DEN FATTIGES TÅRTA

Djupt inne i en förfallen park i Hamburgs utkanter bor en äldre liberalistisk advokat tillsammans med en författare av populära skälmromaner. Parken ligger i en del av Hamburg där gatorna inte har någon annan belysning än lyktorna från förbijagande engelska bilar. I mörkret snuddar man vid osynliga armar eller hör osynliga ord glida förbi och erinrar sig med en lätt rysning erfarna allierade korrespondenters råd att inte gå på Hamburgs mörka gator utan sällskap med en revolver. Parken är vildare än man tror när det är dagsljus, men till slut hittar man en trygg trappa, ringer på och blir insläppt i en stor högborgerlig hall med paraplyställ och en tjänsteflicka från Schlesien. Salongens pendyl och bokhyllornas metrar guldsnittat skinnband, den lummiga mattan, kristallkronan och läderfåtöljerna visar inte ett tecken på kännedom om bombning och bostadsnöd. Och hur är det med advokaten och författaren?

Den borgerliga valpropagandans mest avhållna slagord är påståendet om att nederlaget har avskaffat klasserna i Tyskland. Man förebrår arbetarpartierna för att de använder en fiktion som klubba i kampen mot de borgerliga motståndarna. I själva verket var det ingen tillfällighet att klasskampsparollerna framfördes med särskild bitterhet under valhösten 1946. Tesen om Tysklands klasslöshet innebär en cynisk överdrift. I stället för att utsuddas har klassgränserna i stället skärpts efter sammanbrottet. De borgerliga ideologerna förväxlar fattigdom med klasslöshet när de hävdar att i huvudsak alla tyskar befinner sig i samma ekonomiska nödläge. På sätt och vis kan det vara sant att de flesta tyskar är fattiga och att många förut välbärgade förlorat sina förmögenheter, men det finns i Tyskland en skillnad mellan de minst fattiga och de fattigaste som är större än skillnaden mellan de välbärgade och de egendomslösa i ett någorlunda normalt funtat samhälle.

Medan de fattigaste bor i ruinernas källare, i bunkrar eller uttjänta fängelseceller och de mellanfattiga tränger ihop sig i de överblivna hyreskasernerna med en familj per rum bor de minst fattiga i sina gamla villor som den liberale advokaten och författaren eller i städernas största våningar, där inte ens de medelfattiga har råd att bo. Advokaten har visserligen rätt när han säger att de engelska bomberna gick över klassgränserna, även om naturligtvis de glesare bebyggda villakvarteren kom lindrigare undan än hyresblocken, men till klasskampens försvar bör man tillägga att bankkontona inte blev bombarderade. Tillgodohavandena är visserligen spärrade i så måtto att det inte är möjligt att få ut mer än tvåhundra mark i månaden, ett blygsamt belopp när man betänker att det är precis svarta börsens pris på ett halvt kilo smör, men även här bör man i rättvisans namn tillägga att en normal arbetslön uppgår till hundratjugo mark i månaden, och att pengar som av säkerhetsskäl förvarats hemma givetvis undandrar sig myndigheternas kontroll.

Detta leder för övrigt till de mest absurda, otroliga och orättvisa konsekvenser. Ett vanligt domslut i avnazifieringsprocesserna är att den åtalade, om han varit aktivist, fråndöms sin våning, som i stället tillerkänns en före detta politiskt förföljd. Gesten är vacker, men tyvärr ofta meningslös, eftersom de politiskt förföljda i ekonomiskt avseende befinner sig någonstans mellan de medelfattiga och de mest fattiga och inte har råd att betala hyran för en stor aktivistvåning, som nu i stället övertas av folk med pengar, det vill säga sådana som tjänat pengar på och under nazismen.

Den liberale advokaten och hans vän författaren av skälmromaner har aldrig varit nazister. Advokaten tillhörde före 1933 det gamla liberala partiet, och författaren är en av de tämligen fåtaligt förekommande succésskribenterna, som under Hitleråren framför att skriva föredragit att leva på pengar. Medan vi dricker te utan socker och äter en tårta som under sitt tunna lager av omsorgsfullt förfalskad grädde visar sig vara vanligt dåligt tyskt krisbröd avslöjar advokaten under sin silver­ vitt resignerade yta en passionerad desillusion som är ganska sällsynt i det bittert likgiltiga Tyskland och i normala länder brukar tillskrivas hysterisk ungdom. Det tycks höra till god tysk efterkrigsuppfostran i vissa borgerliga kretsar att medelålders herrar förklarar att de i tolv års tid stått med ena benet i koncentrationslägret, en sed som förekommer också i de sämsta, ännu icke avnazifierade kretsar. Vad som är sällsyntare är att få höra dessa ord yttrade med äkta patos i stället för med falskt, men denne spröde resignationens mästare som böjer sig fram över det lika spröda Meissenporslinet kan konsten.

— Vi hälsade engelsmännen som befriare, men de måtte inte ha vetat om det. Vi var villiga att göra allt, inte för att få det gamla Tyskland men en ny demokrati på fötter. Men vi fick inte göra allt. I dag är vi besvikna på engelsmännen därför att vi har ett tydligt intryck av att de saboterar återuppbyggnaden, och likgiltiga för vad som händer eftersom de är starkare än vi.

