligen syn på viskyflaskan, som ännu stod där oöppnad:

— Herregud, jag har ju glömt att du skulle ha en grogg. Det kan du väl behöva, du som kommer från ett förbudsland. Här har vi en inrättning, som heter Brattsystemet. Du vet kanske — — —

Doktor Holmes avbröt honom otåligt:

— Ja, ja, jag känner till det. Jag har fått det i mig i minsta detalj på båten. Du behöver inte fördjupa dig i det nu. Fortsätt bara!

Sven tog korkskruven som han lagt på bordet, samtidigt som han ställt viskybuteljen från sig.

— Här ser du en annan av mina utmärkta uppfinningar! Det finns väl ingenting som är djävligare än att korken går sönder, när man ska dra den ur flaskan. Man står där med korkskruven i handen och en massa korksmulor på golvet. Korken är dålig. Man försöker igen. Hålet i korken blir bara större. Man tar upp en pennkniv för att skära ut fanskapet och det slutar i nio fall av tio med att man petar korken ner i flaskan. Och så är vinet eller viskyn förstörda. Men här har du den riktiga korkskruven. Den kan aldrig förstöra korken, hur gammal och rutten den är, därför att den inte är konstruerad som en vanlig korkskruv. Den är överhuvudtaget inte någon korkskruv alls. Den borrar sig inte ner i korken, utan griper om den på två diametralt motsatta punkter förmedels två tunna blad, som man för ner mellan buteljhalsen och korken. Det är den enda rationella korkskruven. Men tror du den fick någon avsättning? Inte! Och varför? Helt enkelt därför att den inte mot­ svarar mänskornas invanda begrepp om en korkskruv. Hela felet är det, att därför att en manick — — —

Nu ringde det i telefon. Han såg på klockan, gav sig god tid, innan han satte luren för örat:

— Tack! Jag kommer!

Han lade luren tillbaka i klykan och fortsatte:

— Jo, ser du, saken är den, att därför att den manick, med vars tillhjälp man drar en kork ur flaskan, i dagligt tal kallas korkskruv, så har mänskorna fått för sig att den nödvändigt måste vara försedd med skruv. Och sen hjälper det inte om den skruvlösa korkskruven skulle vara den mest rationella i världen. Mänskorna är såna. Dom — — —

Nu hade doktor Holmes’ tålamod nått bristningsgränsen. Hur många hundratals gånger hade han inte som pojke sökt skynda på honom, så att han skulle hinna i tid till skolan? Alltid var det i sista minuten någonting som uppehållit honom. Och så hade han kommit för sent och fått anmärkning — — —

— Hör du, Sven, är det inte någon som väntar på dig där nere?

— Jo, jag ska ge mig i väg nu! Jag har ett sammanträde! Det är till och med det viktigaste sammanträdet hitintills i mitt liv. På sätt och vis! Bilen är framme.

Doktor Holmes reste sig upp. Han hade blivit blossande röd i ansiktet av undertryckt vrede. Han förmådde ej längre hålla den tillbaka. Denna mänska var och förblev oförbätterlig. Samma slarv, samma självupptagenhet som i gamla tider! Aldrig passa på tiden! Aldrig hänsyn för andra! Alltid, i sista stund någon struntsak, som helt uppslukade hans intresse! Han visste, att detta sammanträde var ett av de viktigaste i hans liv. Och ändock blev han lugnt stående kvar för att med anledning av en idiotisk korkskruv fördjupa sig i utläggningar över mänsklighetens dumhet.

— Hör du, Sven, jag vill inte att det ska växlas några hårda ord mellan oss den första halvtimman vi är tillsamman efter tjugu års skilsmässa. Men jag måste säga, att jag tycker du handlar lite lättsinnigt med att stå här och tjata om en gammal misslyckad korkskruv. Ge dig i väg nu bara! Bilen väntar ju där nere.

Sven log överlägset:

— Bilen tar ingen skada! Den är en täckt kupé! Och för resten är den min! Och för det tredje vet jag vad jag gör! Jag är inte så dum som du tycks inbilla dig. Men det är en sak jag tänkte fråga dig, när du kom in till mig. Träffade du en mister Thompson på båten?

— Ja, det gjorde jag. Han är någon slags bilmänska.

— Vad slags karl är det?

Doktor Holmes ryckte på axlarna:

— Det vet jag inte. Jag fördjupade mig inte i hans själsliv.

— Det är honom jag ska träffa nu. Går det i lås, kommer du kanske att få en annan uppfattning om mig. Det är fråga om en världsartikel. Men man ska inte prata i onödan, som farsgubben säger. Jag ringer till dig senare, så får vi talas vid om, när vi ska äta middag.

Han gick in i sängalkoven, rafsade till sig en brun skinnportfölj, krängde ytterrocken på sig och satte med en smäll plommonstopet på nacken. I dörren vände han sig om:

— Tag dig en visky så länge! Exit Sven Lekholm! Nu gäller det!

Doktor Holmes blev stående en lång stund och stirrade på dörren, han slagit igen efter sig ... Så gick han fram till fönstret och såg ned på gatan. Han fick se en skymt av en kupé, som rullade i väg. Det var en tvåsitsig Nash. Den kostade ett par tusen dollars. Kanske Sven, trots allt, hade det bra?...

Han vände sig om och kom att kasta en blick på skrivbordet, då han gick förbi. På skrivbordsalmanackan låg kragknappen, som inte kunde rulla under byrån, och den enda rationella korkskruven. Han tog den i sin hand och betraktade den. Den hade handtag som en vanlig korkskruv, men var i stället för skruv försedd med två tunna stålblad, det ena en smula krökt. Han skar kapsylen av viskybuteljen för att pröva ”den enda rationella”, sökte föra stålklingorna ned mellan buteljhalsen och korken. Men han lyckades ej förmå den att fungera. Och efter flera upprepade försök kastade han den från sig på bordet.

Han visste inte vad han skulle tro ... Var det inte bättre bevänt med den uppfinning, han skulle demon­ strera för mister Thompson, hade den väl små utsikter att bli en artikel på världsmarknaden ...

Och plötsligt brast han i skratt, så som han gjort hundratals gånger i sin barndom och ungdom, då vreden stillat sig och han kunnat se Sven och hans göranden och låtanden i ett förlåtande perspektiv.

När han minuten efter skulle lämna rummet kunde han inte komma ut. Sven hade låst honom inne och tagit nyckeln med sig ...

Han måste ringa ned till portiern för att bli utsläppt.

— — —

Doktor Holmes stannade hela eftermiddagen på sitt rum.

