KONSTEN ATT SJUNKA

Sjunk lite! Försök att sjunka lite! Om konsten är att sjunka finns det de som behärskar den sämre eller bättre. I Tyskland finns det dåliga behärskare som menar sig ha så lite att leva för att det bara är känslan av att de strängt taget har ännu mindre att dö för som håller dem vid liv. Men det finns också överraskande gott om sådana som är villiga att acceptera allt bara de får överleva.

Utanför Zoostationen i Berlin sitter det på söndagarna en trasig och blind gubbe som spelar gälla psalmer på en liten transportabel orgel. Han sitter barhuvud i kylan och lyssnar sorgmodigt ner mot sin trasiga mössa som ligger på trottoaren, men de tyska mynten har en svag, stum klang och faller sällan i de blindas mössor. Naturligtvis skulle det ändå gå bättre om han inte spelade orgel och framför allt inte spelade psalmer. På vardagsefter­ middagarna när berlinarna drar förbi med sina små gnisslande handkärror efter ännu en dag av jakt på potatis eller ved i de mer skonade förorterna har den blinde bytt ut orgeln mot ett positiv, och mynten droppar tätare, men om söndagarna håller han med envis, oekonomisk idealitet fast vid sin gamla gnälliga reseorgel. Om söndagarna kan han inte acceptera sitt positiv. Han har en bit kvar att sjunka.

Men på stationerna kan man träffa folk som har passerat ungefär allt. De stora tyska järnvägsstationerna, dessa forna skådeplatser för äventyrens mannekänguppvisningar, rymmer en stor procent av all hopplöshet mellan sina ärriga väggar och under sina spräckta tak. Under regnväder blir främlingen alltid lika förvånad över att se och höra regnet smattra ner genom väntsalarnas tak och bilda sjöar mellan bänkarna på golven. Det verkar som en liten revolution i detta disciplinerade kaos. På nätterna stöter han lätt överraskad på flyktingar i betongtunnlarna, flyktingar från öster eller söder, som ligger utsträckta på det nakna golvet utmed de nakna väggarna och sover tungt eller sitter hopkurade bland sina fattiga knyten och väntar alltför vakna på ett tåg som skall föra dem till en ny station, lika hopplös som den här.

De största städernas underjordiska stationer har kommit bättre undan. De är fattiga men osårade. Untergrundbahnstationerna i Berlin luktar väta och fattigdom, men tågen går snabbt och säkert som i fredstid. Man vänder sig inte om efter de utländska soldaterna som flanerar på perrongerna med väl klädda men dåligt målade tyska flickor, som redan talar perfekt grinig amerikanska eller snabb konciliant engelska. Många av dessa flickor står lutade mot dörrposterna i tågen och försöker träffa så många ögon som möjligt med sina utmanande blickar och talar med sin engelska soldat om att folket här saknar vett, andra stödjer sin berusade amerikanske vän och har ögon som säger: Vad skall en fattig flicka göra? Röken från deras allierade cigarretter blandar sig i kupéerna med röken från de tyska, som smakar surt och kvalmigt och ger de underjordiska tågen deras efter­ hängsna lukt av smuts och armod. Men när tunnelbanan går upp i det skarpa dagsljuset har också dessa flickor ansikten med skuggor av hunger. Och det händer sällan, fast också det händer, att någon säger: Så ser Tysklands framtid ut! En full, finnig amerikansk soldat och en prostituerad tysk flicka!

Det händer sällan, därför att nöden vänjer en av med att vara moralisk för andras räkning. Det är inte riktigt att säga som en välnärd fältpräst från Kalifornien sade över sin biffstek på Nordexpressen att Tyskland är ett land som alldeles saknar moral. Det är bara så att i nödens Tyskland har moralen fått en alldeles ny dimension, som gör att ovana ögon överhuvud inte lägger märke till att den finns. Denna nya moral hävdar att det finns förhållanden då det inte är omoraliskt att stjäla, eftersom stölden under dessa förhållanden i första hand betyder en rättvisare fördelning av det som finns och inte att beröva någon annan hans egendom, lika lite som svart-börs-handel och prostitution är omoraliska när de har blivit de enda medlen att överleva. Detta betyder naturligtvis inte att alla stjäl, att alla idkar svarta-börs-handel eller är prostituerade, men det betyder att man faktiskt, till och med inom vissa ungkyrkliga kretsar, anser det vara mer moraliskt fördömligt att svälta eller låta sin familj svälta än att göra någonting i normal mening förbjudet för att kunna uthärda. Det nödvändiga brottet betraktas med större tolerans i Tyskland än någon annanstans; det är en sida av det allierade fältpräster kallar brist på moral. Att sjunka är tillåtligare än att gå under.

En eftermiddag när det börjar mörkna och är strömspärr i Berlin träffar jag en liten polsk lärarinna i skymningen på en station, där de mörka tågen mot Potsdam slamrar förbi. Hon har en pojke som är sju år och är barnsligt intresserad av en två år gammal järnvägsolycka i bangårdens ytterkant. Personvagnar med krossade hjässor ligger kullvräkta bredvid spåren, en utbränd boggievagn har rusat in i det rostiga skelettet av en sönderbruten sovvagn, två godsvagnar står trotsigt på kant, likdelar från underredena sticker upp ur spillrorna.

På resan in mot Berlin står det sedan fullt med gamla rostiga tågolyckor utmed banan. Vid varje station är perrongerna svarta av folk, människor med ryggsäckar, risknippen, små vagnar och kålhuvuden i trasiga papper kastar sig in genom dörrarna och någon skriker av smärta hela tiden mellan två stationer. Två kvinnor grälar oavbrutet om någon bagatell. Trampade hundar gnäller, men på en bänk sitter två tysta ryska officerare omgivna av en liten mur av rädd respekt.

