DE OVÄLKOMNA

Numera har godståg i regel förkörsrätt på tyska järnvägar. Samma sorts människor som bittert hävdar att tyskarna degraderats till ett tredjerangens folk när de finner att ockupationsmakten abonnerat några bänkrader på stadens teatrar sitter i de iskalla kupéerna på de fattiga persontågen och tolkar den nya tågordningen symboliskt. Och visst får man lära sig vänta: vissa slags godståg anses viktigare än några fullsatta frysande persontåg, bågnande av folk med ännu tomma eller nyss fyllda potatissäckar.

Men det finns godståg och godståg. Det finns godståg som anses så likgiltiga att de kopplas in på stickspår vid järnvägsknutarna, glöms bort eller nonchaleras och får stå där några dar innan de skickas vidare. Dessa tåg kommer i regel oanmälda ur natten och be­ handlas av tågklarerare och järnvägsmyndigheter med den aktningsvärda motvilja som ju alltid möter den objudne. Trots detta fortsätter emellertid de ovälkomna godstågen att med pinsam envishet uppenbara sig som spökskepp på stationerna, och stationspersonalen fortsätter att skicka ut dem på linjen, när denna någon gång tillfälligtvis är ledig.

Man förstår så väl denna myndigheternas tveksamhet och motvilja. De objudna godstågen är inga representativa tåg, representativa inte ens för tysk efterkrigstrafik. De består av vagnar som i normala tider räknas som utrangerade, men som nu har kopplats ihop och försetts med små upplysande skyltar, där det heter: Vagnen är olämplig för transport av ömtåliga varor, då den inte är säker mot väta. Det betyder att det regnar in genom taket och att vagnen således bara kan användas till transport av saker som inte rostar eller i övrigt inte tar skada av att bli genomdränkta av vatten eller helt enkelt anses så värdelösa att det inte spelar någon roll om de verkligen skulle ta skada av det, alltså saker som det med all säkerhet inte lönar sig att stjäla och lika lite att kosta på några godståg som kräver respekt och förkörsrätt när deras ankomst signaleras utifrån linjen.

I ett kallt grått duschregn står ett sådant tåg på en bangård i Essen. Det är ett tåg på nitton vagnar, som står parkerat här i regnet sedan en vecka tillbaka. Loket är frånkopplat, och det intresse som annars brukar komma anlända matnyttiga godståg till del har inte försports i det här fallet. Och ändå innehåller detta övergivna, utsvultna godståg någonting som i hög grad borde intressera staden Essen: ett par hundra Essenbor, som varit evakuerade i Bayern sedan de första allierade bombmattorna breddes ut över Ruhr, har återvänt med det till hemstaden eller rättare sagt hemstadens station, eftersom de inte får komma längre.

Alla tyskar vet att det råder »Zuzugsverbot» till de flesta större tyska städer, det vill säga inreseförbud i så måtto att det visserligen är tillåtet att promenera bland ruinerna i vilken tysk stad som helst, men däremot förbjudet att söka arbete, att äta eller bo där. Detta vet också de bayerska myndigheterna, men de hindras inte av sin vetskap att med fem dagars varsel utvisa de evakuerade ickebayrare som funnits utplanterade på den skonade bayerska landsbygden. De icke-vattentäta godstågen ställs samman på stationer i Bayern, de utvisade stuvas in i vagnarna, som inte är utrustade med någon annan bekvämlighet än golv, tak och väggar, och så fort linjen är klar skickas tågen iväg åt nordväst.

Fjorton dagar senare anländer ett tåg till bestämmelseorten, som först inte vet av dess ankomst och sedan inte vill veta av den. Under de fjorton dagar tåget befunnit sig på väg har dess passagerare inte beretts någon officiell möjlighet till utspisning, men hemstaden visar dem en liten välvilja genom att bjuda på en tallrik mager soppa per dag i ett litet skjul vid sidan om spåren.

