KALL DAG I MÜNCHEN

I

En förvintersöndag i München med kall sol. Den långa Prinzregentenstrasse, varifrån en av världslitteraturens olyckligaste hjältar en gång startade sin resa till döden i Venedig, ligger övergiven i det frostiga morgonljuset. I hela världen finns det ingenting så ensamt och övergivet som en folktom jättegata en kylig morgon i en bombad stad. Solen glittrar i fredsängelns guld, denna fredsängel som delar Prinzregentenstrasse i två monumentala mjuka nerfarter till bron över Isar och som Hitler borde haft utsikt över från sitt hus på Prinzregentenplatz. Trädgårdarna i de gamla legationspalatsen ligger fulla av störtade pelare. På den nyfrusna isen på idrottsplatsen åker några morgontidiga amerikaner skridsko, men die grüne Isar är grön som vanligt och några bomber har lagt pussel med en damm långt nere under bron.

Den smutsiga jeepen kränger vidare längs den långa gatan. Där ligger den stränga regeringsbyggnaden mellan välstekta ruinfasader, där ministerpresidenten doktor Högner några timmar varje dag leker med tanken på att låta Bayern uppsäga bekantskapen med det övriga Tyskland enligt en populär bayersk teori som säger att Preussen två gånger lett Bayern i fördärvet; det får inte göra det en tredje gång. Bayern, som kallblodigt skickar tillbaka evakuerade hannoveraner, hamburgare eller Essenbor till deras hemstäders absoluta omöjligheter, är naturligtvis ett egoistiskt, kallhjärtat och hårdfört land, men det är inte hela sanningen. Åtminstone en fjärdedel av den är att Bayern inte känner någon samhörighet med resten av Tyskland och att det, tvärtemot vad man kanske i allmänhet tror, förekom ett inte obetydligt passivt motstånd mot nazismen just i Bayern.

Men inte långt från Prinzregentenstrasse ligger Bruna husets ruiner; i München utspelades den första blodiga Hitlerputschen 1923, och resterna av Bürgerbräukeller vittnar ännu om att nazismens historia har djupa rötter just här. Javisst, säger den humoristiske Münchenbon, men kanske beror det på föhn om våren, denna bergvind som ger München en hel månads ihållande huvudvärk, men han påpekar också att sedan nazisterna påbjudit att gångtrafikanterna skulle blotta sina huvuden vid passerandet av Feldherrenhalle, där minnestavlan över putschens sexton dödsoffer sattes upp, avtog gångtrafiken avsevärt i denna förut livligt trafikerade del av München.

Vid Prinzregentenstrasse ligger också die Export-Schau, inrymt i ett av dessa könlösa pseudoklassiska Hitlerbyggen, som ser antika ut först som ruiner. Exportutställningen är en sadistisk inrättning, där kommunala myndigheter med en märklig psykologisk begåvning för en marks entréavgift visar vad Bayerns industri kan prestera, det vill säga vad Bayern kan exportera till Amerika. Där får utbombade husmödrar betrakta läckert drömporslin, som de aldrig skall få äta på, där står jätteflaskor med äkta tyskt öl, som man inte längre får dricka, och där finns praktfulla tyger, som det är förbjudet att beröra. För den som är fattig och hungrig måste det vara som att hamna i en misslyckad dröm, där allting visserligen är overkligt som i drömmen, men där drömmaren hela tiden är medveten om sin egen hunger och sin egen fattigdom.

II

Från Prinzregentenstrasse kommer man på några minuter till Königsplatz, denna av nazismens arkitekter konstruerade öken, som mer än det mesta avslöjar stillösheten, ödsligheten och den konstruktiva sadismen hos de nazistiska idealen. Man far in genom de smala valven i en trasig triumfbåge eller mellan de sexton Münchenmartyrernas två upphöjda marmorgravar, där de omkomnas zinkkistor med åtta i vardera graven låg nersänkta ända tills amerikanerna vid sitt tillträde förflyttade dem till okänd ort. De före detta gravarna flankeras av två iskalla jättepalats, typiska byggnader från Hitlerepoken, som ser ut som mausoléer, inte över något bestämt dött men över själva döden som prin­ cip. I det ena av dessa mausoléer undertecknades Münchenavtalet 1933. På den tiden var triumfbågen ännu hel, och det är lätt att sluta ögonen och föreställa sig hur kavalkaden med undertecknarnas bilar for genom valven och i en mjuk slinga över torget närmade sig de monumentala gravbyggnader, där världens öde för ögonblicket låg begravet, och denna kalla förvintermorgon skall det hända något som för en timma eller två skall frammana de döda ur deras gravar.