Han tänkte på Sven. Och tanken fyllde honom med en allt starkare och plågsammare känsla av livets fattigdom. Här hade tjugu långa år förflutit. Men vad Sven beträffar tycktes de ha varit som lika många veckor. Hans kunskaper hade väl ökats. Hans färdigheter kanske också. Och djupa fåror hade ristats i hans panna. Han hade tydligen dessutom, att döma av det lilla han berättat om sig själv, erfarit det ekonomiska livets växlingar. Han hade varit millionär för någon tid och blivit utfattig igen. Men trots kunskaper, färdigheter och erfarenheter stod han ännu och stampade på samma plats, där doktor Holmes en gång för tjugu år sedan lämnat honom. Som om åren endast flutit likt rinnande vatten genom hans ständigt sysselsatta fingrar ...

Förmodligen hade han själv ingen aning om, hur stillastående hans liv varit i all dess nervösa ekorrhjulsnabbhet. Om doktor Holmes skulle vara grym nog att påpeka för honom hur plågsamt lik sig han var från fordom skulle han förmodligen inte ens upptaga det som en förolämpning. Han skulle endast le sitt överlägsna leende och säga som han brukat säga som pojke: Käften på dig! Han skulle kanske också framhålla de mångfaldiga ting han uträttat, uppfinningar, han gjort, som haft större lycka med sig än kragknappen och korkskruven. Han skulle hänvisa till den nervösa intensitet, med vilken han arbetat alla dessa år. Han skulle med andra ord inte ens förstå, vad doktor Holmes menat, blind som han var för det hos honom själv som alla andra kunde upptäcka i ett ögonkast.

Tanken på Sven gav honom en ohygglig känsla. Det var som om livet genom mötet med honom blivit så beklämmande fattigt och futtigt. Kanske var det samma förhållande med honom själv. Och med de flesta andra mänskor också. Den individuella utvecklingen var ingenting annat än en illusion, mänskan skapade sig om sig själv, visarna som rörde sig på urtavlan i samma evigt enahanda cirkel för att mäta en annan utveckling av ett helt annat slag: Tiden. Kanske var det i grunden så, att mänskan aldrig blev äldre än hon var den gång, då de krafter livet lagt ned i henne kommit till sin rätt i manbarhet och fruktsamhet. Allt det andra som följde och som man kallade en individs utveckling — var det ingenting annat än en illusion, vilken vid en djupare inblick i en mänskas väsen och historia avslöjade sig blott som en ökad skicklighet i att tillgodogöra sig den färdighet, hon skaffat sig genom sin utbildning.

Om och om igen repeterade han mötets alla detaljer, svadan, uttryckssättet, gesterna ...

Det fanns en möjlighet, han först nu fick ögonen upp för: Svens hela uppträdande kunde ha varit ingenting mer och ingenting mindre än camouflage. Kanske han med detta aldrig sinande ordflöde velat avvärja en pinsam förklaring, undgå ett makabert rotande i sin brors brott, som nu låg decennier tillbaka i tiden och som intet rotande i världen kunde ändra. Eller kanske han helt enkelt velat dölja sin egen förlägenhet, sin osäkerhet i den situation, det oväntade sammanträffandet skapat. Och så hade han, i hastigheten, gripit till det medel, som ligger närmast: jargongen.

Det fanns en möjlighet, att det kunde förhålla sig så. Och att han alltså var en helt annan än den, han visat under denna förvirrade halvtimma ...

Eller det kunde till och med tänkas, att Sven var två helt olika mänskor, mannen med svadan utåt och tystnaden och samlingen inom sig, mannen som med sitt eget buller sökte dränka bullret omkring sig för att värna om sig och sitt, mannen, som var sig själv endast i sitt arbete. Och kanske var han sådan just nu, när han satt och konfererade med Thompson om världsartikeln?...

Men vilken anledningen än var till hans camouflage, hade doktor Holmes ingenting vunnit genom samman­ träffandet med honom. Han visste på det hela taget lika litet som förr om sin far och sin släkt, till och med lika litet om Sven själv.

Vid sextiden ringde Sven till doktor Holmes. De kunde inte träffas till middagen. Han måste äta middag med Thompson och en annan ”jyffe” på ett ställe, som hette Bachelors club. Sedan skulle det konfereras igen. Men han hoppades vara klar vid elvatiden. Han skulle pingla på senare ...

Doktor Holmes åt sin middag ensam i en nästan öde matsal. Amerikabåtens passagerare hade skingrats under eftermiddagens lopp. De som ännu dröjt sig kvar upptogo endast några bord. Den gamle domaren från Oregon hade fått sällskap, en herre, som doktor Holmes utan några som helst skäl kunde slå vad om att han var den amerikanska konsuln. Urinvånarna lyste med sin frånvaro.

Han gick efter middagen ned i kaféet. Också det var så gott som öde. Musiken spelade för tomma stolar och bord. Vaktmästarna stöttade likt trötta karyatider de massiva marmorpelarna. De få gästerna samtalade viskande eller dämpat.

Doktor Holmes förstod till en början inte. Var hade det glada, bullrande svenska kafélivet tagit vägen, de feta, rödbrusiga, cigarrglödsbelysta ansiktena, den tobaksmättade punschatmosfären, de rungande skrattsalvorna, de högbarmade serveringsskönheterna? Var det kristiden, som ännu red Sverge? Hade man inte längre råd? Han kallade på en vaktmästare för att höra sig för och fick till svar ett leende och ett namn:

— Bratten.

Efter en halvtimma flydde han ödsligheten och började åter sin vandring av och an uppe på sitt rum i väntan på Sven.

Timma efter timma ...

Till slut, vid tolvtiden, klädde han av sig, krängde på sig pyjamas och nattrock och fortsatte sin vandring i tofflor.

Han kunde inte sova. Ångesten började mala inne i bröstet på honom på nytt. Vad skulle han säga till sin far? Hurdan skulle han finna honom?... Han var nu övertygad om att Svens beteende endast varit ett knep för att vinna tid, innan sanningen måste fram ...

— — —

Äntligen, klockan halv ett på natten ringde Sven. Han hade just kommit hem. Och nu skulle de talas vid på allvar. Han skulle bara skaffa ett par flaskor vatten.

Några minuter efter kom han, med vattenflaskorna i ena handen, viskybuteljen och den enda rationella korkskruven i den andra.

— Vi har arbetat i ett sträck utom tre kvart för middagen. Nu ska det smaka skönt med en liten viskypinne. Och så har vi natten för oss, gamle jyffe. Roligt att se dig i alla fall.

Han stack den enda rationellas stålblad ned mellan korken och buteljhalsen: korken åkte ögonblickligen upp med en sonor och löftesrik smäll!

— Nå, hur gick det för världsartikeln? frågade doktor Holmes.

Sven ryckte på axlarna:

— Man ska inte prata i onödan. Jag måste vara på benen i morron halv åtta. Klockan nio ska Thompson och jag ut i provkärran.

Han blandade sig en svag grogg och tömde den i ett drag.

— Vad gäller din uppfinning?

— Det är en hemlighet. Än så länge. Det är inte det vi ska tala om nu.

Han började gå av och an på golvet, skramlande med löspengar och nyckelknippa.

