RÄTTVISANS GÅNG

Det är ont om glädje i efterkrigs-Tyskland men inte ont om nöjen. Biograferna kör för fullsatt hus praktiskt taget hela dagarna ända till nattmörkrets inbrott, och har infört ståplatser för att tillfredsställa efterfrågan. På programmet har de allierade krigsfilmer, alltmedan amerikanska experter på militarism letar med förstoringsglas efter militaristiska tendenser i den tyska litteraturen. Teatrarna torde ha norra Europas bästa repertoar och världens hungrigaste publik, och danssalongerna, där allierad militärpolis i hygieniskt syfte gör ett par razzior per kväll, har sina kvadratmetrar överbefolkade. Men att roa sig är dyrt. Teaterbiljetter kostar billig tid och dyra pengar. Gratisnöjena är få, och man får ta dem där de finns att ta.

På sina håll i den amerikanska zonen är det ett ganska ofta utnyttjat nöje att bevista en Spruchkammersitzung, det vill säga en avnazifieringsdomstolsförhandling. Mannen med det prasslande smörgåspaketet, som med aldrig svikande intresse ser mål efter mål rullas upp inför sina sällan förtröttade ögon, tillhör stamkunderna i de nakna rättssalarna i halvbombade justitiepalats, som inte ens har ett minne kvar av den sadistiska elegans som rättvisan annars älskar att omges av. Det är fel att tro att mannen med smörgåspaketet dras till domstolen för att få njuta av den definitiva rättvisans sena triumf. Antagligare är att han är en teaterentusiast som kommit hit för att få sitt behov av scenkonst stillat. En Spruchkammersitzung är verkligen när den är som bäst, det vill säga när samtliga medverkande aktörer är tillräckligt intressanta, ett stycke förnäm, fängslande teater, som med sina snabba växlingar från förflutet till nu, sina oändliga vittnesförhör, där inte en enda liten handling från den åtalades sida under de tolv berörda åren anses för oviktig för att kunna förbigås, verkar praktiskt tillämpad existentialism. Den atmosfär av dröm och overklighet som dessa rannsakningar av en hel nations beklagliga eller fruktansvärda minnen utspelas i ger en annan litterär association. Man tycker sig försatt till Kafkas fantastiska domstolsvärld i »Processen» i dessa rättssalar som med sina halvt igenmurade fönster, sina absolut nakna väggar, sina kalla glödlampor och torftiga bombskadade möbler och sin belägenhet högt uppe under det trasiga taket verkar som en illustration ur verkligheten till de ödsliga vindskontor där »Processen» utspelas.

Det är betecknande för situationen att en i grunden så allvarlig sak som avnazifieringen i första hand faktiskt blir ett evenemang för en teaterrecensent. Men för en främling får naturligtvis också dessa korta processer, som i regel avgörs på sin höjd på några timmar, ett speciellt intresse därigenom att de med sällsam skärpa ger en bild av tillståndet under Hitlertiden, av bevekelsegrunderna hos dem som blev nazister och modet hos dem som inte blev det. Ur vittnesförhören slår det ofta upp en kall fläkt från skräckens tid, ett stycke historia som hittills varit osynligt lever upp för några korta, laddade minuter och får liksom luften att skälva i den råa rättssalen. Ja, för den som inte själv var med om ödletiden har dessa domstolsförhandlingar ett fruktansvärt dokumentariskt intresse — men som instrument för avnazifieringen är de odugliga; det måste man hålla med en enhällig tysk opinion om.

