BOMBAD KYRKOGÅRD

Det står en man på en bro i Hamburg och säljer en liten praktisk anordning att klämma fast på kniven när man skall skala potatis. Han spelar så stor teater när han visar att skalen genom den nya uppfinningen kan bli hur tunna som helst, att alla vi som stått vid broräcket och sett på hur tunga svarta pråmar bräddade med ruingrus stakas uppför kanalen sliter oss loss och omringar honom. Säkert blir man inte mätt av att skämta med sin hunger ens i Hamburg, men att kunna skratta åt den skänker en angenäm form av glömska som nödens Tyskland sällan tvekar att begagna sig av.

Försäljaren på bron håller upp sin enda lilla demonstrationspotatis mot höstsolen och säger att visserligen är det ett hundgöra att skala potatis så stora som ransonerna är, men ... Det är samma slags humor som en fiskhand­ lare i närheten visar när han sätter upp ett stort, indignerat anslag i sitt tomma skyltfönster: Tänk, att höja fiskransonerna nu när det är såå ont om omslagspapper. Mannen får också skrattarna på sin sida, men inte köparna — ännu.

Men vid ena broändan är en spårvagnshållplats. En liten gumma med en stor säck potatis har just kommit upp på plattformen då vagnen sätter i gång. Säcken välter, snöret går upp, gumman skriker när vagnen rullar förbi oss och potatisarna börjar trumma mot brobanan. Det uppstår en våldsam rörelse bland dem som trängs kring försäljaren, och när spårvagnen passerat står han nästan ensam vid broräcket medan hans publik knuffas om potatisen mellan tutande engelska armébilar och krigsmålade Volkswagen. Skolynglingarna fyller sina portföljer, arbetare stoppar fickorna fulla, husmödrar öppnar sina handväskor för Tysklands mest efterträdda frukt — och två minuter senare står alla skrattande och köplystna kring försäljaren av en uppfinning för utvinnande av Tysklands tunnaste potatisskal efter en av dessa tvära omkastningar från ilska till gemyt som gör hamburgaren så spännande och så riskabel att umgås med.

Men varför skrattar inte fräulein S.? När jag lämnar bron i sällskap med fräulein S. frågar jag henne rent ut varför hon inte skrattade, men i stället för att svara säger hon bittert:

— Det är Tyskland av i dag — våga livet för en potatis.

Men i själva verket är det bara vad man kan vänta sig av fräulein S., att inte skratta åt nöden på Hamburgs gator. Fräulein S. är efter sammanbrottet tjänsteman i en arbetsnämnd i Hamburg, men var tidigare innehavare av en fiskaffär, som blev uppbränd vid celluloidbombardemangen 1943. Nu ägnar hon två timmar av dagen åt att inspektera ett ruindistrikt, kontrollera att alla arbetsföra är i arbete och se till att de som inte kan ta vara på sig själva kommer under vård. Den som introducerade mig för fräulein S. anförtrodde mig att hon är en av de många tyskar som är nazister utan att veta om det och som skulle bli dödligt förolämpad om man vågade antyda att hennes åsikter skulle sammanfalla med nazisternas. Fräulein S. sägs vara mycket bitter men samtidigt tacksam för ett arbete som ger henne möjlighet att hålla sin bitterhet vid hög temperatur. Fräulein S. är utan tvekan energisk och framåtsträvande, men samtidigt en bekräftelse på den uppfattning som många, men naturligtvis inte alla, antinazister hyser: att tvivelaktiga åsikter är priset för energi i dagens Tyskland.

Det är frestande att tala politik med en människa som inte vet att man vet någonting om henne, särskilt om den människan är tysk och påstås ha nazistiska sympatier utan att veta om det. På vilket parti röstar man till exempel i ett sådant fall? (Det har nyss varit kommunalval i Hamburg.)

Fräulein S. tvekar inte en sekund på svaret. För henne fanns det bara ett parti, »socialdemokraterna förstås», men vill man veta närmare varför det just blev socialdemokraterna kan hon lika litet som en stor procent socialdemokratiska väljare ge någon rationell motivering. I själva verket har fräulein S. i lik­ het med massor av likasinnade tyskar valt parti enligt uteslutningsmetoden: CDU, det kristligt-demokratiska partiet, är uteslutet eftersom man inte är religiös, kommunisterna går inte eftersom man är rädd för ryssarna, det liberala partiet är för litet för att i alla fall kunna spela någon roll, det konservativa är för okänt, återstår alltså det socialdemokratiska om man nu skall rösta, och rösta gör man trots att man säger sig att det är likgiltigt vem som vinner ett val i ett land som ändå är ockuperat.

Vi kommer ut på ett stort ruintorg där en hög, ensam hisstrumma har glömts kvar av bomberna. Några ruinarbetare rullar långsamt en liten vagn med skrot och sten över platsen, och när de närmar sig gatan stiger en kvinna med en röd flagga alldeles meningslöst ut i gatan och hejdar trafiken som inte finns.