— Det är en sak jag har tänkt på i anledning av vad vi talade om i eftermiddags.

Han stannade och stirrade på doktor Holmes:

— Har du nånsin följt en uppfinnings historia?

Doktor Holmes skakade på huvudet:

— Nej, det har jag inte. Det har legat utanför mitt gebit.

— Det är dumt av dig det, gamle jyffe. Det skulle kunna ha lärt dig en hel del både om livet och mänskorna.

Han började åter sin vandring:

— Jag vet för min del ingenting lärorikare än till exempel historien om ångmaskinens utveckling. Den uppfanns som du kanske minns för att pumpa vatten ur kolgruvorna. Det var den atmosfäriska ångmaskinen och den förbrukade mellan tio och tjugu kilogram kol per effektiv hästkrafttimme, mest på grund av den oerhört stora cylinderkondensationen, som uppstod genom cylinderns uppvärmning med ånga och den följande avkylningen med vatten. Det var 1690 den maskinen konstruerades. Men det tog hundra, säger och skriver ett hundra år, innan en genialisk mackapär kom på den idén att bekläda cylinderkolven med trä på insidan och på så sätt reducera kolförbrukningen från tio à tjugu kilo kol till åtta per effektiv hästkrafttimme. Och ändå var det inte mindre än fem sådana mackapärer, som gjort allt vad de kunnat under dessa hundra år för att förbättra monstret. Kallar du det raskt marscherat?

Doktor Holmes drog djupt efter andan. Han var oförbätterlig Sven. Det fanns ingenting annat att göra än att gripa in och tysta ned honom:

— Säg, Sven! Är du trött, är det mycket bättre att vi går och lägger oss. Det är ju meningslöst, att du ska gå här hela natten och ge mig en repetition i ångmaskinens utvecklingshistoria.

Sven skrattade:

— Hade du en smula tålamod, skulle du komma underfund med att det inte är så meningslöst. Men vad jag ville komma till är det: du kan ta ångmaskinen eller vilken annan stor mekanisk uppfinning du vill. Du kan följa den på dess väg upp genom åren från det första klumpiga försöket till den fullfärdiga maskinen. Och i vart och ett av dessa fall finner du till leda ett och samma förhållande. Och det är detta ...

Han stannade på nytt och stirrade på sin bror med sina ljusblått blinda ögon:

— Det krävs för en uppfinnings fulländan en ny hjärna för varje radikal förbättring i maskinen. En uppfinnare gör en förbättring. Därmed är hans del i maskinens historia slut. Hans skaparkraft är så att säga uttömd. Det fordras ett alldeles nytt öga och en alldeles färsk hjärna för att se den påtagligaste bristen i konstruktionen och avhjälpa den. Och så undan för undan i en lång kedja, ju längre, ju mera komplicerad maskinen är. Hur många mänskor tror du det är som har äran av den maskin vi ska kuska efter för att fira farfars hundraårsdag? Bortemot ettusen, gamle jyffe! Och var och en av dessa tusen har legat sömnlös om nätterna, slitit ut sig i dagar och år, kämpat med motgångar, sin egen dumhet och andras dumheter och intriger, för att få fram en enda liten detalj i en maskin, som en eldare handskas med som med kniv och gaffel. Har du nånsin tänkt på det?

— Åjo, det kan väl hända att jag gjort.

— Och vad har du dragit för slutsatser av det?

Han log:

— Du har naturligtvis sentimentaliserat över mänskoingeniets underbara genialitet? Men vet du, vad jag drar för slutsatser av det? Jo, att — — — vi mänskor — — — inte ska förhäva oss — — — Det mänskliga snillet är inte så mycke att ställa sig och hurra för! Vad de största av oss kan skapa är när allt kommer omkring ingenting annat än en liten detalj, en liten förbättring under trycket av en nödvändighet!

Han började åter sin vandring, ackompanjerad av löspengar och nycklar:

— Och vet du varför jag kom att tänka på just detta? Jo, det var därför att du i eftermiddag tycktes tro att vi alla härhemma förändrats på de tjugu åren du varit borta. Precis som om du trodde att livet var så oändligt rikt på möjligheter. Precis som om vad som helst kunde hända inne i en mänska. Jag ska bara säga dig en sak: Det är detsamma med Livet med stort L. som med ångmaskinen. Det är så lite nytt, så förbannat lite nytt varje ny individ i varje ny generation lägger till det, som fanns i släkten förut. De där rika möjligheterna man talar om är bara sagor för vuxna. När vi talar om denna oändliga rikedom av möjligheter glömmer vi alltid, hur otroligt långsamt naturen arbetar, så länge den lämnas åt sig själv. Du kan ju ta det vilddjur, som blev farbror Anders’ baneman: hästen. Ända från tertiärperiodens början fram till den tid, då mänskan på allvar tog itu med hästaveln, frambragte Livet med stort L inte mer än på sin höjd en fem, sex olika hästraser. Livet tar det lugnt! Livet reproducerar i ett evigt enahanda, så länge det inte utsättes för ett tryck. Först när detta tryck blir så olidligt, att det äventyrar en arts fortvaro, reagerar det och söker finna en ny väg till fortsatt tillvaro. Det kan väl hända att livet en gång, långt tillbaka i tidernas morgon, verkligen satt inne med en massa möjligheter. Men om det vet vi ingenting. Så mycket är säkert att dessa möjligheter tog slut i och med början av den kambriska formationen. Där upphörde temperatur och ljus och fuktighet och gas att verka nyskapande. Skapelseakten stannade i sin verksamhet. Den avbröt sitt verk. Det var den sjunde dagen i den historien. Det som har följt sedan har bara varit ett knåpgöra, ett detaljarbete, ett allt fiffigare ackommodationssnickeri. Vanan, den ideliga och i oändlighet upprepade reproduceringen — det är vad livet blev, när temperaturen och ljuset och fuktigheten och allt det där slagit sig till ro inom en viss marginal. Livet har en panisk förskräckelse för nydaning. Den griper det inte till utan som en nödfallsutväg. Vanan eller ärftligheten eller vad du nu vill kalla det — det är den som är livets riktiga och innersta rytm. För att födas som mänskor måste vi gå genom hela utvecklingshistorien från urcellen. Hela faderallan måste vi repetera de där nio månaderna vi ligger i moderlivet. En sådan vaneslav är livet.

Han stannade. Han drack en klunk vichyvatten. Han vandrade ett par slag av och an, stannade, stirrade framför sig, tog av sig krage och halsduk och stoppade dem i fickan, grimaserade, log ...