Det känns generande och otäckt att komma alldeles hjälplös till ett sådant ställe. Stationshuset är försvunnet sedan några år tillbaka, och förvriden räls slingrar sig som ormar bortom det enda iståndsatta spåret, där det ensamma godståget står. Den spruckna perrongen är lerig av de ihållande regnen. Några av tågets passagerare stryker utmed vagnarna, som står med luckorna halvöppna mot den gråa dagen. Jag har kommit hit tillsammans med en ung stadsläkare, som har den smärtsamma plikten att konstatera att hälsotillståndet hos tågets invånare är dålig och meddela dem att staden tyvärr inte kan göra någonting åt det.

Hans ankomst väcker emellertid fåfänga förhoppningar hos de svältande på tåget. En gammal kvinna lutar sig ut över ett rostigt kaminrör och ropar an oss. Det visar sig att hon har en dotterdotter på två år som ligger i en liten säng där inne i dunklet. Flickan ligger alldeles stilla utom när hon hostar. Godsvagnens fattigdom: en trasig säng längs ena väggen, en hög potatis utstjälpt i ett hörn (den enda provianten under denna resa utan mål), en liten hög smutsig halm i ett annat hörn, där tre personer sover, är mjukt insvept i en lugnande blå rök som slår ut från den trasiga kaminen, bärgad ur en av Essens ruiner. Här bor två familjer om tillsammans sex personer. De har varit åtta från början, men två hoppade av någonstans på vägen och kom aldrig tillbaka. Naturligtvis kan doktor W. lyfta upp flickan och säga hur det står till, han skulle kunna bära fram henne till skenet från kaminluckan och konstatera att ögonblicklig sjukhusvård är oundgänglig, men då måste han också tala om att det i alla fall inte finns några platser på sjukhusen och att byråkratin i stadsförvaltningen som vanligt är betydligt långsammare än döden.

När mormodern ber den unge läkaren göra någonting måste han därför först bita ihop tänderna, svälja och säga att han inte har kommit till dem för att hjälpa utan för att visa en svensk journalist hur »fint man reser med tyska tåg nu för tiden». En ung pojke i en trasig marinuniform som ligger på rygg i halmen skrattar uppsluppet åt lustigheten.

Ryktet om vår ankomst har emellertid spritt sig över hela tåget, och barn och gamla står otåligt och väntar i regnet utanför och vräker en störtsjö av frågor över oss. Någon har hört att tåget skall skickas ut på linjen igen och att inte ens lokomotivföraren har en aning om vart man skall ta vägen den här gången. Nå­ gon ber enträget doktorn att ordna så att tåget omedelbart körs ut på landsbygden, där passagerarna själva kan försöka få tag på något sätt att leva.

— Hos bönderna, fräser någon indignerat, vi har fått nog av våra bönder!

En annan har en sjuk mor som ligger i halmen, utsvulten och hostande — men vad tjänar det till att besöka henne när man bara har några tröstande ord i stället för medicin. En ung sympatisk familj räcker ner en liten baby genom vagnsöppningen och ber mig hålla honom ett ögonblick. Det är en liten blå ettåring med ögon som är inflammerade av draget i godsvagnen; föräldrarna är på samma gång stolta och oroliga. Mannen är angelägen att låta mig veta att alla resenärerna på det här tåget vet var ansvaret sitter, att det ytterst är Hitler och ingen annan som är skyldig, men att myndigheterna nere i Bayern, som är den minst drabbade av tyska rikets landsdelar, kunde ha uppträtt mindre hänsynslöst och åtminstone meddelat Essenmyndigheterna att de hade tåg att vänta.

— Herrarna styr och ställer, men det är alltid vi som får sitta emellan, säger en pigg gumma inifrån vagnsmörkret.

Överhuvudtaget är humöret gott trots besvärligheterna. Vetskapen om att inte behöva lida ensam har vållat en sammanhållningens glädje som bland annat tar sig galghumoristiska uttryck. Vagnssidorna är fullklottrade med kritskrift: den gamla Anschlussparollen »Heim ins Reich» i ett ironiskt sammanhang, eller »Wir danken dem Herrn Högner für die freie Fahrt» — vi tackar herr Högner (Bayerns socialdemokratiske ministerpresident) för gratisresan — eller en teckning av ett oxlass försedd med texten: »Nu kan Bayerns bönder köra sin dynga själva.» Och så överallt denna famösa skylt om att vagnen är otät. Doktorn slår på den med en förargad handske.

