RIVALERNA
Det är bekvämt men tvivelaktigt att betrakta Tyskland som en patient, Europas »sjuke man», i trängande behov av insprutningar med antinazistiskt serum. Det är inte tvivelaktigt därför att Tyskland på något sätt skulle vara renat från nazism, men tvivelaktigt av den anledningen att patientteorin förutsätter en mystisk enhet, som inte alls existerar i dagens Tyskland. Det är naturligtvis inte alls på det sättet att det tyska folket är uppdelat i två block: ett litet antinazistiskt segermonument av gravstensformat och en jättelik nazistisk gravsten av monumentalformat, färdig att tippa över ända vid minsta oppositionsvind och begrava alla frihetens små barrikader under sin hotande marmor tyngd.
Har man umgåtts en tid med tyskar ur skilda samhällslager märker man snart att det som vid en snabbvisit i aktuell tysk tanke värld föreföll som en splitterfri enhet i själva verket är genomkorsat av diagonala, vertikala och horisontala sprickor. Det man antog vara orubblig enhet är bara en ytlig överensstämmelse i vissa elementära åsikter: alla tyskar anser att de sju miljonerna krigsfångar bör komma hem och att de som kommer hem bör väga något mer — rent kroppsligen — än de tyskar gör som återvänder från ryska vapenfabriker och franska gruvor. Alla tyskar menar att samtliga zongränser bör slopas och att demontagen, om de är nödvändiga, inte bör betyda att till exempel av ryssarna konfiskerade dyrbara maskindelar får ligga på pråmar och rosta sönder i Hamburgs hamn. Vidare anser alla tyskar i västzonen, ehuru från skiftande utgångspunkter, att de väldiga flyktingtransporterna från öster till väster är en form av osynlig rysk påtryckning på de allierade; genom att pumpa västzonerna fulla med utblottade människor skulle ryssarna kunna åstadkomma ett tillstånd av snabbt verkande »Verelendigung», som i ett visst ögonblick av maximal nöd måste utlösa en för de västliga ockupationsmakterna förödande explosion.
Åsikterna om de allierade är inte identiska i annan mån än att en viss känsla av naturlig ofrihet är gemensam för alla tyskar; däremot anser man sig även på starkt reaktionärt håll sakna objektiv grund för något slags motstånd, även det passiva. Tyskarna betraktar sig verkligen inte som ockuperade på samma sätt som till exempel fransmännen gjorde: man möter inget offentligt förakt mot ockupationsmakten, knappast ens mot ockupationsmaktens flickor, och den hittills enda form av demokratisk uppfostran som de allierade försökt sig på, nämligen amerikanernas ansträngningar att uppfostra tysk ungdom till goda baseballspelare, har på sina håll rönt livligt intresse från ungdomens sida.
Det kan sålunda vara ganska lätt att konstatera överensstämmelser i åsikter som skär som autostrador genom alla samhällsklasser, lika lätt som vi här hemma kan konstatera brist på meningsskiljaktigheter i fråga om modernistisk poesi och vissa skattefrågor. Men det viktiga är att dessa meningslikheter inte på något sätt bidrar till att sudda ut de bittra gränserna mellan de rivaliserande folkgrupperna. Det har förut talats om hatet mellan bönderna och stadsbefolkningen och det ännu större hatet mellan de till landsorten evakuerade fattiga stadsborna, som lider lika bitter nöd som städernas invånare, och bönderna, som i höstas ännu lämnade ut livsmedel mot kläder och linne men, när det så småningom blev inflation också i kläder på landsbygden, helst vill ha guld, silver och klockor för potatis, ägg och smör. Det har också talats om klasskillnaderna mellan de fattiga och de minst fattiga, den stigande irritationen mellan flyktingar och bofasta och den hänsynslösa rivaliteten mellan konkurrerande partier.
Men det finns en motsättning till som kanske är ödesdigrare än någon annan: generationsmotsättningen, det ömsesidiga föraktet mellan ungdomen och medelåldern, som stänger ungdomen ute från fackföreningarnas ledarkadrer, från partistyrelserna och de demokratiska institutionernas funktionärskårer.