— Det är så förbannat besynnerligt att mänskor alltid ska glömma en sådan fundamental betingelse för allt liv. Det retar gallfeber på mig var gång jag hör en stolt pappa säga om sin son: mig undras vad det kommer att bli av detta barnet? Han borde, med en smula eftertanke och med en blick på sin egen personlighet och moderns och förfädernas, ha ganska klart för sig att den där märkvärdiga ynglingen inte kan komma att frambringa så förbannat mycket nytt. Vad väntar han sig av honom? Hur många möjligheter tror han att pojken sitter inne med? Antag att han från början sitter inne med alla de möjligheter, Mänskan med stort M. besitter. Men av dem har redan föregående generationer genom sin differentiering i livet gjort av med så många att det inte finns mer än en handfull kvar, som han så att säga fått i arv. Av detta halva dussin har sedan hans uppfostran och de vanor han själv hunnit förskaffa sig under barndomen, gjort av med ytterligare en tre, fyra stycken. Den där sprängningen man känner i bröstet, när man är en sexton, sjutton, aderton år och då man tror sig vara så förbannat underbar, att man kan erövra en värld — det är möjligt att den känslan är ett minne av alla de möjligheter, ens förfäder, en för en, kastat ifrån sig, inte haft användning för i kampen för tillvaron eller inte fått tillfälle att realisera. Men redan då, när det spränger i bröstet på en inför livets rikedom, är man i nio fall på tio färdig. En adertonårings framtidshoroskåp är mycke lätt att ställa, gamle jyffe. Det kan naturligtvis hända honom en hel del. Han kan utsättas för tryck av olika slag. Men det sätt, han reagerar på mot detta tryck, det kan man läsa sig till genom att plocka i hans genealogi. Och man behöver inte gå så långt i släktkrönikan heller. Det finns inte så många möjligheter att gissa på. Och det är också en annan sak. Ju mera differentierad en släkt blitt under generationernas lopp, det vill säga, ju flera av de många möjligheterna inom begreppet mänska, som den släkten under århundradenas lopp kastat från sig som onödiga eller oanvända, ju mindre variation kan du vänta dig hos medlemmarna av de följande generationerna. Det skulle inte vara någon större konst för en sådan där mackapär som Methusalem att slå sig på juristavel eller läkareavel eller målareavel eller musikeravel eller förbrytareavel, likaväl som på ardenner-, clydesdale- eller annan hästavel.

Nu tvärstannade han och spände ögonen i doktor Holmes:

— Såvida, gamle jyffe, det inte fanns en irrationell faktor med i spelet, överhuvudtaget den enda irrationella faktorn i det mänskliga livet: den så kallade kärleken, den som gör att den utdifferentierade juristen går och gifter sig med dottern till en utdifferentierad målare eller tjuv. Det är denna irrationella faktor, som så att säga demokratiserar mänskosläktet. Den bryter ständigt den raka avelslinjen, för in nya och ibland högst oönskade möjligheter hos avkomman och gör vad vi kalla livet rikare, det vill säga gåtfullare och otryggare. Den medvetna mänskoaveln har för resten på sätt och vis försökts i alla samhällen och alla samhällsskikt i form av börds- och förmögenhetsgiften. Men mänskorna har alltid rest sig mot den, därför att den på en historiskt sett kort tid lett till alltför stora sociala orättvisor i form av privilegierandet av vissa släkter.

Han skulle just ta ut steget på nytt, då han hejdade sig:

— Jo, och så finns det en irrationell faktor till. Och det är geniet. Det genialiska är en utbrytning ur vanan eller ärftligheten eller vad du vill kalla det. Geniet är i viss mån någonting nytt. Och på den grund oförklarligt. Ännu så länge, skulle man försiktigtvis kanske tillägga. Staffan påstår, att det inte kommer att dröja så länge förrän man fått en förklaring också på genialiteten. Han säger att gåtan med den antagligen ligger i inresekretionen. Och det kan ju tänkas att han har rätt. Det finns ju nervläkare som påstår, att till exempel den skapande begåvningen kännetecknas av en alldeles särskilt stark kemisk retning i järnbarken.

Doktor Holmes hade suttit uppkrupen på schäslongen i väntan på ett tillfälle att avbryta honom:

— Vem är Staffan? frågade han.

— Lars pojke, vet jag. Han hade väl kommit till världen, innan du reste?

Doktor Holmes nickade. Jo visst. Pojken hade varit ett par år, då han lämnade landet. Det var bara det, att han aldrig ett ögonblick tagit honom med i räkningen, då han funderat över släkten. Var han redan så gammal, att han kunde ha en mening om genialitetens problem?

— Hur gammal är han?

— Tjugutre. Han ska bli läkare. Till att börja med åtminstone. Det är en verkligt begåvad pojke. En vad jag kallar inventiöst möblerad hjärna. Och alldeles förbannat förståndig också för sina år. Lite för mycke försäkringsmänska kanske för att vara riktigt i min smak.

— Vad menar du med försäkringsmänska?

Sven log:

— Jag indelar mänskorna i två slag: försäkringsmänskor och lotterimänskor. Lotterimänskan vågar, han tar risken, han kan till och med sätta allt på ett kort. Försäkringsmänskan garderar sig: hela hans liv går ut på att skydda sig från risken. Den indelningen är fan så mycket förnuftigare än att indela mänskligheten i raser, därför att den säger någonting om en mänska. Om jag ska göra affärer med en mackapär, har jag mycke större nytta av att veta, om han är försäkrings- eller lotterimänska än att veta, om han är fransman eller engelsman eller ryss eller tysk. Staffan är lite väl mycke försäkringstyp för min speciella smak för kryddor. Fast jag måste erkänna, att det felet hos honom hänger tillsammans med en stor förtjänstfull egenskap. Om han ville, skulle han alldeles säkert kunna bli en inte alls oäven målare. Var han har fått den talangen ifrån vete gudarna. Naturligtvis är det inte tal om att det skulle kunna bli en Rembrandt av honom. Men nog skulle han kunna tävla med de där moderna kurrarna, både kubister, expressionister och naivister. Och i varje fall är hans begåvning så pass stor, att om han kommit till världen en tjugufem år tidigare, skulle han vid sin nuvarande ålder ha gått omkring med långt hår, flottig slokhatt och fladdrande halsduk och låtit sitt förakt lysa över brackan. Men han har efter en kritisk undersökning kommit underfund med att hans begåvning inte räcker till för att fylla de stora måtten. En halvgod konstnär vill han inte bli. Det finns det tillräckligt många förut, säger han. Och så läser han medicin i stället. Jag har på känn att han kommer att gå långt. Han verkar i varje fall som en läskedryck, när man jämför honom med bror Tage. Den herrn låg i Lund och läste klassiska språk och filosofi. Han var till och med ett gott stycke in på licentiaten, då han gudbevars fick för sig, att hans musikaliska begåvning var av den sällsynta rikedom och saft, att han inte hade rätt att undanhålla världen den. Och som gubben far fullständigt skämt bort honom fick han sin vilja fram och tog musikdirektörsexamen och sitter nu i Stockholm och ger pianolektioner från morgon till kväll för att skrämma svälten från dörren. Han har också en liten syssla vid konservatoriet, undervisar i harmoni och blir väl kanske en gång i tiden musikprofessor.