— För godstransport duger den inte längre. Bara för människor.

Och i ännu bittrare ton:

— Tänk er, landsmän som utvisar landsmän. Här står tyskar mot tyskar. Det är ju det förfärligaste av alltihop.

Själva det faktum att det är tyskar som är ansvariga för avsändningen av transporten tycks göra honom mer bedrövad än det skick som den befinner sig i. Den unge läkaren är en konservativ antifascist, som i nödfall kan betrakta också nazismen ur den nationella nödvändighetens synvinkel. När han talar om ockupationen av Norge, dit han kom som militärläkare efter avlagd examen, berättar han om underbara skidturer i månsken på norska fjällstationer. När man hör honom tala så får man den uppfattningen att tyskarna ockuperade Norge för vintersportens skull. Och ändå är det svårt att låta bli att tycka att doktor W. är en på sitt sätt aktningsvärd människa.

I dag är han i varje fall både tillräckligt väluppfostrad och tillräckligt hederlig för att acceptera och till och med lojalt samarbeta med de allierade myndigheterna för att sanera förhållandena i Essen. Men för honom liksom för många andra ungdomar ur de välsituerade klasserna som fostrats inte i nazism men i en idealistisk nationalism som betyder anständig hänsynslöshet i segertider och lojal värdighet i nederlaget kommer upplevelsen av tysk hänsynslöshet mot tyskar inom Tyskland som en fruktansvärd chock.

Det är möjligt att landet just i det avseendet nu befinner sig i en för Tyskland unik situation: motsättningarna mellan de stora intressegrupperna inom folket självt är så skarpa att de i viss utsträckning berövar de reaktionära krafter som finns i folkmedvetandet den operationsbas från vilken de kan bedriva någon effektiv nynationalistisk propaganda. Passagerarna på det här tåget hatar Bayerns bönder och bayrarna i allmänhet, och det relativt välmående Bayern ser å sin sida med lätt förakt på det övriga hysteriska Tyskland. Städernas befolkningar anklagar bönderna för att de låter livsmedlen hamna på svarta börsen, och bönderna påstår i sin tur att stadsborna reser omkring på landsbygden och utplundrar dem. Flyktingarna öster ifrån talar hätskt om ryssarna och polackerna, men betraktas själva som inkräktare och slutar med att leva på krigsfot med västerns befolkning. Den tryckta atmosfären i väster korsas av hätska stämningar, som ännu bara är alltför oprononcerade för att explodera i annat än isolerade våldshandlingar.

På tåget finns det gott om folk som har varit nere i stan och funnit sina gamla våningar upptagna av främlingar. Nu sitter de i halmen och är bittra, men på perrongen tvistar två gamla gummor om huruvida Hitler verkligen lever, som det ryktas i Väst-Tyskland.

— Der Schweinehund, säger den äldsta och trasigaste och gör ett snitt med handen över halsen, vi skulle ha honom här bara!

Under tiden har några representanter från Svenska Röda korset kommit ner med torrmjölk till dem av tågets barn som är under fyra år. Vi söker igenom tåget, följd av en tigande skara som är betydligt äldre men ändå hoppas ett tag. Någon skjuter upp dörren till en stängd vagn, och en trasig patriark med vitt skägg dyker fram ur mörkret.

— Nej här finns inga barn, stammar han, här finns bara min fru och jag. Vi är snart åttio år. Vi bor här. Det är vårt öde. So ist unser Los.

Och han stänger värdigt dörren. Men i en annan vagn sitter en chockskadad flicka i en rullstol. Uniformen som skymtar förbi måste väcka något fasansfullt minne hos henne, för med ens skriker hon till, ett ohyggligt gällt skrik, som plötsligt spricker, och flickan börjar gnälla som en hund. Regnet öser ner, och barfotapojkarna springer tysta omkring på perrongen. Röken från kaminrören som hänger ut genom dörrarna breder långsamt ut sina slöjor över den övergivna bangården. Hela Ruhrområdets hopplöshet ligger som ett grått moln av bly och våt kyla över våra huvuden, och den som är ovan vill nästan skrika. Någon lyfter ner den hysteriska flickans rullstol och börjar snurra den runt på perrongen. Runt, runt i regnet och leran.