Frånvaron av ungdom i det politiska, fackliga och kulturella livet beror inte bara på att den nazifierade ungdomen inte kan förmås intressera sig för demokratins uppgifter. Inom partierna och fackföreningarna slåss ungdom mot äldre i en fåfäng kamp om inflytandet, som den äldre generationen inte vill lägga i ungdomens händer, denna ungdom som, säger man sig, vuxit upp i skuggan av hakkorset, och som ungdomen å sin sida inte önskar anförtro åt en äldre generation, som den anser bära ansvaret för den gamla demokratins sammanbrott. Följden av ungdomens nederlag blir en besviken, ödesdiger förhandsinställning till allt demokratiskt organisationsliv överhuvudtaget, som alltmer kommer att betraktas som en angelägenhet för gamla människor.
Det anmärkningsvärda med denna generationskamp är emellertid att den äldre generationens representanter är så gamla och att ungdomens i många fall inte längre är unga. I fackföreningarna kan man få bevittna en trettiofemåringarnas utsiktslösa kamp mot sextioåringarna, män som var radikala ungdomar före 1933 och under nazitiden inte ändrat mening har lika svårt att göra sina meningar gällande som de ungdomar som aldrig känt till något annat än nazismen. Det är åtminstone på vissa håll i Tyskland inte alldeles oberättigat att tala om en partiernas och fackföreningarnas kris, och en av huvudorsakerna till denna kris är att sammanbrottsmännen från 1933 varit alltför snabba att ta rodret i sina darrande gammelmanshänder.
Det mest tragiska med det stora tältmöte i Frankfurt am Main som jag bevistade strax före jul och där den gamle socialdemokratiske förre riksdagspresidenten Paul Löbe talade var kanske trots allt inte att man inte kunde upptäcka en enda ungdom bland de cirka ettusen åhörarna. Det tragiska och skrämmande var att åhörarna var så pass ålderstigna. Åttio procent av de närvarande var gubbar med förgrämda drag och frusna leenden som kommit dit för att minnas, inte för att få impulser till kamp för en ännu knappt född demokrati. De åttio procenten stod där kring arenan i den skallande plåtmusiken och mumlade »Internationalen», och i den isande tyst naden kring deras förtorkade röster, som tigit sig torra i tretton år, fick man en ohygglig förnimmelse av att befinna sig på ett museum för en förlorad revolution och en lika förlorad generation. Och utanför tältet hade det stått ungdomar och visat vägen med en sarkastisk fras: Hier geht alles nach rechts! Här går allting åt höger.
Den tyska ungdomen befinner sig i en tragisk situation. Den går i skolor där man spikat griffeltavlor för fönstren, skolor där det inte finns någonting att skriva på eller läsa i. Denna ungdom blir världens okunnigaste, sa den unge stadsläkaren i Essen. Från skolgårdarna har denna ungdom utsikt över ett obegränsat antal ruiner, som i värsta fall måste användas som skoltoaletter. Lärarna predikar varje dag om svarta-börs-handelns omoral, men när denna ungdom kommer hem från skolan tvingas den av sin egen och föräldrarnas hunger ut på gatorna för att hitta någonting att äta. Det blir en fruktansvärd konflikt, vars olöslighet inte bidrar till att fylla igen klyftan mellan generationerna. Det vore en löjlig optimism att tro sig finna en så dan ungdom i några av den gryende demokratins organisationer. Man måste se den naknaste verkligheten i ögonen och erkänna att den tyska ungdomen har egna organisationer: rånarligorna och svarta-börs-centralerna.