I korta meningar som ständigt avbryts av trängseln vid nya stationer eller nya förbannelser från folk med för stora ryggsäckar får jag långsamt veta hur det känns att leva mycket ensam i Berlin. Den polska lärarinnan har förlorat sin man i Auschwitz och två barn på vägen polska gränsen—Berlin under den stora paniken 1945, och pojken är den enda hon har kvar. Men ändå har hon ett fridfullt ansikte när lamporna tänds, och när jag frågar henne vad hon sysslar med viskar hon leende i mitt öra: Geschäft! En gång har hon läst Hamsun och Strindberg i en liten polsk by, men »jetzt ist alles vorbei».

Men vad betyder »Geschäft»? Vi talar en stund om längtan, eftersom alla som är tvungna att stanna kvar i Tyskland längtar dit där de inte är, om de inte är för gamla för att kunna längta eller har det krampaktiga modet att tro sig ha en uppgift. Den polska lärarinnan längtar till Sverige eller Norge. Hon har en tavla hemma som hon brukar längta med. Den föreställer en norsk fjord — eller Donau vid Siebenbürgen. Vill jag följa med hem och säga vilket, så att hon inte skall behöva längta fel längre?

Från den underjordiska stationen är det många mörka gator att gå. Det har nyss varit val, och på ruinernas väggar hänger de stora affischerna kvar. Socialdemokraternas: Där fruktan är, är ingen frihet. Utan frihet ingen demokrati. Kommunisternas: Ungdomen tillhör oss. CDU:s: Kristendom, Socialism, Demokrati. CDU är en kameleont som i Hamburg vann på sin grova antimarxistiska propaganda och i Berlin försökte vinna på ett lika flitigt användande av ordet socialism.

— Men vad betyder Geschäft egentligen?

Det betyder svarta-börs-handel när man säger det viskande och affärer i allmänhet när man säger det högt. Hon har en tvårumsvåning ensam högst upp i ett hus med nerblåst tak. I trappan står redan folk och väntar: Någon som vill bli av med en klocka. En annan som plötsligt kommit underfund med att han behöver en orientalisk matta. En gammal porslinsfin dam som hellre vill ha någonting att äta än sitt gamla gedigna matsilver. Hela kvällen ringer det på dörren, och stora rummet är fullt av folk som lågt och hetsigt talar om porslin, klockor, pälsar, mattor och fantastiska summor i mark. Jag sitter i ett litet rum innanför och försöker prata med den tigande pojken som är sju år, men har ögon som är minst tio år äldre. Tavlan föreställer ett absolut anonymt landskap. Jag dricker te med sällsynt, vitt socker. I en paus kommer lärarinnan in och säger att hon inte tycker om det här.

— Förr i världen var jag så blyg så jag knappt vågade öppna munnen. Nu åker jag omkring hela dagarna och försöker spåra upp silver och guld hos folk. Ni ska inte tro att jag tycker om det. Men man måste leva här också. Om man vill leva måste man vänja sig vid allt.

Ja, visst måste man leva, och visst måste man vänja sig vid allt. Hennes kompanjon, en nyss hemkommen soldat, kommer in och håller mig sällskap en stund. Han var i Italien och har en deformerad panna som är ett minne från den första allierade landstigningen på Sicilien och en granatskärva i bröstet som suvenir från belägringen av Monte Cassino. Förebrår man honom för att han är svarta- börs-handlare säger han:

— Jag har fyrtiofem mark i månaden i understöd. Det räcker till sju cigarretter.

Frågar man honom om han var nazist svarar han att han var sju år i kriget och menar att det räcker som svar. Frågar man honom om han har röstat säger han att han har gjort det, men att det inte tjänar någonting till. Och vilket parti? CDU? Nej, han är inte religiös. KPD? Nej, han har vänner som suttit i rysk krigsfångenskap. Alltså socialdemokraterna, därför att de är honom likgiltigast.

Men han har ändå inte bara minnen från Nettuno och Monte Cassino, han har också minnen från ett före detta vänligt Berlin. Han orkar skämta. Han berättar en vits, vitsen om Berlins fyra ockupanter som rår om en damm med var sin guldfisk. Ryssen fångar guldfisken och äter upp den. Fransmannen fångar den och kastar bort den sedan han först tagit loss de vackra fenorna. Amerikanen stoppar upp den och skickar den hem till USA som suvenir. Engelsmannen beter sig märkvärdigast: fångar fisken, håller den i handen och smeker den till döds.

Detta frysande, svältande, i hemlighet köpslående, smutsiga och omoraliska Berlin orkar ännu skämta, orkar ännu vara vänligt nog att bjuda hem ensamma främlingar på te, har ännu sådana människor som denna polska lärarinna och denne soldat, som visserligen lever otillåtet men paradoxalt nog ändå är ljuspunkter i ett stort mörker, eftersom de har mod nog att sjunka med öppna ögon.

Men när jag åker hem på kvällen med den sällsamt luktande tunnelbanan sitter en liten full engelsk soldatpojke mellan två förstörda blondiner med stelnade leenden som ser ut att tillhöra fel ansikten. Han smeker dem bägge, men när han sedan går av ensam faller leendena hastigt ur ansiktena, och de börjar ett rått, humörlöst gräl som varar över tre stationer, medan hysterin sjunger i luften. Ingen kan vara mindre guldfisk än de båda.