Nedanför triumfbågen håller en musikkår på att formeras. Det kalla solskenet gnistrar i instrumenten, det står en vit rök ur blåsarnas munnar. Man går över detta oändliga torg, som med sin beläggning av väldiga kvaderstenar ger en en märkvärdig känsla av att man befinner sig inomhus, i den väldiga förhallen till det stängda slott som man brukar drömma om, och de tunga amerikanska lastbilarna som i hård fart kör längs de vita trafikslingorna in under bågen verkar så lögnaktiga i denna omgivning. Några hundra huttrande personer har samlats framför musiken, där står en kvinnlig amerikansk korrespondent i uniform, en av dessa sällsamma varelser som förefaller att vara födda med kamera, två lastbilar har kört fram bakom musikkåren och bildar med sina motställda flak en tribun för journalister och talare. Sakta strömmar folk till, klockan tio står det tiotusen och väntar.

Musiken spelar en marsch, som spricker i kylan, Münchens journalister spetsar sina pennor, representanterna för dessa märkvärdiga, tappra tidningar som i stor utsträckning saknar telefoner och skrivmaskiner och arbetslokaler men som ändå på något mystiskt sätt kommer till, som trycks i källare där vattnet står fotshögt när det regnar och tryckeripersonalen måste gå i stövlar, dessa komiska tidningar, som på amerikanernas önskan skall »stå över partierna», vilket har betytt att mer än en förvirrad Medelmüller i sitt liv- och husorgan på måndagen fått läsa en socialdemokratisk ledare, som förordar skärpt misstänksamhet mot det kristligt- sociala partiet, på onsdagen i samma tidning en kristligt-social ledare, som uppmanar läsaren att se upp med socialdemokraterna och på fredagen fortfarande i samma tidning en kom­ munistisk ledare, som utfärdar en enträgen varning mot socialdemokraterna och de kristligt-sociala.

Journalisterna spetsar alltså pennorna, i högtalarna hälsar en man någon annan välkommen, sorlet tystnar, musiken tiger. En man som lagt av överrocken reser sig och går stelt fram över podiet. Det blir ännu tystare, det blir dödstyst, något av spänningen inför ett ännu inte avlossat revolverskott dallrar i den kalla luften ovanför Königsplatz i München. Mannen som står framför högtalaren är doktor Kurt Schumacher, de tyska socialdemokraternas ledare.

När han sedan börjar tala bryts förtrollningen. Man förstår varför han lagt av överrocken. Doktor Schumacher är en talare som kan prata i kavaj fast det är tio grader kallt utan att frysa. På Kästnerkabarén på Schau-Bude förekommer en Schumacherkarikatyr: en ny Führer som viftar med armarna och tjuter med samma hysteri som den gamle. Karikatyren är feltecknad såtillvida som denne nye Führer har två armar. Doktor Schu­ macher har bara en, men han sköter den på ett fascinerande sätt. Det är inte heller riktigt sant att doktor Schumacher skriker. Det som gör intryck hos honom är snarare hans återhållna lidelse, hans tjurighet, hans absoluta brist på sentimentalitet i tonen, som tillåter honom att säga sentimentaliteter som låter som bittra sanningar, och hans sura vresighet, som så lätt låter sig förväxlas med pålitlighet, och som ibland tillåter honom att säga halvsanningar som låter som helsanningar.

Doktor Schumacher betraktas även av motståndarna som en aktningsvärd personlighet och har också utan tvivel en fullt hederlig djärvhet, men ändå förkroppsligar han på sitt sätt tesen om att den tyske politikerns tragedi är att han är en så god talare. Man får ett intryck av att doktor Schumacher förförs av sin publik, att de djärva formuleringar som hans tal flödar över av mer är ett resultat av en växelverkan mellan hans egna och publikens stämningar än en frukt av hans egen genomreflekterade politiska erfarenhet.

Det kan naturligtvis inte ha undgått honom att hans ställning är farlig, till och med livs­ farlig i den mån han blir ett medium för stämningar som i grund och botten inte alls överensstämmer med hans partis politiska linjer. Det skulle vara naivt att anta att de är socialdemokrater, dessa tiotusen på Königsplatz som jublar när doktor Schumacher apostroferar »de sju miljoner frånvarande kamraterna» (krigsfångarna), när han dröjer vid det skändliga Münchenavtalet (som det är särskilt effektfullt att dröja vid när man har tiotusen åhörare som står med ryggarna vända mot den byggnad vari det undertecknades), när han kräver Saar tillbaka, Ruhr tillbaka, Ostpreussen och Schlesien. Det är också en illusion, vilket är mer beklagligt, att tro att majoriteten av dessa tiotusen intresserar sig ett dyft för de demokratiska ideal som doktor Schumacher bland annat också företräder.