FÖRLORAD GENERATION
Tyskland har inte bara en förlorad generation utan flera. Man kan tvista om vilken som är den mest förlorade, men aldrig om vilken som är mest beklagansvärd. De som är omkring tjugu år står och hänger vid stationerna i de tyska småstäderna långt in i mörkningen utan att ha några tåg att vänta på eller någonting annat. Där kan man få uppleva små desperata rånförsök förövade av nervösa ynglingar som trotsigt slänger med luggen när de blir fasttagna eller att berusade småflickor hänger sig om halsen på allierade soldater eller halvligger på väntsalarnas soffor med fulla negrer. Ett liknande öde har ingen ungdom upplevt, säger en känd tysk bokförläggare i en bok till och om denna ungdom. Den hade erövrat världen vid aderton år och förlorat allting vid tjugutvå.
I Stuttgart, där man med svårighet kan identifiera liket av en förlorad skönhet bakom svartbrända fasader, är det en kväll ett möte för denna den mest beklagansvärda av alla förlorade generationer. Mötet hålls i en liten kristlig samlingssal med plats för ungefär hundrafemtio personer, och för första och sista gången under min vistelse i Tyskland får jag bevittna en sammankomst med fullsatt hus, med deltagare som inte är likgiltiga för vad som händer, med en publik som består av idel ungdomar: bleka, fattiga ungdomar med hungriga ansikten och trasiga kläder, intellektuell ungdom med heta röster, unga flickor med en skrämmande hårdhet i dragen, en rik arrogant yngling med pälskrage som börjar lukta amerikan när han tänder en cigarrett. Ordföranden för stadens »ungdemokrater», som står som inbjudare, hälsar en liten blek åldring välkommen, det är en av stadens avnazifieringsadvokater.
Många ungdomar svävar i dag i ovisshet, säger ordföranden, ungdomar som har varit medlemmar av Hitler-Jugend eller tvingats in i SS och i dag får gå arbetslösa på grund av sitt förflutna vill i kväll fråga en representant för die Spruchkammern (avnazifieringsdomstolarna) efter vilka principer straffen mot denna ungdom bestäms.
Den gamle advokaten tycks först vara en typisk representant för dessa tyska jurister som med demonstrativ ovilja utför sitt arbete i avnazifieringens tjänst. Han understryker sin motvilja genom att framhålla att den lag som tillämpas är amerikansk.
— Vi är jurister, säger han, spotta inte på oss. Vi måste lyda, eftersom Tysklands kapitulation är ovillkorlig och de allierade kan göra vad de vill med oss. Det tjänar ingenting till att göra sabotage mot die Spruchkammern. Det tjänar ingenting till att förfalska die Fragebogen (ett slags ideologiska självdeklarationer). Det gör det bara svårare för oss och er, eftersom amerikanerna vet vilka som har varit nazister och vilka som inte har varit det. Ni klagar över att vi arbetar långsamt, men bara i Stuttgart skall hundratjugotusen människor inför rätta. Ni skriver brev och klagar över att ni skall dömas fast ni inte känner er skyldiga till någon handling till förmån för nazismen. Jag svarar: Ni lovade Führern obetingad tro och lydnad. Var inte det en handling? Ni svor en man som ni inte kände blind lydnad. Ni betalade fyrahundra mark om året i partiavgifter. Var inte det en handling?
Då blir plötsligt advokaten avbruten av en upprörd yngling:
— Hitler var dock en man som hela världen erkände. Statsmän kom hit och skrev fördrag. Påven var den förste att erkänna honom. Jag har själv sett en bild där påven skakar hand med honom.
Advokaten: Jag kan inte instämma påven till min Spruchkammer.
En ung student: Ingen hjälpte oss, inte professorerna, som nu är stora i munnen. Inte ni jurister, som nu skall döma oss. Jag är själv jurist. Som jurist anklagar jag den äldre generationen för att ha understött nazismen genom tystnad.
En ung soldat: Alla soldater måste svära Führern lydnad.
Advokaten: Men partimedlemmarna gjorde det frivilligt.
Soldaten: Ansvaret ligger inte hos oss unga.
Advokaten: Aldrig förr i Tyskland har det funnits ett parti som har fordrat av sina medlemmar att de skall underskriva en förbindelse om obetingad lydnad.
Upprörda röster: Inte? Herr Staatsanwalt, se då på dagens demokratiska partier! (Dessa ungdomar är faktiskt ärligt övertygade om att medlemskap i ett parti ovillkorligen är förenat med lydnadsplikt mot en ledare.)
