7 min de lecture

GENOM DE HÄNGDAS SKOG

Snabbare än allt annat slickar skogarna sina sår. Här och där står visserligen en arbetslös kanon mellan ekarna med ett brutet rör, som skamset och buttert glor ner i marken. Skalen efter små brunna bilar ligger nedanför slänterna som jättestora konservburkar. Slarviga jättecampare har varit i farten i dessa de mest ambitiöst välordnade av alla världens skogar. Men ändå har kriget kryssat skonsamt mellan träden och genom de små byarna, som bara upplevde bombanfallen mot storstäderna som röda norrsken om nätterna och kände grunden skaka och hörde dörrar och fönster slå. Något enstaka hus strök väl med av misstag, och dit är byns tragedi koncentrerad. I den lilla byn vid Weser var det en tandläkares hus som blev träffat en vårmorgon mitt under mottagningen, och doktorn, sköterskan och alla de trettio patienterna dö dades. Men ute i trädgården gick en man fram och tillbaka och väntade medan hans dotter fick en tand utdragen inne i huset, och i väntrummet satt mannens hustru och mor, som också hade följt flickan till tandläkaren för att hon inte skulle känna sig ängslig. Mannen undkom som genom ett mirakel, men hela hans familj gick förlorad, och nu går han sedan ett par år omkring i byn som en det andra världskrigets vandrande minnessten — den över det första världskriget står i en liten lund mellan Wesers strand och det första huset och är fortfarande byns stolthet.

Även de små byarna har haft tid att slicka sina sår. Tandläkarvillans ruin är undanröjd, men efter söndagsbion händer det att man tar promenaden förbi brandtomten och söndagspratar om hur det var den gången, eller man går upp till brofästet och tittar ner i höstvattnet som virvlar kring bropelarnas stumpar. Denna bro sprängdes av hysteriska SS-pojkar ungefär fem minuter över tolv. Deras hatade minne lever ännu lika intensivt i bygden. Oh, sie haben gew-ü-ü-ü-tet — å, de rasade, ja nästan värre än polackerna.

Genom bygatan rann nederlaget i två hela dagar: trasiga, leriga soldater ur die Wehrmacht på cyklar eller till fots och sist i kön folkstormens pojkar och gubbar, snyftande och snubblande genom nederlagets lera. Av segrarna minns man särskilt de käcka skottarna, av vilka ungefär ett dussin ligger begravda på sluttningen ner mot Weser under vita kors som slagit ut som vårblommor i höstrusket. Bybarnen leker krig i förstugorna till de kalla sprängfyllda husen med trasiga flyktingbarn från östzonen eller Sudet. Barnen i byn ligger länge om mornarna för att lura magen att sova över en måltid som den inte kan få. Visar man dem en bilderbok börjar de ofelbart rådslå om hur de bäst skall slå ihjäl figurerna eller djuren i den. Två gånger utbombade småpojkar, som inte lärt sig tala rent ännu, uttalar ordet »totschlagen» med kuslig precision. Byn vid Weser har fått sin folkmängd ungefär tiodubblad på ett år, och nya invånare anländer ständigt till dessa små tegelhus, som redan är inflammerade av de trångboddas hat, avundsjuka och hunger. I ett litet kyffe med smörgåspapper i stället för glas för fönstren bor Henry, en sudettysk pojke som förlorade en bit av benet i kriget på Östersjön, men som i år förlorat sitt hjärta till engelsmännen som han arbetar hos. Han har fått en klocka av sin engelske major och läser Edgar Wallace på originalspråket om nätterna när det är för kallt för att sova, I ett annat litet iskallt rum får en tysk-ungersk flicka låna en säng om nätterna. Om dagarna hjälper hon till hos byns läkarfamilj eller driver omkring på södra Weserstranden och längtar till Budapest. Hon har försökt begå självmord med sömnmedel två gånger. Nu väntar hela huset på tredje gången.

Ja, de tyska byarna ser läkta ut när man kommer från städerna med deras blödande ruiner, och skogarna är välbehållna, men hälsan är bara skenbar. Jag bor några dar hos en evakuerad familj i en förfallen bondgård, utan jord och djur, i en liten by utanför Darmstadt. Man kommer dit genom en liten ekskog uppklängd på ett mjukt, blått berg. En romersk hålväg skär ner genom berget. Trakten är full av gamla övergivna kvarnar vid romantiskt brusande bäckar. I ett dike ligger ett sönderblåst kartotek från ett gammalt Wehrmachtslager, men några andra minnen av kriget står inte att upptäcka. Men när vi sitter i köket och pratar en kväll knackar det på dörren, och en liten rödblåst pojke med äppelkinder kommer in i köket och vill leka med husets barn, en liten mager femårig flicka som suttit i källare nästan varje natt i två år. När man frågar henne om hon vill ha en docka till julklapp i stället för sin gamla Seppelchen, som uthärdat lika många källarnätter som hon, svarar hon att hon hellre vill ha en smörgås med riktigt tjockt smör på. Men det är saker man kan drömma om. När hon varit riktigt snäll någon gång får hon en smörgås med margarin och strösocker, och även en sådan smörgås är något att drömma om. Men pojken som har kommit in ser inte ut att behöva drömma förgäves om riktiga smörgåsar.