»Vi» — det kan vara det liberala partiet som i Nordtyskland är litet men har gott ryk­ te för sin naziavvisande hållning, men som i Sydtyskland är stort och suspekt och där säger sig »tänka liberalt, handla socialt och känna tyskt», men »vi» kan också vara mycket annat. »Vi» kan vara den del av den intellektuella tyska medelklassen som i själ och hjärta var antinazistisk men aldrig behövde lida för det och kanske inte heller önskade lida för det, som aldrig sökte ett motstånd att betvinga och nu hyser ett slags antinazismens jalousie de métier mot de legitimerade antinazisterna, de politiskt förföljda. Att ha två samveten i sitt bröst, ett gott och ett dåligt, befrämjar varken ideologisk eller psykisk klarhet. Besvikelsen och den medvetna desillusionen är utan tvivel den enklaste utvägen ur ett sådant själens dilemma.

Författaren är böjligare konstruerad och berättar skrattande att de olika partiernas program ännu inte är klarare uttryckta än att folk går på fel valmöte och först vid utgången, om ens där, märker att de besökt socialdemokraterna i stället för de kristliga demokraterna eller liberaldemokraterna i stället för de konservativa. Själv illustrerar han den ideologiska förvirringen på ett förträffligt och humoristiskt sätt. Han påstår sig vara född antinazist men har ändå röstat på CDU, det parti som kallar sig det kristliga och påstås ha samlat så gott som alla förutvarande nazister under sitt kors, för att slippa uppleva planhushållningen och förlora sina pengar. Men för att rädda sitt samvete har han övertalat sin syster, som är konservativ men saknar pengar, att i hans ställe välja socialdemokraterna.

Vanan att skriva optimistiska romaner sitter i, fast det var femton år sen sist. Han försäkrar på heder och samvete att högst en procent av de tyska kvalitetsmänniskorna var nazister, varefter advokaten torrt beklagar bristen på kvalitet i Tyskland. Själv anklagar den senare emellertid engelsmännen för att genom medveten utsvältningspolitik ha demoraliserat befolkningen i lika stor utsträckning som nazisterna, gjort »de dåliga människorna sämre och de bra människorna vacklande», för att till slut driva dem i armarna på vilken suspekt rörelse som helst, bara den åtar sig att lösa deras yttre svårigheter.

Det är naturligtvis en bitter sanning att hunger är olämplig för varje form av idealism. Det ideologiska återuppbyggnadsarbetet i dagens Tyskland har sin starkaste motståndare, inte i de medvetna reaktionärerna, utan i de indifferenta massorna, som väntar med sin politiska övertygelse till efter maten. I insikten därom har den mest slipade valpropagandan i stället för fred och frihet nöjt sig med att utlova ett praktiskt matskåp, oåtkomligt för råttor och tjuvar, efter valsegern, och Tysklands mest kända limpa är den som tillsammans med en vass brödkniv förekom på kommunistiska valaffischer hösten 1946. När general Koenig, Paris befriare, en regnig dag i oktober steg ut under den kulprickade baldakinen på Hamburgs Hauptbahnhof iakttogs han och den nervösa engelska uppvaktningen, bestående av officerare med vita manschetter upp till armbågarna och gott om rött både på kinderna och paraduniformerna, av täta led sysslolösa hamburgare. När den långa bilkortegen under ilskna tutningar gav sig av omringades de unga tyska polispojkarna av folk med hånfulla tillrop: Vad hade han med sig? Choklad va? Eller limpor? Och ordningsmaktens representanter rodnade under läderhjälmarna.

Att rodna — det är också tillsvidare allt som partierna kan göra när massorna kräver att få sina materiella svårigheter reglerade. Men det finns mer eller mindre klädsamma sätt att rodna — ett av de mindre klädsamma är de borgerligas envisa hävdande av klassamhällets upplösning. På ett inre plan är man ändå medveten om att det inte stämmer. Den tårta av dåligt tyskt bröd som advokaten och författaren bjuder på är i själva verket en symbolisk tårta, en liberal tårta där den falska grädden är avsedd att camouflera alltför bittra fakta. Det är utan tvivel en tårta för de minst fattiga. De mest fattiga äter inte bröd på det sättet.

Denna symbolistiska tårta antyder en av orsakerna till att arbetarpartierna lagt upp sitt arbete efter klasskampslinjen och att man inom förutseende fackföreningskretsar motser sociala strider av ännu inte skådad omfattning när ockupationsmakten en gång ger Tyskland lösa tyglar. Vill man ha mer påtagliga vittnesbörd kan man till exempel ta en tur med Hamburgs tunnelbana, där man kan åka andraklass med relativt välklädda och relativt bibehållna människor, och tredjeklass med trasiga människor, vilkas ansikten är vita som krita eller tidningspapper, ansikten som ser ut att aldrig kunna rodna, ansikten om vilka man tänker att de inte skulle kunna blöda om de fick ett sår. Dessa Tysklands vitaste ansikten tillhör med bestämdhet inte de minst fattigas klass.