Advokaten: Det var en skändlighet, en oförlåtlighet, en straffbar handling, mina herrar, som i dag kan bestraffas med sex månaders fängelse, ja för tjänstemän upp till fem år.
Upprörda röster: Ingen sa oss det. Vi var fjorton år då, herr advokat.
Advokaten: Jag har talat med erfarnare män än ni som har sagt: Jag är förfärad över att detta kunde hända. Var och en som har skrivit under lydnadsförbindelsen har ställt sig själv i en livsfarlig situation. Ni kan vara tacksamma över att de allierade har kom mit hit. Hade det varit bättre att det hade blivit revolution och att ni hade mist era huvuden?
Den rike ynglingen: Då behöver man inga vitaminer, herr Staatsanwalt!
Advokaten: Lagen är dock en lycka för er forna nationalsocialister. Lagen är mild eftersom den tar hänsyn till ungdomen, som inte heller är befriad från ansvar. Som är ansvarig på samma sätt som man är ansvarig för en blomkruka som ramlar ner från ens fönster.
Studenten: Herr advokat, tillåt mig säga att ni äldre som teg är ansvariga för vårt öde på samma sätt som en mor som låter sitt barn svälta ihjäl.
Advokaten: Ni vet ju att de av er som är födda efter 1919 kan få amnesti, om ni inte tillhör de mest belastade, dem som har gjort sig skyldiga till misshandel och övervåld. För övrigt måste också vi äldre bekänna att nazismen inte handskades oskickligt med ungdomen. Det finns ungdom som med glädje ser tillbaka på Hitler-Jugend-tiden. (Instämmande mummel.) Dessutom måste man minnas att det inte bara var diktatur i Tyskland, utan också i Turkiet, Spanien, Italien.
— Glöm inte Ryssland, herr advokat, ropar någon och citerar ordagrant ur ett Churchilltal om rysk politik. Där låg till och med nazisterna i lä.
Advokaten: Lagen angår hela folket. Det är inte bara att betala tvåtusen marks böter och inget mer. Det krävs en andlig omställning även från ungdomens sida. Säg inte längre: Vi kan ingenting göra, hur sant det än kan vara att ingen ungdom behandlades sämre än ni.
Medelålders SS-man: Det första förnuftiga ordet i kväll!
Advokaten: De unga och de gamla sitter i samma båt. Har vi en chans att resa oss?
Församlingen: Vi har en chans — genom ungdomen.
Advokaten: Tror ni att politikerna i Paris kan hjälpa oss, dessa som springer från den ena konferensen till den andra utan att någonting blir uträttat. Det är vi som måste hjälpa oss själva. Vi måste ha tålamod. Mina herrar, det var inte bara Tyskland som hade arbetslöshet 1933, men det var bara Tyskland som inte hade tid att vänta. Nu måste vi lära oss tålamod, eftersom uppbyggnaden kräver tålamod.
Ordföranden: Herr advokat, tror ni inte att vi ungdomar under Hitler-tiden var besjälade av en vilja att bygga upp!
SS-mannen: Vi var idealister, herr Staatsanwalt. Vi kräver amnesti för SS-männen. Alla här vet vi hur det gick till att bli SS-man. Någon sa: Du Karl, som är en och åttio lång, skall till SS — och Karl kom till SS. Alla kämpar för sitt land och betraktar det som aktningsvärt, varför skall vi straffas för att vi har kämpat för vårt Tyskland?