— Komponerar han inte?

Sven stannade:

— Tyvärr! Tyvärr, gamle jyffe! Han skriver den djävligaste musik jag har hört. Organiserat buller! Jag är säker på att farbror Anders uppe i sin himmel bytte familjenamn, när han hörde Tages första symfoni och fick veta att det var en Lekholm, som begått förbrytelsen. Och gift är han också, den stackars saten, med ett modernt streberkvinns, som har gjort till sitt livs patos att få honom fastslagen som en av Sverges förnämsta kompositörer.

— Då tror hon väl på honom?

— Inte! Men så länge hon är gift med honom, vill hon inte att han ska anses som en vanlig musik­ schajas. Och som hon ser bra ut och är kall som is och kan flirta på ett fullkomligt ärbart vis, har hon skaffat honom en massa inflytelserika vänner, som ställer om att hans namn kommer i tidningarna. Hon har lärt sig den där konsten i Paris, den satans kameleonten. Småsjunger gör hon också lite grand, tyvärr inte bara för sig själv. Och Tage är ju ett så förbannat beskedligt fä att han låter henne regera. Jag har varit ihop med honom ett par gånger och sagt honom sanningen. ”Slå näven i bordet, gamle jyffe, och säg: Här ska va tyst.” Den sista gången, jag tog itu med honom, tog han lite illa upp. Och så har han naturligtvis gått och talat om för henne, vad jag sagt. Han hör till det där slaget äkta män, som står på en så hög etisk nivå, att de anser det som deras första skyldighet att tala om allt för sin hustru. Och du förstår att hon hatar mig! Vi träffas gudskelov inte så ofta. Men när det är oundvikligt sprutar det huggormsgift ur hennes pupiller.

Han skrattade, för första gången på kvällen riktigt hjärtligt och lössläppt.

— För resten är det synd om Tage. För att hålla menaget gående med teer och receptioner och soirées musicales måste han slita ut sig med att sitta och klia elfenben dagarna i ända. För hur det än är, så kostar det där teskvalpet och sandwicharna och gateauerna i alla fall pengar. Och ju mindre den där kameleonten har på sig, ju dyrare är det att klä henne. Men vacker är hon. Lång och smärt och rågblond och charmant med svärtade ögonhår och ögonfransar. Och kall som is.

— Han är väl kär i henne?

— Naturligtvis! Och det är det jag har sagt till honom att jag inte kan förstå.

Doktor Holmes ryckte på axlarna:

— Om jag inte långt innan sett på ditt ringfinger att du inte är gift själv, så skulle jag kunna förstå det nu.

Sven stannade:

— Förstå av vad? Därför att jag sagt honom sanningen? Gamle jyffe, jag har sagt mänskor beskare sanningar än så i min dag! Och för resten, vad det beträffar att jag inte är gift, så kan du vara lugn på den punkten: jag har varit gift. Men du kan också vara övertygad om att när jag slog näven i bordet och sa: här ska va tyst, så blev det också tyst. Moltyst! Livet är alldeles för kort för att man ska ha tid att nöta bort det med långa diskussioner i hemmet. Men det var inte mig vi skulle tala om nu utan om Tage och Staffan. Den där Staffan väntar jag mig mycket av. Han har det vetenskapliga temperamentet. Han är på samma gång påhittig och kritisk, entusiastisk och envis och har ärvt sin fars fenomenala arbetsförmåga. Han har heller inte gjort sina föräldrar mer än en sorg. Och det var, när han tvingades att bli far.

— Vad menar du? Tvingades att bli far?

— Just det ja. Det kan man tvingas till i det här landet nuförtiden. Antag att du haft en liten tête-à-tête med någon dam. Nio månader efter kan hon komma och tvinga dig till att bli far till hennes barn. Och det fastän det kan bevisas, att du inte är den ende, som haft tête-à-tête med henne och det alltså inte kan bevisas, att du är far till barnet. Du får betala för ungen i alla fall.

— Det förstår jag inte. Det är ju upprörande.

— Det är inte så upprörande som du tror, gamle jyffe. Principen är riktig. Och den går ut på, att ett barn under alla förhållanden ska skyddas, under vilka omständigheter det än kommit till. Och i ett land med vår minimala nativitet har vi inte råd att sätta ut ett enda barn i skogen. Och på den lagen dömdes Staffan att bli far. Och det var ju lite tråkigt för de stackars föräldrarna. För flickan var ju inte den allra vitaste av guds många änglar i Stockholm. Och du kan ju tänka dig hur Gurli skulle ta en sådan historia. Hon kände det som om den moraliska smutsen trängt in i hennes hem och som om hela huset infesterats med väggmadammer. Hon, som i hela sitt liv, ända sen hon blev hemligt förlovad med Lars i sjätte nedre, aldrig sett på en annan karl och som ännu är så kär i honom och beundrar honom till den grad, att man ibland är frestad att tro att hon är imbecil. Du förstår: bara tanken på den illegitima svärdottern är för henne som om hon fått ohyra på sig. Det är med henne som med gamla farmor, som inte ville ta i faster Hulda med tång. Och det skulle inte förvåna mig, om Lars vid det här laget har gjort utkastet till en ny slags försäkring: ådömt faderskapsförsäkring. För Lars, ska du tro, det är den verklige, den renodlade försäkringsmänskan.

— Ja, sade doktor Holmes, vad har det blitt av honom?

Sven stannade och gav till ett gnäggande skratt:

— Vad det har blitt av Lars? Jag förstår inte, hur du kan fråga. Tror du att en mänska som Lars skulle kunna ändra sig? Nej, gamle jyffe. Om den möjligheten hade presenterat sig för hans hjärna skulle han ögonblickligen ha garderat sig mot risken genom att ta en försäkring mot möjligheten att undergå en förändring. Det är den verkliga försäkringsmänskan.

Doktor Holmes ryckte otåligt på axlarna:

— Ja, men så mycke måste han ju ha förändrat sig, att han inte längre står kvar i tjänsten. Han finns inte i statskalendern. Så mycke vet jag.

Sven log:

— Ack, det är längesen han lämnade knekteriet. Ser du, han gifte sig ju så tidigt. Han fick ju visserligen lite underhåll av gubben far. Men han ansåg det vara förödmjukande att ligga sin far till last. Och så började han försäkra sina medmänskor för att skaffa sig biförtjänster.

Nu stannade Sven, skrattade högt och skakade upprepade gånger på huvudet.