— Hänschen hat dicke Backen, säger någon, och Hänschen ler tryggt. Ja, lilla Hans har verkligen tjocka kinder, och i högra handen har lille Hans en stor smörgås med gås flott. Det blir ett patetiskt möte mellan två sorters smörgåsar, mellan två sorters Tyskland: det fattiga och hederliga, det välmående och tvivelaktiga. Lille Hans’ pappa var åklagare i en nazistisk domstol, nu har han dragit sig tillbaka från die Blut och övergått till Boden. Han har — märk väl efter sammanbrottet! — köpt byns största jordbruk, och klarar sig hundra gånger bättre än de evakuerade före detta koncentrationslägerfångar som placerats ut i de fallfärdiga och dåligt underhållna lanthusen i bygden.

Om man är bitter? Javisst är man bitter, men det hjälper inte så mycket det heller. Om kvällarna sitter vi framför spisen och talar om det som hänt och det som händer. Där är en kommunist med nio år i Buchenwald för alltid inristade i pannan och kring munnen och ögonen. Han sörjer den förlorade revolutionen, den häftiga omvälvning som skulle ha blåst sin renande eld över Tyskland och på ett ögonblick bränt ut alla nazistiska föroreningar som nu får frodas och gör Tyskland ännu mer missnöjt, olyckligt och sönderslitet. Han menar att förutsättningarna fanns, att stämningen för en kortvarig men intensiv uppgörelse verkligen var för handen i april 1945. Soldaterna som kastades tillbaka in över gränserna var förbittrade på Hitlerregimen och skulle ha gjort allt för att göra upp räkningen med den. Koncentrationslägrens massor var beredda att kasta sig över sina plågare, och i de sönderbombade storstäderna fanns starka antinazistiska aktionsgrupper som förde lokala inbördeskrig mot nazisterna hela våren 1945. Och varför blev det inte någonting av? Jo, därför att de kapitalistiska segrarnationerna i väster inte önskade en antinazistisk revolution. De revolutionära grupperna i Tyskland isolerades av segrararméerna i stället för att dessa skulle ha slagit en skyddande ring av kanoner kring Tysklands gränser och låtit tyskarna själva göra upp med det förhatliga. Koncentrationslägrens revolutionära massor sändes inte hem på en gång utan i små ofarliga grupper, soldaterna frigavs i mycket små kontingenter, och motståndsgrupperna i städerna, som satte i gång med en ofta hårdhänt avnazifiering redan före krigsslutet, avväpnades av de allierade och ersattes med Spruchkammern, som tillåter nazistiska statsåklagare att köpa bondgårdar och antinazistiska arbetare att svälta ihjäl.

Denna teori, som inte omfattas bara av kommunister, är mycket bestickande och ger bland annat en intressant aspekt på den kommunistiska tesen om en enhet mellan de tyska arbetarpartierna. Förutsättningen för en sådan enhet på en rent antinazistisk grundval fanns utan tvivel under sammanbrottsdagarna, men den drömda folkfronten, som på sina håll verkligen också kom till stånd, sprack efter kort tid. Dess borgerliga beståndsdelar vägrade att samarbeta med arbetarelementen, och schism uppstod mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Kommunisterna, som vid alla tänkbara tillfällen av lätt insedda taktiska skäl framhäver sin karaktär av tyskt parti, men betraktar alla krigsfångar som kommer från Sovjet som antiryska propagandister (fast dessa inte kan hjälpa att de är avmagrade), anser att denna utgång är en tysk olycka. Men det finns talrika tyska anti nazister som hade önskat en annan utgång, människor som avvisar den enhet utan frihet som kommunisterna bjuder beklagar att inte den antinazistiska entusiasmen från våren 1945 kunde skapa något annat än det system av partisplit och vanmakt inför reaktionen som slutligen segrade. Den tolvåriga drömmen om en revolution dog och Weimarmännen föddes på nytt.

Därför är man bitter, desillusionerad och hopplös. Bitter för de två olika smörgåsarnas skull och för många andra livsviktiga bagatellers skull. Vi står en stund i skymningen utanför gården och tittar på Burg Frankensteins hökprofil uppe i bergsdimman. Vi står och ser på skogen, som jag har kommit igenom dagen innan, och en av vännerna säger att inte ens den skogen är så oskyldig som den ser ut. Där hängdes i april 1945 tredskande småpojkar som rymde hem till mamma från folkstormen. Lille Hans »mit den dicken Backen» har ätit upp sin smörgås och leker bland ekarna med den lilla magra femåringen. Åklagaren som blivit bonde kör hem dagens sista vedlass från sin skog. Han hälsar vänligt i år på dem han varit med om att döma för två år sedan. Saluterar till och med med piskan. O, amerikanska ironi! — en nazistisk jurist hämtar sin ved ur den skog där nazisterna hängde barn för snart två år sedan. Och högt ovanför våra ekar, nästan upp mot Frankenstein smäller det skarpt och hårt av skott i skymningen. Det är amerikanerna som ligger i bergen ovanför de hängdas skog och skjuter vildsvin med segerns ammunition.