Det råder nämligen en rörande enighet om det löjliga, ja förargelseväckande i avnazifieringens former. De forna nazisterna talar förtrytsamt om barbarisk kollektivbestraffning. De andra tycker att några hundra marks böter i varje fall inte är höjden av barbari, men menar att det är slöseri med arbetskraft att hålla denna jätteapparat i gång för små Pg:s, när stora får löpa. Löpandebandstekniken bidrar också ovillkorligen till att gjuta ett farligt skimmer av löje över själva avnazifieringsprincipen. Typiskt för inställningen är att kommunisterna i sin valpropaganda med en travesti på Fallada: Kleiner Pg was nun? vänder sig till de små numren i nazistpartiet, vilkas missnöje med avnazi­ fieringen de försöker uppsamla. Enligt gällande språkbruk heter det för resten inte längre Spruchkammer utan omväxlande Bruchkammer, ungefär kaputtkammare, eller Sprichkammer, pratkammare.

Men pratet kan alltså ha sitt intresse för den som vill veta lite sanning om de tolv årens historia. En dag börjar det med en liten folkskollärare och slutar med en besticklig nazistfunktionär. Det händer i Frankfurt am Main, där die Sprichkammer för en gångs skull är bättre än sitt rykte. Det beror naturligtvis på att där finns domare som inte skäms över sin syssla, som inte väljer varje ord under symboliska bugningar för den anklagade.

Folkskolläraren har instämts som mindre belastad, han har tillhört SA men i övrigt inte gjort något väsen av sig. Det är en liten blek, verserad man som svarar söndagsskolefint på alla frågor. Han berättar om sin barndom, som var fattig och trist, och om hur han alltid har längtat efter att bli folkskollärare. Han var redan på god väg när nazismen kom, och han ställdes inför det bittra valet: att pliktmässigt bli medlem i någon nazistisk organisation och få sin dröm uppfylld eller att ge upp sin framtid.

— Det var med stor tvekan och efter långa överläggningar med min far som jag beslöt att inträda i en sådan organisation.

— Men varför just i SA?

— Därför att SA enligt min mening var den oskyldigaste.

— »Die Strasse frei den braunen Bataillonen» — kallar ni det oskyldigt? undrar domaren.

Men den tilltalade har sex vittnen på att han är oskyldig, vittnen som bedyrar att de aldrig har hört honom yppa nazistiska tänkesätt, vittnen som intygar att han lyssnat på utländsk radio (det har alla åtalade gjort), judiska vittnen som har sett honom uppträda vänligt mot judar (sådana vittnen har alla åtalade; de kostar ett par hundra mark stycket) och en rektor, som visserligen inte bevistat någon av hans lektioner men ändå är märkvärdigt välinformerad om dem, och slutligen en liten flicka från skolseminariets bib­ liotek som berättar att den tilltalade är sanningskär, uppoffrande, plikttrogen, rädd om böcker och snäll mot barn och hundar och som får en liten gråtattack när domaren bryskt säger henne att det inte hör hit. Det mest vägande skälet till att folkskolläraren blir frikänd är emellertid att han har dirigerat en kyrkokör ännu ett år efter det det blivit komprometterande att bedriva kyrklig verksamhet överhuvudtaget. Själve åklagaren ingriper till hans förmån, och saken är klar.

Sedan följer två typiska slentrianfall som mannen med smörgåspaketet ägnar ett förstrött, besviket intresse, mål som är lika vanliga som de tilltalades namn: Müller och Krause. Herr Müller har varit representant på sin arbetsplats för den misslyckade nazistiska fackföreningsrörelse som nazisterna med ovanligt liten framgång i flera års tid försökte blåsa liv i utan att lyckas, men vittnen intygar att han i varje fall inte agiterat genom hotelser. Men två gånger har han burit fackföreningsuniformen, varav en gång på Frälsarens födelsedag. Dessutom har han naturligt­ vis lyssnat på utländsk radio och varit snäll mot en judisk familj. Det blir tvåtusen mark i Wiedergutmachung. Uniformen förklaras förverkad, vidare böte den tilltalade en kostym kläder och ett par skor.

Herr Krause har lyssnat till utländsk radio och haft en judisk kusin. Herr Krause, som blev partimedlem först 1940, är en liten hostande bokhållare med nervösa glasögon, vilka befinner sig på oavbruten vandring mellan näsan och bordet. Herr Krause har sexton långa intyg från bankens ledning, från kolleger på banken, från grannar, från en läkare som behandlat honom, från en advokat som haft hand om hans skilsmässa. Herr Krause läser dem alla med en nasal, sövande röst medan rätten långsamt somnar in och bara ett smörgåspapper prasslar långt bak i salen.