— Stackars satar till norrlänningar! De hade min själ inte en lugn stund förrän de tagit alla möjliga försäkringar av löjtnant Lekholm. Du känner till den där gamla historien om provryttaren, som blev utsparkad genom dörren av specerihandlanden tjugu­ fem gånger och kom igen den tjugusjätte genom fönstret lika leende och lika energisk och frågade: Skämt å sido, ska vi inte göra en liten affär i dag? Höjer du den provryttaren till sjätte digniteten, så kan du få en blek men dock aning om Lars och norrlänningarna. Han är envis som en åsna och tålmodig som en elefant. Och för resten har han haft mycke hjälp av sin knektuppfostran. Han är ordentlig, kan befalla, är inte rädd för att ta på sig ansvaret, har en viss strategisk blick, stor organisationsförmåga och är, som alla knektar, inte rädd för att gå ut, också när det regnar. Han hade alldeles säkert kommit långt som knekt och för resten var han än ställts. Men bolaget fick snart ögonen på honom, plockade honom ner till Stockholm och nu sitter han där som andre direktör. Just nu håller han på med en alldeles ny slags försäkring. Det är en satans duktig karl, arbetar som en häst. Men en renodlad försäkringsmänska. Och som sådan i grund och botten en farlig karl, om han fick råda. Du förstår vad jag menar: hans ideal är alldeles åt helvete. Fick han fria tyglar skulle han göra det svenska folket, ättlingarna av stolta och oförvägna vikingar, till en samling småkapitalistiska smulgråtar i stil med de småsnåla fransoserna, som inte skulle våga riskera ett enda öre och inte göra ett enda stolt grepp i livet. För att nu inte tala om att han skulle ta död på all företagarlusta i landet. Och han är en sådan försäkringsmonoman, att han inte har öga för den enklaste verklighet. Jag brukar, när vi nån gång träffas, för mitt privata nöjes skull reta gallfeber på Gurli, när jag vågar opponera mig mot Honom, Den Ende Mannen i Världen. Jag brukar gräla med honom om penningvärdets fall och dess förhållande till ålderdomsförsäkringen. Du förstår ... Saken ligger till på det här sättet: Trots alla fluktuationer har penningen den bedrövliga tendensen att stadigt sjunka. En krona år 1500 är värd tretton öre nu. Själva den basis — —

Doktor Holmes upphörde att lyssna på sin bror, som förirrade sig allt djupare in i en labyrint av siffror angående prisnivåns fluktuationer och prisstegringens stimulerande inverkan på det ekonomiska livet — allt tydligen för att ge sin svägerska Gurli ett tjuvnyp för hennes enligt hans uppfattning imbecila beundran för Lars.

Doktor Holmes satt hela tiden uppkrupen på schäslongen och det kom ett leende i hans mungipor och en glimt i hans blick, som man skulle kunna kalla drömmande.

Han hade kommit att tänka på frukosten dagen efter Lars’ studentexamen. Det hade sprängt i bröstet på honom. Lars var student. Men själv hade han två år kvar, två långa, outhärdliga år av plugg och disciplin, innan världen låg öppen med sin frihet och alla de himlastormande möjligheter, han kände i sitt eget bröst. Han förstod inte, hur han skulle kunna orka genom dessa två år. Han kände det som om han var slagen i bojor, en ung Prometeus fjättrad vid skolschemats hårda klippa med lärarna som gamar hackande hjärtat ur bröstet på honom. Han satt tyst vid frukostbordet, mumsade på de förlorade äggen och den bräckta skinkan, som serverades dagen till ära, medan en glupande livshungrig ung titan rev, slet och rasade i sina kedjor inom honom.

Det var då matematikern hade börjat tala om försäkringen, dess idé, dess oerhörda betydelse i livet, den trygghet, den skänkte, den plikt det ålåg varje god son att obrottsligt inbetala premierna. Hans händer hade knutit sig i maktlös vrede kring kniv och gaffel. Han skulle ha kunnat slunga tallriken med ägg och skinka i huvudet på sin far. Här satt han med de tusen möjligheterna, de ännu ej prövade titankrafterna sprängande i bröstet på sig ... Och så talade hans far om plikten att betala premier till en livförsäkring ... Å Gud, å Gud, hade han mumlat för sig själv, hur ska jag kunna uthärda dessa år ...

Men med Lars hade det varit någonting annat. Lars som var student, Lars som stod med hela sin varelse spänd för att göra språnget ut i det rika, vidunderliga livet — — — hos honom hade matematikerns ord tydligen sjunkit som en uppvärmd blykula i ett smörkrus, ända ned till bottnen av hans kruka. Trygghet ... Plikt ... Försäkring ... De orden hade blivit hans ideal ...

— Kommer du ihåg, avbröt doktor Holmes sin bror, den där frukosten dagen efter Lars’ studentexamen, då far sa till honom att han skulle gå till doktorn för att undersöka sig för en livförsäkring ...?

— Nej, det gör jag inte. Men vi har talat om det flera gånger på de senare åren, far och Lars och jag.

Sven stannade och blindstirrade på doktor Holmes:

— Och vad bevisar det annat än vad jag sa för en stund sen om att man inte ska vänta sig så förbannat stora förändringar hos en mänska. Nej, gamle jyffe, inga överraskningar på det hållet! Och det ligger i sakens natur. Gubben far var själv en så pass differentierad personlighet, att hans pojkar i värsta fall inte kunde annat än falla tillbaka på en föregående typ Lekholm. Men vill du ha överraskningar i släkthistorien, så ska vi tala om farbror Anders’ och Hulda Ståls ättlingar. För man behöver väl inte göra sig skyldig till någon respektlöshet om man säger, att farbror Anders och faster Hulda var mycke lite differentierade typer. Ingen av dom hade gjort något val här i livet. Vad faster Hulda beträffar tror jag inte att hon nånsin känt det trycket, som är nödvändigt för att personligheten ska känna behov av att differentiera sig. Och hon kunde alltså inte reagera för någonting, hon inte kände. Och farbror Anders, stackars sate — — — Han kände visserligen trycket, i detta fall den musikaliska begåvningen. Men det sätt han reagerade på, var så gott som uteslutande negativt. Han sökte krypa undan det. Han var för feg och för rädd för besväret. Han ville bli fri från det på det enklaste sättet. Och det enklaste sättet att göra sig fri är medvetslösheten. Och för en man i hans ställning var medvetslösheten detsamma som alkoholen. För att reagera på ett positivt sätt mot ett sådant plågsamt tryck som den konstnärliga driften eller uppfinnarbegåvningen fordras det en slags styrka, som heter självkultur. Och den hade han som vi alla vet inte. Och så sökte han krypa undan, på samma sätt som naturen gör i det längsta, och ramlade i alkohålet. Han föll, fast på annat sätt, tillbaka till typen snörmakare Lekholm, som också sprang och gömde sig i en länstol vid fönstret med sladderspegeln, då olyckan kom över honom.