Förklaringen till doktor Schumachers framgångar som politiker och förklaringen till att han tillsammans med Churchill i många tvivelaktiga tyskars hjärtan intagit de platser som utan tvivel blev vakanta vid sammanbrottet är att han lyckats finna en gemensam våglängd, på vilken så gott som alla tyskar, oberoende av politisk inställning, kan samlas. Ensidigheten i doktor Schumachers politiska förkunnelse gör den acceptabel också för tyskar som ännu inte övervunnit sin nazism och inte heller önskar göra det. Om man håller fast vid det troliga antagandet att fallet Schumacher i viss mån är ett fall av en publiks förförelse av en alltför skicklig talare yttrar sig detta fenomen här i München så, att talaren redan från början garderar sig mot varje invändning från sin publiks sida, det vill säga han uppehåller sig envetet vid de territoriella orättvisor som även den mest indifferenta tyska massa måste finna upprörande. Bara en enda gång rullar en liten protest upp ur folkhavet. Det är en kommunist som vill låta ryssarna behålla Ostpreussen.

— Det är mej dom har kommit hit för att höra och inte dej, svarar doktor Schumacher med vresig humor och får ungefär niotusensjuhundra skrattare på sin sida.

Ja, doktor Schumacher är utan tvivel bra för sitt parti, men frågan är om han inte är för bra, det vill säga farlig, farlig inte främst genom sina åsikter, som inte bara är hans utan uttalas lika öppet av Neumann i Berlin, Paul Löbe och andra av socialdemokratins ledande män, men mest farlig genom sin enorma popularitet, som kanske vinner valsegrar åt partiet — men vilka segrar?

Det är ett fromt men riskabelt självbedrägeri när den tyska socialdemokratin framställer sina valframgångar som ett bevis på den demokratiska tankens insteg hos tyska folket. I de socialdemokratiska väljarskarorna återfinns åtskilliga som utan tvivel tjusas av tanken att kunna hävda tysknationella åsikter genom att rösta på ett demokratiskt parti, och det föreligger en viktig skillnad mellan partiernas röstsiffror och partiernas verkliga styrka, som bestyrker riktigheten av detta antagande. Det kan vara värt att lägga på minnet att medan socialdemokratins röstsiffror i en vanlig tysk stad förhåller sig till det kommunistiska partiets som sex till ett är förhållandet mellan de båda partiernas respektive medlemsantal tre till två.

När sedan talet är över märker man hur hjälplös denna långe bräcklige man med det förgrämda ansiktet egentligen är. Talet har hållit honom uppe, talet har värmt honom, nu sjunker han plötsligt ihop, och någon kommer och lindar en halsduk om hans hals och hjälper honom på med rocken. Ensam ger han sig ut i folkhavet på väg till sin bil. Man ropar hälsningar till honom som han inte bryr sig om. Man bestormar honom med frågor som han inte svarar på. Det är dagen före hans avresa till England, och någon ropar: Glöm inte att säga det här i London också, doktor Schumacher! Doktor Schumacher nickar, men han ler inte. Doktor Schumacher ler inte gärna, doktor Schumacher som har vunnit ett helt folks förtroende genom att le så lite som möjligt, doktor Schumacher som har gett så många tyskar en möjlighet att kunna rösta demokratiskt utan att fördenskull behöva vara demokrater, utan alltjämt motsatsen. Doktor Schumacher har naturligtvis inte velat det, men hans på många sätt förnuftiga men ideologiskt alltför flacka gränspropaganda har drivit det därhän.

Vad man kan anklaga denne utan tvivel mest begåvade av samtida tyska politiker, som samtidigt är den med de renaste händerna, för är väl knappast hans åsikter om den allierade politikens orättvisor mot Tyskland: att förlama produktionen genom illa organiserade demontage och ge tyskarna allmosor i form av livsmedel i stället för att hjälpa den tyska fredsproduktionen på fötter och på så sätt ge tyskarna möjligheter att själva betala livsmedelsimporten, att använda krigsfångar till tvångsarbete, vilket strider mot Haagkonventionen och är ett högst olämpligt sätt att lära tyska folket att för all framtid respektera den på, de signalerade hårda gränsregleringarna som hotar vitala tyska intressen. Om en tysk socialist som lidit mera eller i varje fall längre under nazitysk terror än någon annan nations socialister framför sådana tankar är inte detta mer otillständigt än när till exempel en engelsk liberalist som Gollancz gör sig till tolk för dem. Vad man kan invända mot doktor Schumacher är att han i sina domedagspredikningar mot segrarna anlägger ett begränsat nationellt perspektiv i stället för ett socialistiskt och internationellt. Det kan in­ vändas att det finns berättigade nationella krav som ingenting har att göra med nationalism eller chauvinism. Men har inte just det tyska ödet lärt oss att gränsen mellan propaganda för nationella intressen och den hätskt manifesterade nationalismen i Tyskland tycks vara till för att överskridas? Borde det inte ingå som ett led i en demokratisk uppfostran att lära ut den för övrigt sällsynta konsten att hålla den gränsen intakt? Mot doktor Schumacher kan man alltså invända att han driver en propaganda som begärligt anammas också av tyska nationalister. Ge dem en dosis socialism, demokrati och internationalism — och doktor Schumacher blir mindre populär men mer ägnad att föra den nyfödda demokratins talan.