— Ser ni, herr D., säger den frostskadade kvinnan i mitt sällskap och tar mej i armen, vi tyskar menar att det snart är på tiden att de allierade hör upp med att straffa oss. För vad man än kan säga om oss tyskar, vad våra soldater än har gjort i främmande länder, inte har vi förtjänat det straff som nu övergår oss.

— Straff, undrar jag, varför menar ni att det är straff att ni har det som ni har det?

— Jo, därför att det har blivit sämre i stället för bättre, svarar fräulein S. Vi har en känsla av att sjunka och att vi ännu har långt kvar till botten.

Och så berättar hon den populära och dess värre alltför väl bestyrkta historien om den engelske kaptenen som besvarade en förfrågan om varför inte engelsmännen låter bygga upp Hamburgs järnvägsstationer med orden: Varför skulle vi hjälpa er tyskar att komma på fötter på tre år när det lika bra kan dröja trettio.

Under tiden har vi kommit fram till en stor, dyster och ärrig byggnad som ser ut som en fallfärdig storstadsskola, men är Hamburgs före detta Gestapofängelse. Trappuppgångarna och tvättrummen på trappavsatserna tiger diskret med vad som försiggick här ännu i fjol. Vi trevar oss fram i en lång, kolmörk korridor fylld av pinsamma lukter. Plötsligt knackar fräulein S. på en hög järndörr, och vi kommer in i en av gemensamhetscellerna, ett stort, naket rum med cementgolv och ett fönster som är nästan igenmurat av tegelsten. En ensam glödlampa hänger ner från taket och lyser obarmhärtigt på tre luftskyddssängar, en kamin som ryker av sur ved, en liten kvinna med nästan bländvit ansiktsfärg som står vid kaminen och rör i en gryta, en liten pojke som ligger på sängen och apatiskt stirrar upp mot lampan.

Fräulein S. ljuger och säger att vi söker en familj som heter Müller. Kvinnan har knappt märkt att vi har kommit in. Utan att se upp från grytan säger hon att Hans inte kan gå ut i dag, eftersom han inte har några skor.

— Hur många bor ni här? undrar fräulein S. och går fram och ser ner i grytan.

— Nio, säger den trötta kvinnan, åtta barn och så jag. Utvisade från Bayern. Bott här sedan i juli. Den här veckan hade vi tur och fick ved. Förra veckan hade vi tur och fick potatis.

— Hur klarar ni er då?

— Så här, säger kvinnan och tar upp sle­ ven ur grytan och gör en hopplös gest runt cellen. Sen börjar hon röra igen. Röken sticker oss i ögonen. Pojken ligger dödstyst och dödsstilla på sängen och stirrar upp i taket. Kvinnan märker inte när vi går.

Hela fängelset är fullt av familjer som evakuerades från Hamburg till Bayern 1943 och utvisades av bayerska regeringen sommaren 1946. Jag tycker mig ana en dyster tillfredsställelse i fräulein S:s röst när vi kommer ut i fria luften igen.

— Engelsmännen hade ändå kunnat hjälpa oss. De hade en chans att visa vad demokrati var, men de tog den inte. Ser ni, herr D., det hade varit en annan sak om vi tyskar hade levt i lyx och överflöd under Hitleråren, men vi var fattiga, herr D. Och har vi inte förlorat allt: hem, familjer, ägodelar. Och hur tror ni inte vi led under bombardemangen! Behöver vi straffas mera — har vi inte straffats tillräckligt redan!

Vi besöker en källare under en skomakarverkstad där det bor tre personer och ett spädbarn i ett illaluktande rum utan fönster. Jag påminner mig vad en klok tysk sa om den tyska civilbefolkningens — med soldaterna förhåller det sig i viss mån annorlunda — ofta beklagade brist på skuldkänsla. Det kan hända att man vet att det började i Coventry, men man var inte med där. Det var i Hamburg man var med, det var i Berlin, Hannover och Essen man upplevde tre års daglig dödsångest. Man bör beklaga denna brist, man behöver inte förstå den, men man kan hålla i minnet att egna lidanden trubbar av förståelsen för andras.

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett på gården bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar, och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Innan vi återvänder till Hamburg tar fräulein S. mig med till en gata som löper förbi en judisk kyrkogård. Denna kyrkogård är bombad, gravstenarna är röksvärtade och avbrutna. I bakgrunden står en stympad kyrka med svarta murar. Några svartklädda människor böjer knä framför färska, mörka gravkullar.

Då säger fräulein S.: Det här är Tyskland, herr D., en bombad kyrkogård. Här stannar jag alltid en stund och ser när jag har mina vägar åt det här hållet.

Det är en andaktsstund jag får bevittna på denna lilla gata i Altona, en kort stund av lycka för en människa som tackar Gud för att hon får leva i helvetet.

Men när jag diskret vänder mig bort för att lämna henne ensam med sin bittra lycka läser jag på en stor banderoll spänd över en ruinmur en jättereklam för »Glada änkan». Änkan ja — men den glada?