Du förstår: av föreningen mellan matematikern Lekholm och hans hustru kan man inte vänta sig annat än antingen hyggliga och skötsamma karlar, någonting i stil med far och morfar, prästen och hans bondeförfäder eller också ett återfall till en äldre typ Lekholm. Det finns ju också en tredje möjlighet: geniet. Men hos avkomman farbror Anders — fröken Hulda Stål, som båda inte var någonting annat än ett kaos, av den sammanstötningen kan man vänta sig lite av varje i händelse avkomman skulle reagera mot trycket. En sådan förbindelse kan ge anledning till nya och oanade typer, om någon av dom gör sig besvär att differentiera sig. Och farbror Anders’ barn är också de roligaste i hela släkten. Långfredags ungar är bara ledsamma. Peter Paul är ett återfall av en gammal Lekholmstyp, fast på ett högre socialt plan: festprisse, galenpanna, slösare, snobb. Han kallas också för ”greven” på sitt regemente. Maria är missionär ute i Kina och ska lära Konfucius lärjungar fördelen av att tro på Waldenströms lära om försoningen. Men farbror Anders’ ungar — — — Hos dom ser du övergången från kaos till kontinenter.

Han skrattade:

— Du minns Augusta Seraphia Lekholm. Hon kom i Anna Larssons herrekiperingsaffär. Först som springflicka. Sen bakom disken där hon sålde halsdukar, kragar, kalsonger och skjortor åt stans förgyllda ungdom. Du minns kanske också att i samma veva farbror Anders lämnade det jordiska påstods det, att hon var älskarinna till en liten löjtnant vid regementet. Du minns kanske också att hon gjorde skandal vid farbror Anders’ begravning genom sin elegans. Hon uppträdde i lika djup sorg med lika bred sorgflorskant kring kjolen och lika långt sorgflor på hatten som landshövdingskan hade haft på sin friherrlige makes begravning. Nå — — — denna Augusta Seraphia, som för resten såg bra ut, en skönhet av det mörka, lättsinniga slaget, kom som du minns till farbror Per och sattes i hans affär. Men efter ett år schappade hon till Stockholm. Det var hennes älskare, som lockat henne dit upp, då han skulle ligga vid artilleri- och ingenjörshögskolan. Men i den stan fanns det, då som nu, en hel del andra löjtnanter och kaptener och majorer, som hon blev bekant med. Om inte med alla, så i alla fall med en hel del.

— Du menar väl inte, att vi har en kusin, som är — — —

— Säg du schana, gamle jyffe! Jo, det är just vad vi har. Men inte hon. Inte numera. Och för resten avbryt mig inte. Jag håller ju på att berätta. Du minns väl också Hulda Zuleima. Henne tog Långfredag och satte i en missionsbokhandel, som han var intresserad i och hon fick en verkligt gedigen frikyrklig uppfostran. Ända till dess också hon en dag schappade till Stockholm, lockad dit av sin äldre syster och delade hennes liv som serveringsflicka i bakfickan på Blanch och i en charmant liten våning på Riddargatan. Också hon såg bra ut. Och du minns kanske, att farbror Anders brukade säga om henne, att hon hade en ännu vackrare röst än Augusta Seraphia.

Sven stannade och stirrade på doktor Holmes:

— Nå, vad tror du det blev av dessa två glada och sköna damer med tiden?

Doktor Holmes ryckte på axlarna. Hans panna hade lagt sig i djupa, pinade veck.

— Jo, det ska jag säga dig! Augusta Seraphia Lekholm-Svartenberg-Vedman-Björncrona är sedan åtskilliga år tillbaka en av Kungliga Operans största kvinnliga prydnader, har gästspelat i åtskilliga av kontinentens musikmetropoler och är nu på bröllopsresa i Tunis, Algeriet och Marocko med sin tredje make, den femton år yngre löjtnanten och baronen Gustaf Björncrona. Du kommer alltså inte att träffa henne på farfars hundraårsdag hos farbror Per. Hon tillhör och har i många år tillhört Stockholms bättre kretsar, åtnjuter det största anseende både för sitt konstnärliga allvar och sin sällskapliga glättighet. Hennes syster däremot, Hulda Zuleima, för nu vid fyrtiosju års ålder en bekymmersam tillvaro som före detta serveringsflicka på Blanch. En tid såg hon mycke medtagen och gammal ut. Men nu, sen shinglingen och de korta kjolarna har kommit, har hon föryngrats en tio år. Men ekonomien är det skralt med. Släkten har försökt rädda henne flera gånger. Men det fanns inga planer. Nu sticker vi en hacka åt henne så att hon ska kunna hålla åtminstone näsan över vattnet. Hon bor i ett rum och kök på Kungsholmen och har väggarna fulla av kabinettsporträtt, en ganska fullständig samling svenska arméns uniformer under de sista tjugufem åren. För resten är hon ganska besvärlig ...

Han gav till ett gnäggande skratt:

— Hon skriver och skäller ut oss då och då, när hon vill ha pengar, säger att hon inte har en trasa på kroppen och inte ens mat till sina rullsångare, kallar oss för högfärdiga drumlar — en verkligt förtjusande liten varelse. Och för alla hon kan komma till tals med relaterar hon sin stamtavla. Hon är dotter till den store kompositören Anders Lekholm, han som skrivit svenska arméns sorgmarsch. Hennes syster är den stora operasångerskan Augusta Lekholm-Svartenberg-Vedman-Björncrona. Hon har en farbror som är bankdirektör och millionär, en kusin som är livförsäkringsdirektör, en som är löjtnant, en som är uppfinnare och en som är kompositör, ”fastän inte på långa vägar så framstående som hennes egen far”. Du förstår, det är ju inte så roligt för släkten att hon ska gå och vifta med stamtavlan som en solfjäder, i synnerhet som hon ännu är så nöjeslysten, att hon ibland sticker i väg ut till de glada ställena på Djurgården och dansar med främmande herrar. Augusta Seraphia har erbjudit henne en rund summa, om hon vill byta namn. Hon hatar Hulda Zuleima som pesten. Och det får man ju inte säga någonting om. Hulda Zuleima låter både henne och släkten veta, att Augusta Seraphia i grund och botten inte är en bit bättre än hon själv, att det var Augusta som lockade henne ut i det glada livet och att Augusta trots sina fyllda fyrtionio år ännu inte är en bit bättre än hon varit hela sitt föregående liv, all världslig ära och glans till trots. Och det kan nog hända, att hon har rätt, från en högre synpunkt sett. Saken är den: Hulda Zuleima har inte någon respekt för det som så att säga adlar Augusta Seraphias något heterogena privatliv: nämligen konstnärskapet. Hon påpekar i sina klagoskrifter till släkten, att för det första så hade hon en mycket vackrare röst än Augusta, och för det andra är hon mycke mera musikalisk än ”det där högfärdiga aset”. Och hade det inte varit så, att den där Pilip Svartenberg vid K. 2 — Hulda Zuleima har alla regementens nummer på sina fem fingrar — blitt kär i Augusta, velat gifta sig med henne och tvingat henne att ta sånglektioner, så hade Augusta Seraphia den dag som är trampat i samma nedkippade morgontofflor som hon själv. Och det kan hon ju möjligen också ha rätt i. Hulda Zuleima träffade inte på någon, som var intresserad av hennes röst. Så för den sakens skull ska Augusta, enligt hennes mening, inte sätta sig på sina höga hästar. Vilket Augusta inte gör. Hon är rädd för henne som för fläcktyfus. Som du förstår: trevligt är det ju inte med Hulda. Men när man betraktar de två systrarna på avstånd och som exempel på tryck, reaktion och därav framtvingad differentiering, så kan det inte nekas till att jag tycker det är rätt så intressant. The book of history is the bible of irony.