Advokaten: Vi jurister är underkastade tjänsteplikt. Avnazifieringslagen är vår arbetsgivare. Även jag själv tycks långsamt börja bli ansedd som nazifierad. Mitt hus har amerikanerna tagit, möblerna också. Skäll därför på lagen, men inte på die Spruchkammern. Kom ihåg att vi äldre inte hade det så mycket lättare än ni. I tolv år stod vi med ena foten i koncentrationslägret och under de sista sex åren hängde bombhotet dag och natt över våra huvuden. Inte bara ungdomen, hela tyska folket är sjukt: sjukt av inflationen, skadeståndstiden, arbetslösheten och hitlerismen. Det är för mycket för ett folk på tjugofem år. Vi jurister har inga recept för tillfrisknandet. Vi kan bara göra en sak: försöka tillämpa lagens mildaste möjligheter, försöka få in de svårast belastade i gruppen för mindre belastade; och var övertygade om, mina herrar, att vi gör vad vi kan. Vi gör allt för ungdomen, men vi är i första hand jurister och kan enligt kapitulationsvillkoren inte vägra att ta befattning med avnazifieringen.
Och med denna ursäktande krumelur slutade den gamle advokaten att tala. Han skulle ha hållit ett inledningsanförande som utan diskussion skulle ha sträckt sig hit, men han förmådde inte hålla stånd mot den hetsiga opposition som stormade in i hans väldisponerade tal och bröt det i stycken. Det var fängslande att iaktta hur denne verserade och fint uppfostrade man helt enkelt inte vågade bjuda övligt parlamentariskt motstånd mot denna upphetsade ungdom. I själva verket möter man ofta hos den äldre generationen en rent fysisk fruktan för ungdomen som är en av förklaringarna till att politikens och det offentliga livets åldringar på betryggande avstånd behandlar ungdomen så restriktivt.
I den följande diskussionen lyssnade ungdomen ointresserat till den äldre SS-mannen som talade om den blodiga 1 maj 1929 och om den blodiga broderkampen mellan vänsterpartierna. Studenten och juristen hade ett speciellt problem. Hans belastning låg tio år tillbaka i tiden. Han hade blivit Pg (Parteigenosse) 1936 vid tjugotre års ålder, men vid mognare år »avnazifierat sig själv», men var nu ändå instämd. Advokaten svarade att det visserligen vore önskvärt att alla ungdomar finge individuell behandling men att det nu inte fanns någonting att göra.
Studenten: Vi unga jurister tvingades inträda i partiet. Vem hade hjälpt oss om vi hade vägrat? Många unga advokater i Hessen har nu satts på gatan med sina familjer och får titta i månen efter arbete. Utan ungdomen finns det ingen demokrati, men behandlar man oss så här tappar vi lusten att göra något för denna demokrati.
Vid denna passus lyser den rike ynglingen upp och ropar bravo. Advokaten tröstar sin unga kollega med att endast åtalade i klass 1, det vill säga krigsförbrytarklassen, straffas med arbetsavstängning, men en ung flicka protesterar och påstår att arbetsgivare som kanske själva varit Pg rynkar på näsan när de hör att den arbetssökande är en ung Pg. Dessa arbetsgivare är rädda för de nyinförda driftsråden, den industriella demokratins representanter, som hon påstår är mycket värre än die Spruchkammern.
Och säkert har hon rätt. Hela Tyskland skrattar eller gråter åt avnazifieringen, denna komedi där die Spruchkammern spelar en ömklig dubbelroll som vännen i huset, dessa domstolar, vilkas advokater ber den åtalade om ursäkt innan domen faller, dessa enorma papperskvarnar där det hänt att en åtalad i papppersbristens Tyskland uppenbarat sig med hundra intyg på sin oförvitlighet och som tröskar igenom tusentals meningslösa tri vialfall, medan de verkligt stora fallen tycks försvinna genom en hemlig fallucka.
Denna ungdom som försvinner ut i Stuttgarts natt har ett värre öde än någon föregående, och i det lilla drama där den spelat med den här kvällen har den kanske inte sagt sanningen om sig själv eller sanningen om det skeende som den med eller mot sin vilja deltagit i, men en sak är säker: att den har sagt sanningen om vad den tycker om sig själv och vad den tycker om en generation som den både fruktas och föraktas av i denna trista förvinter, när stora röda plakat på ruinernas väggar utlovar femtiotusen marks belöning åt den som ger upplysningar som kan leda till gripandet av förövarna av attentaten mot Stuttgarts Spruchkammern.