Varför blev herr Krause nazist 1940?

Intygen säger att det berodde på en skilsmässoprocess, som inleddes 1930 och som inte lät sig hejdas av nazismens inbrott utan löpte vidare. 1939 hade den gjort herr Krause fattig och maglidande. Driven till förtvivlans brant 1940 och förbigången i befordran av partianslutna kolleger beslöt herr Krause att ta det motbjudande steget.

Här avbryter honom domaren:

— Det berodde inte möjligen på att Frankrike besegrades just det året, herr Krause, och att ni fann det lämpligast att betyga er sympati för den som hade segrat, i all synnerhet som detta skulle garantera er en befattning med avsevärt högre lön?

Nej, naturligtvis inte. Herr Krause är ingen Nutzniesser, herr Krause ville inte profitera på någon skenbar seger. Skenbar ja — man lyssnade väl på utländsk radio. Dessutom blev herr Krause visserligen befordrad men fick utöva sin tjänst i en bank på östfronten — »och, herr domare, för en man med min dåliga mage» ... Nej, herr Krause var bara sjuk och fattig, och någonting måste göras för att förhindra en katastrof. I övrigt hänvisas till de sexton intygen.

Under tiden bläddrar försvarsadvokaten i en tjock förordning. Med ett triumferande leende begär han slutligen ordet. Det kanske inte har framgått av intygen, men herr Krause är faktiskt fortfarande anställd i samma bank, som nu arbetar för ockupationsmakten, och enligt avnazifieringslagen kan av militärregeringen anställda tyskar inte anklagas för nazism.

— För är det antagligt, herr domare, att amerikanerna skulle anställa en misstänkt person i sin tjänst och till på köpet på en så viktig post?

Det blir tyst i rättssalen, och ur dödstystnaden dalar en tjock och ogenomskinlig censurremsa och lägger sig mjukt över förhandlingarna. Herr Krause blir snabbt skild från målet, en liten nervös, ödmjuk, alltid lika tjänstvillig Pinneberg med skilsmässa och dålig mage, som klämmer fast glasögonen på näsan, samlar ihop sina sexton maskinskrivna intyg och stoppar dem i sin skinande portfölj, en liten snäll, kutryggig man som bugar sig för domaren, bisittarna, försvarsadvokaten och åklagaren och sedan skyndar iväg ut ur salen, lika rädd att komma för sent till sin tjänstgöring på banken 1947 som han var 1924, 1933 och 1940 och i närheten av Stalingrad 1942.

Men sedan kommer herr Sinne, och det är ingen snäll man. Herr Sinne är sjuttiotre år gammal; bräcklig, vithårig och med ett litet docklikt huvud ser han närmast ut som en pensionerad ängel. Men herr Sinne är ingen ängel. Herr Sinne är instämd som aktivist. Han var blockledare i Frankfurt, och inga intyg om att han har varit snäll mot judar eller lyssnat på engelsk radio kan hjälpa honom. Rätten har intyg på att herr Sinne har sagt: Mitt block skall vara judefritt. Rätten har vittnen som berättar att herr Sinne hotade butiksinnehavarna i sitt block med anmälan till högre ort om de vågade sälja livsmedel till judiska kunder. Först efter stängningsdags hade de judiska vittnena bakvägen fått smyga sig in i affärerna för att handla. Ett kvinnligt vittne har ofta sett herr Sinne lyssna vid en judisk väninnas brevlåda. Sonen till en herr Meyer, vars balkong kunde observeras från herr Sinnes fönster, hade en kväll stått på balkongen med en judisk flicka. Dagen efter hade herr Meyer fått en påstötning från Sinne om att han inte borde ha judar på sin balkong.