— Nå, men bröderna då? Vad blev det av dem?

— Sakta i backarna! Vi har ju natten för oss. Dom kommer jag till i en handvändning. De där två systrarnas livsöden kan ge anledning till en hel del reflexioner, som det kan vara värt att titta på. Till exempel den: varför får alla sådana där jyffar som konstnärer leva hurdant privatliv som helst och ändå stå högt i kurs socialt. Var ligger orsaken till det? Man ursäktar en sotare, om han är svart så länge han arbetar. Men om han kommer lika svart till en supé, så blir han utkastad eller ombedd att gå och tvätta sig. Men en konstnär kan få föra vilket privatliv han vill och ändå vara eftersökt i sällskapslivet? Vad beror det på? Kan det bero på mänskans, vanedjurets respekt och beundran för en individ, som skapar något nytt, som gör sig besväret att frångå den lag som är livets: vanan, rutinen. Det visar sig ju att ju större en konstnär är, ju större överseende har man med hans borgerliga brister. Eller vad tror du?

Men doktor Holmes lyssnade inte längre. Han såg på sitt armbandsur. Klockan hade hunnit bli över tre. Och ännu hade han ingenting fått veta om sin far. Ännu visste han lika litet, hurdan han skulle finna honom, vad han skulle säga, vad han skulle få till svar. Det blev honom allt tydligare, att Sven medvetet undgick att tala om den gamle eller om det, som gjort att Karl Lekholm blivit doktor Holmes. Han såg på Sven, som vandrade av och an, outtröttlig i sin svada, ännu pigg och energisk som om han kommit direkt ur morgonduschen. Snart måste han avbryta honom och tvinga honom till att ge ett uppriktigt svar ...

Sven hade förirrat sig i en lång förklaring av vad han menade med ”trycket”, en förklaring som han sedan länge ansåg sig vara skyldig sin bror för att denne skulle fullt fatta innebörden i hans utläggningar om ärftlighet, vana och imitation, de tre faktorer som så att säga utgjorde själva det mänskliga livets tema. Trycket — det var det organiska livets uppkomst. Ju djupare man trängde ned i det stora mysteriet, ju tydligare blev det att alla fysiska och kemiska modifikationer i cellen ledde tillbaka till ett rent mekaniskt ursprung, till rent mekaniska aktioner. Det var detta han, Sven, gett namnet trycket — — —

Ångesten började åter mala inom doktor Holmes, steg som en feber, på samma gång eggande och förlamande. Nu — — — , nu — — — , nu ska jag fråga honom — — — Och så, till sist, avbröt han:

— Hör du, Sven, sade han, det börjar bli sent. Men innan vi går och lägger oss, vill jag veta en sak: Hur är det med far? Hur tror du han kommer att ta mot mig?

Sven stannade:

— Hur han kommer att ta emot dig? Han blir naturligtvis glad. Han är glad. Jag telefonerade till honom före middan och talade om att det var en överraskning som väntade honom i morgon hos farbror Per. Han anade sig till vad det gällde. Vi har ju talat om det så ofta, att du alldeles säkert skulle komma hem till hans sjuttiårsdag.

Doktor Holmes satt och stirrade framför sig:

— Hör du, Sven, du är inte uppriktig mot mig. Kan du inte säga hela sanningen? Du har till exempel hela kvällen undvikit att tala med mig om det, som gjorde att jag reste min väg.

— Vad är det att tala om? Om du går i Lund och kärar ner dig i ett dåligt fruntimmer och anser det är bäst att komma från det hela genom att byta världsdel, så vad är det att tala om nu, tjugu år efteråt?

Doktor Holmes stirrade på honom:

— Jag förstår inte vad du menar? Jag kärat ner mig i ett dåligt fruntimmer? Var har du fått det ifrån?

— Vad jag har fått det ifrån? Det vet vi väl alla! Det har ju far sagt! Och det är väl ingenting att skämmas för i decennier. Det är du inte den förste i världshistorien som gjort. Och vad beträffar att du inte skrivit, så hänvisar jag till vad jag sagt om vanan, ärftligheten och imitationen: Farbror Fredrik skrev inte. Kusinerna Lekholm har heller inte låtit höra av sig. Det är Lekholmskt.

Doktor Holmes blev sittande orörlig och såg på sina händer för att dölja sitt ansikte ... Hans far hade inte sagt sanningen ... Hans far hade hållit förfalskningen hemlig ... Varför?...

Sven såg på honom:

— Eller var det någonting annat ni kom ihop er om?

Doktor Holmes rörde sig ej. En röst inom honom viskade: ”Säg det ej. Blotta dig inte. Du har ju en möjlighet att krypa undan.” Men han ville inte längre. Han hade krupit undan tillräckligt i sitt liv, han som så många andra Lekholmar. Han reste sig upp och såg på sin bror:

— Nej, det var inte någon olycklig kärlek. Det var någonting helt annat.

Men också nu svek honom modet. Han ville tala med sin far först. Och han fortsatte:

— Jag ska berätta dig hela historien en annan gång. Det har blitt sent. Det är på tiden att komma i säng ... Men det är först en sak jag måste ha reda på. Hur ska jag ordna det för mig i morgon med resan?

Sven gav honom en överlägsen blick:

— Det är redan ordnat! Jag ringde till farbror Per under middan och talade om att du kommer. Lars och hans Gurli och Tage kommer från Stockholm klockan fem i dag på morgonen. Gunnar också. Bertil kommer från Grand hotell i Lund.

— Varför just från Grand?

— Varför? Han är kypare där! Klockan elva är det stor familjeuppvaktning för hundraårsbarnet. Tages kameleont slipper vi se gudskelov. Hon är ute på konsertturné och gör succé i Grönköping. Du ska sätta dig på tåget om ... Han såg på sitt ur: om två och en halv timma. Tåget går klockan sex. Jag har sagt till portiern om väckning och biljett till dig. Själv ska jag försöka ta mig dit under eftermiddans lopp på något sätt. Alltid finns det några mojänger. Men säg ingenting om det. Och absolut ingenting om min uppfinning och Thompson. Tack, godnatt och farväl!

Han samlade in viskybutelj och korkskruv och gick med snabba, elastiska steg till dörren.

Doktor Holmes blev sittande kvar en lång stund och stirrade på dörren han slagit igen efter sig.

Så reste han sig långsamt och mumlade:

— By God, what a hell of a fellow!

— — —