Under tiden sitter herr Sinne och låter sina ekorrögon fara mellan vittnena, och kanske utsätts man för en synvilla, men plötsligt tycker man att herr Sinne omges av en hinna av kall fasa, denna förtorkade gubbkropp utstrålar en dödskyla som jagar köldrysningar genom en åhörare på tio meters avstånd.

Ett av de judiska vittnena talar:

I herr Sinnes block bodde en hög partifunktionär, men det är typiskt att vi aldrig var rädda för honom. Men för herr Sinne var vi alla rädda. Herr Sinne tillhörde inte de nazistiska spetsarna, men herr Sinne var en av dessa tysta, trogna, fruktansvärt effektiva kuggar utan vilka det nazistiska maskineriet inte skulle ha fungerat en enda dag.

Herr Sinne reser sig långsamt.

— Herr Cohn, ni hälsade alltid så vänligt på mig varje dag, säger han gnälligt, ni såg aldrig ut som om ni hade någonting att klaga på.

— Herr Sinne, säger domaren milt. Jag är övertygad om att många hälsade artigt på er, därför att de var rädda för er, herr Sinne.

— Rädda för mig? En gammal sjuk man!

— Betrakta denna åldrings ansikte, utropar försvarsadvokaten patetiskt, ser det ut att kunna skrämma någon?

Ett av de kvinnliga vittnena blir hysteriskt.

— Tänk hellre på de gamla judiska herrarnas ansikten i herr Sinnes block, skriker hon.

Herr Sinne förklarar att allt är lögn, den omtalade balkongen är inte synlig från hans fönster, han har aldrig sagt att hans block skall vara fritt från judar och han har inte förbjudit någon att handla i blockets affärer. Målet uppskjuts på en vecka, då butiksägarna skall inkallas som vittnen, och ensam och med blicken fäst mot ett mål i det förflutna vandrar herr Sinne sin väg med en barnslig sjuttiotreårig panna högfärdigt lyft mot föraktet som sorlar bakom honom.

Fallet Walter är enkelt men intressant. Walter själv är en jätte med klumpfot som genast han kommit in kastar sin käpp på bordet och anklagar regeringen i Hessen för besticklighet, men blir brutalt nertystad av domaren. Walter var tjänsteman i en nazistisk kommission och anklagas för att ha varit angivare, men det intressanta är att herr Walter sitter kvar i samma kommission 1946 och att det är 1946 som han har haft råd att köpa en bondgård i Hessen. Han har blivit anmäld av herr Bauer, en tjock och dum hästhandlare, som inte ser ut att ha svultit ens ett ögonblick i hungerns land. Det visar sig snart att hästhandlarens bevekelsegrunder inte var så ädla som man kunde förmoda. De båda herrarna har helt enkelt kommit ihop sig om ett parti illegal havre, avyttrat till en namnlös amerikansk major, vars existens tidningsreferaten följande dag mycket riktigt inte ens andas ett ord om. Hästhandlaren har då plötsligt erinrat sig konkurrentens nazism och anmält honom. Målet blir uppskjutet på grund av vittnesbrist, men domaren kan inte neka sig en sarkastisk anmärkning till hästhandlaren:

— De gamla herrarna var lättare att ha att göra med, inte sant?

Men hästhandlaren svarar tryggt:

— De nya går också an, herr domare.

Och det är så sant som det är sagt, det är det som är det hopplösa, det idiotiska, det tragiska att de nya herrarna i kommissioner och beslutande organ går an för den som är tillräckligt fördomsfri, för den som kan konsten att sko sig med vilket läder som helst. Nazismens offer har det svårare, för dem finns det hinder överallt. De har rätt till sittplatser på tåg och förtursrätt i köerna, men skulle aldrig våga drömma om att begagna sig av den rätten, men för herrar Walter och Bauer har en försyn, som ofta är av amerikansk nationalitet, ordnat frälsande falluckor på avnazifieringsdomstolarnas ömkliga scener.